Åhhh så mycket ångest! SÅ mycket ångest får en av att läsa sina tidigare inlägg. Okej, ETT, HUR JÄVLA SNABBT GÅR INTE TIDEN?! TVÅ. HUR PATETISK VAR INTE JAG?! (hoppas på mindre patetisk nu). Det har gått SJU månader (alltså endast, inte ens en full gravididet) sedan maj, då jag funderade över vart livet bär av och hur jag skall överkomma denna plåga av student. Sen dess har jag alltså hunnit med att skriva ett examensarbete, redovisa ett examensarbete och således TA actual examen, ha en drogsommar av DESS rang samt jobba och knarka på en båt, skaffa jobb inom typ actual jobbsektor, FLYTTA till Sthlm, skaffa en egen lägenhet i Sthlm, bli UPPSAGD från jobbet och såledels bli arbetslös igen. Nice. Well done.

Kan någon slå slag för att uppfinna någon form av se-in-7-mån-i-framtiden-redskap-så-att-jag-slipper-vara-patetisk-i-nutid-mojäng?

Det vore uppskattat. Alltså really. Ärligt talat, så har jag bara en sak att förmedla till andra människor och mig själv: må du ej vara så patetisk och osäker, samt tragisk, som du var en gång i tiden, för typ ett halvår sedan. Lycka till.  

Känner mig ofta (för det mesta) viktigare än vad jag är. Förmedlar en bild som inte är sanningsenlig. Jag har ljugit ihop en fasad om mig själv. Alla tror på den. Det är det lustiga. Ett fåtal genomskådar, om ens det. Vissa misstänker. Men vid en snabb anblick, så svischar jag in där; kostymklädd, självsäker, rak och vältalig. Vem är hon? Vart kommer hon ifrån?

Säger sig att hon jobbar med affärer, fastän hon varit arbetslös i en månad. Säger sig kunna, fastän hon ofta gissar, säger saker ut. Alla köper det. Ingen ifrågasätter ett självsäkert yttre och ett självsäkert tal. Jag har min linje, och den drar jag till en omöjlighet. Tills den brister, och jag ramlar ner till allas sulor. Någon tittar nedlåtande ner och tar ett kliv över mig, någon råkar trampa på mig, rakt på mina handleder. Någon stampar extra på min strupe. Ingen bryr sig. Inte än. Det har hänt... och det händer ofta snabbare, oftare, och mer oväntat än vad jag tror.

I cant feel it anymore. Jag lever i en fantastisk tid. Den bästa hittills kanske. Jag blir ställd inför mig själv. Rakt inför. Vad gör DU, vad bidrar DU med, vad går DITT liv ut på? Vad har DU gjort? Det har aldrig tidigare skett, att mina val blvit så ifrågasatta av omgviningen. Av mig själv. Att det jag gjort, gett direkt effekt. Att jag känt, att det jag gör just IDAG, det är av rang. Att det jag INTE gör, det ger direkt effekt också. Jag har aldrig tidigare varit så ansvarig för min tillvaro. Alltid har omständigheterna styrt, lotsat in mig på vägar och gett mig ledning. Det är inte annorlunda nu, chanser och möjligheter hoppar upp som toppslätsskivlingar i september, men MITT val har blivit så betydligt mer påtagligt. 

Vad borde man lära ut till barn? Att det är deras egna val som kommer att ge upphov till den största stressen i livet. Vad är stress? Vad är livet? Vad slösar man mest pengar på som vuxen? Vad borde man inte slösa pengar på? Lär man ut sådant?

Jag känner mig inte maktlös. Tvärtom om. Jag känner att jag på något sätt håller i en källa av energi av discplin, energi, tankeförmåga, ideér och möjligheter, men att.... jag försummar det. Att mitt naturliga jag, min essens, väljer att bajsa över allt som kräver den minsta ansträngning.

Gräver ner mig varje morgon, varje kväll letar jag efter berusning och hjälp att hantera omgivningen. Jag har inte längre någon vilja kvar, den är kuvad. Jag. Intelligent, påläst, analyseradre, reflekterande, full förståelse för inte bara vad jag TROR oss människor vara, men svart på vitt med VAD VI ÄR, följer sina enkla begär. Jag hoppas så innerligt att min berättelse kommer till tals någon gång. Jag vill bli framgånsrik inom mit område, min kunskap och min ledstjärna. Men det blir ju aldrig missbrukare... missbrukare blir inte framgångsrika. Dem blir... skuggor av sig själva. Ett borttryckt jag, gör det lättare att följa detet. Det primitiva och enkla.... Alla dessa kval. 

Ibland önskar jag att jag inte hade levt så mycket. Det är så absurt att tänka den tanken i min ålder, men att hela jag vore simplare. Ett par nivåer ner. Jag skulle aldrig fundera över hur integrerade vi är i solsystemet och varför, eller varför vi låtsas att inte vidröra varandra på tunnelbanan. Allt är... påhittat. Allt vi människor gör varje dag, i närheten av andra, är... påhitt. Av oss själva. Jag önskar att det liksom räckte med "barn och familj" och ett "kontorsjobb", samt Facebook-tester för att avgöra vilken typ av personlighet jag har. Men det kan jag ju inte ha. Varken eller faktiskt. Jag kan ofta vara tacksam för att jag inte kan få barn. Hade säkerligen haft minst tre levande och två döda idag, så ansvarslös som jag är. Därför kanske det är en välsignelse att jag är oförmögen.

Det är en skatt det där. Jag behöver inte lägga ner tid på en annan människa. Någonsin. Sak samma om människan är lik mig (inte ens det) eller mannen jag älskar. Kan jag inte få en liten kopia av mig med lockigt, yvigt hår och blågröna, oskydliga ögon, så kvittar det. Ska JAG uppfostra en avkomma till hälften av en random, medelmåttig kvinna? Nej, jag är inte allvarlig. Men jag känner mig själv tillräckligt väl för att veta att en smygande tanke skulle plåga mig varje dag resten av våra liv... är hon så här för att hennes misslyckande till mamma är sådan? För att hon inte är mig? Det hade jag aldrig tänkt om ungjäveln var hälften mig. Eller, jo. Det hade jag. Men det hade inte spelat någon roll. För jag hade älskat hennes dryghet och överskattning av sig själv. Hennes självsäkerhet och sättet att prata för snabbt. Så hade min dotter blivit. Vacker och vågad. Snyggare än mig och mer vältalig. Mig, fast dubbelt upp. En sådan där som blir av med oskulden vid 13 och har urringning ner till knäna i åldern 12-24. Hade hon haft möjlighet att existera, så hade hon blivit en sådan där utmanande tjej som drar alla blickar till sig, och som är kaxigare än alla andra. Vad jag hade plågats. Oroat mig. Smsat och ringt. Dragit ut mitt grånande hår. Jag hade varit stolt. Hon blev bättre än mig, vackrare och mer vågad. Jag hade drunkat i min avbild. 

Fastän hon aldrig hade blivit sådan, om hon till exempel vore född med en ASC i vatten. Hon kanske hade blivt medlmåttigt ful till följd av mitt val av man, eller sin födelsetid. Jag kan nog glädja mig över att jag har tillräckligt med kunskap för att inte tro att jag hade avlat fram en snyggare och bättre version av mig själv. 

Tur att jag slipper det. För hon existerar inte och kommer aldrig att få möjlighet till det. Hade jag gett bort allt som jag har och kan ha för att denna människa som inte finns, hade fått möjlighet att finnas? Ja. Jag hade velat ha en kopia av mig själv. Inte boktstavligen, men när jag hade tittat på min dotter, så hade jag sett allt det jag aldrig fick vara. Jag har aldrig velat ha en dötter. Jag har allltid drömt om en lång, ståtlig son. 

Den här basala lyckan togs ifrån mig. Jag får vara glad för det. Jag har möjligheten att utveckla mig själv, tjäna pengar, blir det där fantastiska som alla drömmer om. Jag behöver inte hitta det i mina barn. Jag kan det, det vet jag. Inget står i vägen, förutom mig själv. Ingen familj.. inga barn. Ingen möjlighet till det. Jag har en rak väg framför mig att gå. Önskar att jag slutade krypa och smaka av allt på vägen bara.

Vinterlandet har en bedövande effekt på mig. Allt sover, likaså försöker jag. Sova och berusa mig bort från verkligheten, som jag har så stora drömmar om. Fantasierna kräver inte riktigt samma engagemang från min sida, som faktiska handlingar gör. Vaknar och vill somna om direkt. Höra någon andas bredvid mig, lukten av kaffe och nyrakat aftershave från någon som ska iväg till jobbet. Klockan tickar högt och tomt. Det luktar rök i lägenheten. Det är mitt på dagen, och jag har precis tvingat mig själv att genomlida denna dag också. Jag borde bli författare. 

Jag börjar tvivla. Tvivla på allt. På om jag är för optimistisk eller för pessimistisk. Överskattar jag min förmåga eller underskattar jag att allt kommer bli bra för mig? Så jävla trött på att drunkna i egna avgrundsdjupa tankar, som ett jävla väv av sentimentalitet. Vågar knappt tänka tillbaks på hur saker och ting var, minns bara det som var bra.

Glömmer bort hur mycket piss jag alltid dragit in i mig själv och min värld. Hur mycket onödig ångest jag skapat, hur mycket tid jag har bara... funnits. Och ofta i tveksamt tillstånd. Varje morgon tänker jag att jag har ett liv av hårt kämpande framför mig. Det räcker i ungefär 3 dagar. Allt som oftast söndag-onsdag. Sen har jag gjort "mitt" och kan med gott samvete slösa lite mer tid. NEJ. NEJ.

Alltid detta försök till att skapa en bubbla av misär. Så trött på att bete mig som en hormonstinn tonåring som gillar Emotional Hardcore och hatar världen. Förut kunde jag iscensätta detta tillstånd och leka i det. Numer är verkligheten inte längre pseudotragisk för att det är januari och vinterlandet är tyst. Verkligheten är vad jag gör den till.

Jag skapar mitt sinnestillstånd, men jag har inte makten att styra över det. Jag kan inte styra över mina begär eller vilja. Njutning och lust har gjort mig till sin slav. Åh Afrodite, varför är du så lömsk. Du bringar inte bara skönhet och klass, men även lättja och tanklöshet. Det evigt putsade skalet med perfekt fönat hår, med ett klingande skratt och ett glas vin i handen, sittandes på en barstol, omgiven av beundrare. Du är tom och din fasad är falsk. Du vill inte slita och göra rätt för dig. Du vill bara ha roligt och njuta av sociala gatherings. Du vill klä upp dig och spendera pengar på vackra ting. Du är så stark att resten av mig inte klarar av att rikta energin någon annanstans. Du vill vara älskad, unik, strålande vacker, och du vill ha kul. Fastän det roliga sedan länge borde varit slut.

Jag kommer inte ihåg när denna vana skapades. Visst fanns det en tid då jag på min fritid, och tid framför datorn, spenderade nykter. Men det var inte länge. Redan hemma hos mamma, fanns kvällar då jag som 17-åring, hade tagit med mig vodkaflaskan, köpt i Ukraina, ut på balkongen för att avnjutas en sommarkväll, tillsammans med mina internetkompisar. Jag kröp ofta till badrummet, tog alldeles för många smärtstillande, och kräktes upp maten. Allt för denna känsla av destruktivitet och ovanlighet. En fantasi av ensamhet att vältra sig i. Tur att jag var så oskyldig då.

Sen flyttade jag hemifrån. Paket efter paket av röda Marlboro gick upp i rök. Jag satt inomhus, åt McDonolads-burgare och rökte cigaretter i mängder. Citat som min internetvän slängde ur sig, "min pappa har rökt ett paket om dagen i 30 år, och han lever" övertygade mig om att det inte var någon fara. Jag började bara ett år senare, som grön 19-åring, knarka grönt på heltid. Då drack jag iaf inte. Vilken tur.

Och ett år senare träffade jag plötsligt en bekant själ, en lika beroende man som mig. Han introducerade mig till min kära vän "dricka på vardagar när det inte finns något annat göra". Jag nöjde mig inte med det, utan smulade ner hasch i mitt morgonkaffe regelbundet. 

Och strax därefter började studentlivet, liberalt och rafflande fritt. Här tog jag i, tog vara på varenda liten möjlighet att leva ut allt jag aldrig tidigare vågat. Nu skulle jag vara den annorlunda tjejen, den där galna ryssen som alltid råkar ut för en massa tok. Tanken var inte att få den rollen, jag blev det jag aldrig någonsin fått vara tidigare, i varmt sällskap. Min excentriska period, Alla tittade på mig, det spelade ingen roll med vilken blick. Om än var det blickar som tittade ner ganska ofta. I had the hot, to wear the crazy. Men jag gjorde inget vettigt, jag levde för nästa sammankomst. Det sociala livet blomstrade, och min dåligt aspekterade Venus i Vågen behövde inget annat.

Blev det bättre med min vana när jag fick en massa tid över till att festa och känna mig ung och rätt i tiden? Nej, så klart inte. Alltid fanns det någonstans att gå och någonstans att dricka och vara bedömningslöst tilldragande, där musiken dånade högt och det hånglades i korridorerna. Min spektakulära tid. Tiden då det fortfarande var okej att vara henne.

Jag vet inte egentligen inte när det skiftade, när vardagarna plötsligt blev outhärdliga utan berusning. Jag kanske har klarat någon vecka eller ibland två, men sen fem år tillbaka minns jag inte när jag hade en period som jag var nykter längre än en period av det motsatta. Det har alltså inte hänt sen 2010. Hur jävla sjukt? Det har ju hänt så mycket annat sen 2010. Alltid hittar jag sätt att berusa mig på. Hemma, utomlands, med föräldrar, med kompisar och med respektive. Något kommer att locka mig till att ta droger eller dricka. Jag har kontinuerligt dragit ner andra i mitt vackra fördärv.

Jag kan inte säga att det skrämmer mig. då det är ett faktum. Det som skrämmer mig är allt det jag aldrig gjorde. Redan nu. Ofta får man höra från missbrukare att fritiden inte går att fylla med något, och därav tillkommer berusningmedel i vardagen. Vad ska man göra efter jobbet liksom?

Jag är inte sådan. Jag är inte tom och mitt liv är inte tomt. Jag väljer istället bort min dröm, mitt kall, för att jag tillgodoser ett primärt Venus-behov, att njuta av tillvaron. Den mynnar ut i fel energier, istället för att ta vara på skrivaspekten i mitt horoskop (Merkurius-Måne), så tar jag vara på trygghet genom njutning (Venus-Måne), och stackars Venus, så negativt aspekterad av ett gäng yttre planeter, kuvar sig. Jag har fått min lilla Venusförbannelse, och den kommer jag att bära med mig livet ut. Vi alla svaga inför våra begär.

Inte undra på att jag drar till mig Venusmänniskor, då det är den planeten tillsammans med lömska och flyktiga Merkurius, som styr mitt liv. Men jag har valt fel sida av gudinnan Afrodite att hedra. Hon kräver mig bara på vin och vindruvor, men jag behöver istället bli den faktiska Afrodite och ta mig an hennes essens. Inte bli bara strålande vacker och enastående i sociala sammanhäng (det är jag redan), men även min sysselsättning ska ha att göra med Venus. Kärleksastrologen. Jag kommer att hjälpa människor i relationer att förstå sig själva och varandra bättre. Mark my words.

Jag ser dock mina hittills grusade drömmar, grusade av mig. Mitt svaga jag, min frånkopplade energi. Jag kan bara glädjas åt att jag inte är 40. Kanske glädjas åt den tidiga insikten om att jag är en missbrukare. Jag började på heltid 2009 och har inte riktigt lyckats sluta sen dess. Jag kanske hade gett upp, om jag inte hade hatft en dröm. Jag har en dröm. Och en dag ska jag titta tillbaks på mitt 25-åriga jag och vara tusen erfarenheten rikare, för att jag har varit i mångas skor. Jag har varken levt ett rosenskimrande eller ett kolsvart liv. Jag är precis som alla andra, som blir slavar för sin egen medfödda svaghet. Det är inte att jag är beroende av något specifikt, jag är bara beroende av nöjen. Nöje i att äta gott, dricka sig berusad, och knarka sig bedövad. När inget längre går att förstå, är jag i min drömtillvaro. Jag har inga tankar och jag kan inte göra en endaste bedömning. Jag har ro. All mindset är ännu flyktigare och mer avtrubbat än vanligt. Inget behöver genomföras. Tänk vad jag kunde ha använt den energin till. Varför har jag missbrukat allting som gavs till mig. En möjlighet att uppleva det vackra, se skönhet i musik, syrener och snöflingor, kyrkogårdar och sommarregn. Det vackra i det förstörda och tragiska. Melodramatisera mit eget liv och se det nakna, råa och så underbara i allt. I allt det, som andra hade sett som smutsig narkomani och fylla, såg jag skönhet och melankoli. Tack Venus-Neptunus för det hela, och tack Venus för att dina aspekter berövade mig min egen fortsättning. Men dig kommer jag att behöva tampas med livet ut, problem i kärlek och relationer till både andra och mig själv, problem med reglering av njutning och problem med min egen framtoning inför andra. Din lille djävul.

Nu vet jag åtminstone att du finns. 

- Jag vill inte ha dig i mitt liv längre.

- Det låter konstigt. Varför då?

- Jag vill inte varje gång bli påmind om att någon som dig, inte vill ha någon som mig.