Har en riktigt bra kväll tbh. För två-tre år sedan hade jag haft ångest för att jag ligger hemma i min soffa och plågas i min ensamhet och inget annat i sikte. Och nu så har jag slagit mig ner i en nybäddad säng efter en arbetsvecka, ett glas rött, mat på spisen, tvätten snurrar på första våningen, sällskap i antåg och en överraskning på g. Vet ej vad det är, men misstänker droger.

Suckar en njutningssuck. Tänk att allt verkligen går över. När man är uppslukad i stunden så tror man att inget annat finns än det just nu, och kan knappt hantera det. Men så går tiden sin gilla gång och plötsligt är man i ett nytt skede i livet, ett etablerat skede som känns bra på alla sätt och vis.

Jag är nog fan lycklig ändå. Jag är inte ensam. Jag är frisk så vitt jag vet. Jag har onekligen saker att se fram emot. Jag har ett roligt jobb. Jag har en lägenhet som jag trivs i. Lägenheten bär redan så väldigt många härliga minnen. Det är nog det som får en hemmastadd. Ens saker och minnen, saker som hänt i ens bostad. Innan det är det en kall och främmande plats. Men nu kan den likställas med min studentlägenhet. Här är alla mina saker, och här är mitt liv. Upplevelser och minnen .

Jag är inte ledsen. Jag har det jag behöver. Åtminstone just nu.

Här står jag, ensam på kontoret. På hela, hela kontoret är det bara jag. Ett helt våningsplan för mig själv. Blickar ut mot Sveavägen. Skulle inte kunna sitta mer centralt så här. I Stockholm city. Jag tror att det var det här som var drömmen, någonstans latent långt under har jag inte gjort något annat än att drömt om att bli framgångsrik. Ha en pondus i det jag arbetar med. Kunna med stolthet uttala det jag gör. Jag är inte särskilt prestigelös. Status har alltid varit viktigt för mig. Både min egen och den personens som jag är med. Han kan inte vara någon looser.

I en perfekt scenario så hade bara jag och han varit kvart på kontoret, sent in på kvällen hade vi suttit och druckit vin. Sen hade vi bestämt oss för att gå vidare någonstans. Ensamma. Nu undviker vi mest varandra, båda två. Han för att jag beter mig som en 14-årig barnrumpa som vägrar hälsa, prata, möta hans blick och egentligen all form av interaktion. Jag. Kan. Bara. Inte. titta på honom. Jag vet inte vad det är. Helt oförmögen.

Äsch. Gå och lev livet bara. Gör det du ska.