"Själ i flamma, blod i dans

han var hennes, hon var hans

han blev hon, hon blev han,

ett och allt och tvenne,

när hans unga makt av man

trängde in i henne."

Jag har aldrig gillat dikter. De tråkar ut mig. Jag tappar tråden och slutar förstå vad som menas. Det är för många metaforer och ett innehåll med ett tvetydigt djup som jag inte riktigt når. Jag skummar igenom orden, uppskattar ordlekarna och tar sedan vidare ett skutt till något annat. Jag är inte heller speciellt bra på dikter, eller rim snarare. Jag kan bara simpla, almost-rim. "det ljusa håret föll nerför dem späda knotor, förbi åkte en jävla scooter". Ungefär så duktig är jag. 

Men versen över, den gillade jag skarpt. Han var hennes, hon var hans, han blev hon, och hon blev han. 

Att vara ingens, vill man det? Vill man inte tillhöra någon? Vissa människor vill nog vara egna bara. Jag slits itu i en advokatyr av att vilja vara totalt självständig och egen, men samtidigt ge bort mig själv och min tid till någon. Det är en romantiserad, kvinnlig föreställning om att en man ska rycka en åt sig och säga "du är min".

Jag har redan haft det där. Ung, ny och rafflande kärlek. Vodka och apelsiner. Nostalgi. En helt ny stad. Snubblande basketmatcher sent inpå friska, krispiga aprilkvällar. "Du kommer vara min första. Jag har bestämt det", sa jag. Första riktiga kärleken. Lycka. Och det naiva hoppet om en kontinuerlig framtid tillsammans. Gitarr och sång.

"Är du min nu?", sa han till mig när jag satt i hans knä en gång i maj. "Ja, det är det enda jag vill", svarade jag.

Att någon kunde älska mig så, att någon var så intresserad och så betagen av hela min person och varje sak jag sa, varje rörelse jag gjorde. Jag var varken van eller bortskämd med sådant. Snarare tvärtom. Den rena kärleken, det redan förhållandet.

Och här sitter jag idag. Vackrare och mer självsäker än någonsin. Tittar mig i spegeln, tittar tillbaks på alla män som har älskat mig. Och undrar. Tittar närmare. Jo men jag är nog så bra som jag tror. Eller är kanske mina lår lite för tjocka? Slår bort idiotin. Tar på mig den vackraste, mest tighta klänningen jag har och super in all beundran. Stirrar tomt på alla trånande ögonkast. Tittar upp i spotlightsen. Jag har ju allt. Varför räcker det inte?