För 4 år sedan, ungefär exakt idag, så satt jag i ett klassrum på en högskola någonstans i mellersta Sverige, och tittade med spänd förväntan ut över mina blivande kursare. Vem kommer jag att bli kär i? Vem kommer att bli min bästa vän? Vilka ser ut att vara folk jag vill hänga med? Vad kommer hända härnäst?

Förväntningarna var höga, men inte i min vildaste fantasi visste jag då vad jag hade framför mig. Vilket liv jag skulle få lov att leva. Vilka vänner för livet jag skulle få, och vad som skulle ske.

För 3 år sedan, ungefär exakt idag, stod jag spänd, säker och förväntansfull inför en klass med nya ansikten. I ryggen hade jag 20 till som var mina närmsta människor. Jag kände så mycket den dagen. Stolthet över att få vara fadder, irritation över den där kramen som skedde precis vid dörren, högmod för att jag visste bättre än alla andra. Jag satt lojt i fönstret, fingrade på min overall och blickade ut över alla nya ansikten, tittade tillbaks på ledet av mina vänner, mina klasskompisar, min förening och min familj. Jag visste inte då att jag var lycklig. Att jag var hemma. För då var jag även i den mest spännande fasen man kunde tänka sig. Jag på väg in i en dels vidrig period, som bokstavligen lämnade ärr för livet, men även det bästa som kunde hänt mig, det jag hade önskat så länge. Samma dag bjöd på en av dem aboslut värsta fyllorna jag varit med om, mycket äventyr, men även skam och tårar. Jag kommer aldrig någonsin att glömma den dagen. Någonsin. Det var startskottet för en hysterisk höst och numer en vänskap som jag bedyrar högt. En höst som slutade i den dröm jag gick och frodade ett helt år innan.

För 2 år sedan stod vi tillsammans inför en halfull klass av nya ansikten. Vi var inte bara faddrar, nu var vi en naturlig del av föreningen, vi tog upp nästan hela styrelsen och föreningslivet kretsade runt och bestod av oss. Vi var inne på vårt sista år, med en kandidatexamen i sikte, och vi var så sammansvetsade som man bara kunde bli. Etablerade relationer, otaliga föreläsningar, fester och sammankomster senare, var vi helt enkelt en familj. Precis som det alltid har varit. Och så som det inte skulle förbli. Inte med oss åtminstone. Ännu en rafflande höst, helt plötsligt hade vi ett kollektiv att festa i, och det ena dramat avlöste det andra. Varje höst har varit så otroligt händelserik, och denna var verkligen inget undantag. Månaderna som följde var dem tuffaste jag kunde tänka mig, rent emotionellt. Men du var alltid där, vår vänskap blev starkare om så var möjligt.

För 1 år sedan stod jag med hjärtklappning och ångest deluxe inför en ny klass av nu mycket yngre ansikten. Jag kunde knappt presentera mig, så hög var min puls. Man skulle kunna tro att det var första gången jag stod inför en publik, men det var det verkligen inte. Jag var då nyexad, arbetslös, i någon form av panikångest och visste inte vad jag skulle ta mig till. Min tid var slut. Och andras skulle precis börja. Bakom och bredvid mig hade jag nästan inga klasskamrater kvar, men jag kände mig ändå hemma i familjen. Vår föreningsfamilj. Separationsångesten var olidlig. Jag var så uppgiven och så ledsen att mina år var över. Men ännu fick jag vara med.

Idag är det en ny sådan höstdag. Ett gäng spända, nervösa och förväntansfulla ungdomar sitter i ett klassrum och med säkert samma tankar blickar ut över en rad av dem som jag välkomnade förra året. Föga vet dessa nyfikna ansikten vilken jävla tid som väntar dem. Vilken glädje, lycka och sammanhållning de kan få uppleva, om de vill, dem närmsta 3 åren. Jag kan inte längre vara med. Och det är jag glad för. För det kan aldrig bli så som det har varit. 

Min tid var perfekt. Trots alla tårar, olyckor, missöden och tragik så har den likväl varit kantad av precis lika många oförglömliga saker. Stunder på tak, mörka hemmafester med dunkande bas, studentkorridorer, balkoger, skrattfylla föreläsningar, tentaslitande, kunskap och lycka. Vänner och förhållanden. Känslor. Denn bästa tiden i mitt liv hittills.

Idag sitter jag på ett kontor och blickar ut över kärnan av huvudstaden från 15e våningen. Jag är omringad av fantastiska kollegor, jag ringer spännande samtal, träffar olika företag och mängden av kompetens och kunskap som fyller mina dagar är så oerhörd att jag är stum av förvåning över att jag trodde att jag visste så mycket förut. Jag har råd att köpa dyra kläder och skor. Jag har ett riktigt, riktigt bra jobb. Men idag tänker jag på alla dessa dagar, för varje år som har gått, som har varit så jävla händelserika och minnesvärda att jag varje kommer att återminnas. Återminnas välkomstfester, spex, backracen, kåren och min förening. Min familj. <3

Du är din vana trogen, fastän vi nästintill har obefintlig kontakt i verkligheten. Den dumma verkligheten. I en verklighet där du har sambo. Vi kunde inte ha undkommit att hamna här, jag sade det så många gånger. Du trodde inte på mig. Men så blev det. Som väntat.

Det har gått två år sen jag låg på golvet sist. Jag ligger inte på golvet i min nya lägenhet. Det känns inte rätt. Det är fel matta och fel ljus i rummet. Musiken är inte densamma. Allt var så ungt och känslofyllt. Plågsamt. Vackert.

Jag gör människor besvikna. Hela tiden numer. Det kanske är för att jag alltid gör vad jag behagar. Det kanske är för att jag inte bryr mig. Så trött på upprepningar. Livets ironi. Att allt upprepar sig. Man blir ihop, gör slut, blir ihop och gör slut. MEd olika människor, men med samma koncept. Man letar efter det där speciella. Eviga. Enfaldiga.

It's all a playground. The whole world is a playground.

Lev livet. Skratta. Njut. Kom ihåg att det alltid var bättre förr, men uppskatta varje sekund. Även dem värdelösa, ty de går över. Inget kommer någonsin att vara sig likt. Och det kommer alltid att komma ny och bra musik. Tveka aldrig. Och framför allt, var inte rädd. Var inte rädd.