Alla inlägg under september 2014

Av asabovesobelow - 27 september 2014 22:30

Jag älskar Stockholm. Den alienation som tillhör storstäder tilltalar mig, likväl som den känslan av ensamhet som finns ute på en åker eller i en stillsam skog. Jag har gått alla vägar i min stad. Men inte i storstaden. I storstaden kan jag gå och gå, och gå, och gå, och gå. Känna med och känna av. Titta ut över vattnet som finns runt varje hörn, kyrkor som mäktigt tornar sig över mig. Mörka favoritplaser, kyrkogårdar. Tystnaden och knastranden av gruset under fötterna. Hamna på okända gator, och utanför sedvanliga mataffärer och sevenelevens. Gå på samma gator som många jag känner till har gjort.


Jag älskar berättelser om Stockholm. Bron över Slussen där jag varit uppe så många gånger och blickat över huvudstaden, Gamla stan och dess kullerstenar som andas utomlands, Mariatoget där jag vågade mig till en främmande man för att dricka sprit och bli matad med vindruvor. Fridhemsplan där jag gick ut för första och hundrande gången. Trapporna som leder ner till Odenplan där vi satt med och som 16-åriga ryssar. Sergels Torg med bänken där det diskuterades hur min oskuld skulle ryka, och Kungsträdgården med gratiskonserter som jag gick ensam på. Djurgården och Josefines där jag en gång nästan fick ett jobb. Drottninggatan som aldrig tar slut. Jag har glömt bort hur mycket Stockholm jag har i mitt hjärta. Jag har hatat denna stad. Med hela mitt hjärta. För att jag blev tvingad hit. Men nu går jag ner längs höstiga gator med frasande löv, det luktar värme och natt. I Stockholm känner man sig ensam, men samtidigt kan man hoppa på tunnelbanan en sen lördagsnatt och tillhörigheten med ungdomen, livet, kommer att skölja över en som aldrig förr.


Jag älskar musik. Jag älskar minnen. Jag tänker sällan tillbaks på saker som har varit. Bara vissa återkommande, rätt nyliga episoder av mitt liv. Men nästan aldrig tänker jag på den tiden som all min tid och tillvaro tillhörde ett par tonåringar från ett gäng länder över hela världen. Aldrig tänker jag på de kvällarna som jag satt och rökte Malrboro Röda, paket efter paket. Min första lägenhet som var ett litet hus. Den gången en man försökte strypa mig på tunnelbanan. Hur jag glömde nycklarna till mitt lilla hus en gång och fick klättra in genom fönstret till köket, som jag glatt ramlade igenom och landade på golvet vid min diskho, som i en filmscen. Hur jag blev erbjuden att köpa kokain en gång i korridoren på gymnasiet. Första snedtrippen i Sigtuna. Hur jag satt och grät på golvet i samma lägenhet när jag kom hem från London 2009. Alla äckliga hångel på krogen, bara för att det är det man skulle och ska göra. Hur jag grät och kröp för första men verkligen inte sista gång uppför trappan i Väsby, för att Erik var online på msn, men inte ville svara. Stockholm Live. Min kärlek till Julian. Hur jag bröt armen och tog alldeles för många Oxycontin en gång för att jag trodde att det är så man gör när man är 16. Hur jag sedan ringde och grät till min bästa vän för att jag trodde att jag skulle dö. Men inte på riktigt.

Första trippen, och min drogkarriär. Alla spelningar på Debaser som jag gick på själv. Hur mäktigt det kändes att få vara en del av något. Hur jag satt och såg sur och förnämnd ut på en middagsbjudning en gång när jag var 15, för att jag trodde att det var coolt. Hur jag började förpesta mina lungor vid 16-års ålder för att jag trodde att det var coolt. Hur coola och läskiga Märstabrudar ringde till mig och hotade mig i telefon. Väsbycentrum varje morgon på vägen till gymnasiet som jag avskydde så mycket, som jag hade så många förhoppningar inför och som jag var så malplacerad på. Längre bak. Hur jag på idrotten i unga år gick in i omklädningsrummet och rotade igenom klasskompisarnas väskor i jakt på en god lunch (med lite tur brukade jag hitta en macka med korv, något vi inte åt hemma för att jag inte fick äta kalorierik mat). Hur jag en gång blev tagen av en klasskompis och när jag ringde flera månader senare till henne för att prata i telefon och hennes mamma svarade och skrek "Det är hon, tjuvtjejen som ringer!". Han som frågade om jag vill följa med bakom skolan och prata en gång, och jag förstod att jag inte skulle. Hur min rygg knäcktes och jag släppte mig ljudligt på en massagesession när jag var åtta. Hur jag tvättade bort grönaktig sörja från mina händer när jag var 5 och lovade dyrt och heligt att aldrig berätta för mamma, för det är ju vår lilla hemlighet. Hur jag en gång i ren aggression slog vår schäfer med en gren rakt över huvudet. Hur jag blev lurad att äta en dålig lunchlåda för att jag trodde att dem ville vara snälla. Hur vi slet loss sniglar från deras skal när vi var 10. Min märkliga vänskap med en tolvårig grannpojke när jag själv var åtta. Hur jag alltid var sist med allt. Dagen vi kom ut från läkaren och mamma grät, men jag kunde inte förstå varför. När skelettet i min arm sattes på plats med bara lustgas till hjälp, när mitt ärr syddes ihop med vanlig tråd och nål, för att inget annat fanns till hands. Guns N Roses och Rollo, tillsammans med Edward Furlong i tankarna. När jag blev knuffad från andra våningen och ramlade ner på en stentrappa. Mörka nätter i Ukraina, den knarrande, trasiga soffan i köket i vår lilla etta, som jag var tvungen att sova på. Alla män som kom och gick när pappa lämnade. Hur jag alltid frågade om det finns någon mat när vi var på besök hos andra. Hur jag ofta gick igenom rum och fickor för att se om det finns något att sno. Hur mamma alltid skämdes över mig, se inte så sur ut, ta på dig något annat, ät inte så mycket, kan du vara trevlig någon gång, sluta ta nu, det räcker. Hur jag nästan satte eld på lägenheten när mormor sov och ambulansen kom för att hon brände sig så. Mina Pokemon-tröjor så sent som i sjuan. Hur han den där killen i sexan kom fram när jag satt ner och hällde sand innanför mina byxor, och när jag frågade varför så svarade han: "för att jag inte tycker om dig". Hur jag drämde en bok i en klasskompis huvud så hårt en gång att han fick hjärnskakning och jag fick en tvåa, och när jag inte vågade gå hem efter det, men när jag väl dök upp, så slog mig mormor med ett bälte så att jag grät och skrek. När jag en gång slog tillbaks. Hur jävlar svår jag har varit. Sur. Trotsig. Egen. Saker jag inte ens vill skriva ner och tänka tillbaks på. Hur nära döden jag varit ett par gånger. Hur planeterna inte ville det just då.


Hur jag fick höra idag att "sist jag såg dig var du inte alls så som du är nu. Nu är du mer mogen. En kvinna."


Hur en god vän sa "du har ju levt och gjort så jäkla mycket, fast du själv inte tänker på det."


Jag har aldrig funderat på det. Jag tänker aldrig tillbaks. Jag har inte vetat varför. Men nu vet jag. För att det är så mycket. Det är så mycket som har hänt sen jag var förmogen till att minnas. Jag minns allt. Egentligen. Tydliga bilder från hur vi flyttade vartannat år. Aldrig en fast plats. Aldrig några vänner. Alltid ensam och fundersam. Jag är lyckosam. Jag gillar nämligen ensamhet, känslan av att inte tillhöra, av att stå utanför och blicka på massan som såklart inte är som mig. Jag trivs där. Jag trivs i melankoli, jag trivs i sorgliga berättelser.


Nu är jag tjugofem. Jag har tydligen levt ett spännande liv hittills. Jag har varit med om mycket. Jag har gjort själv en del. Jag har besökt platser. Min referensram är 80x100. Jag har aldrig varit speciellt bra på något. Jag har alltid varit helt okej på allt. Jag kan sjunga. Jag kan skriva. Jag kan språk. Jag kan planeternas cykler. Jag är smart. Jag är numer ett socialt geni. Jag förstår och ser bakom lager på lager. Jag älskar musik. Jag älskar storstäder. Jag känner saker. Inte i specifika känslor. Nej. Jag får däremot en förnimmelse av allt. Städer, situationer, människor, relationer, saker, tillfällen, jobb och resor. Kanske inte mat, mat känner jag inte. Allt det andra känner jag, och jag vet om det är rätt eller inte. Jag vet det omgående. För min känsla, min intuition sviker mig aldrig. Jag vet. Alltid. Och när jag inte vet, så vet mina kartor. Det är jag tacksam för. Min kunskap, min förmåga att lära mig och förstå. Ibland förstår jag för mycket. Och då blir jag rädd. För mitt liv och för att saker och ting ska hända.


Men ikväll är jag inte längre rädd, ikväll har jag avslutat en berättelse som för alltid kommer att följa med mig. Kanske inte varje stund av mitt liv, men när jag kommer till en punkt där hopplösheten över att livet inte längre har en framtid, tar över, så kommer jag att tänka på dig. På din berättelse. På att du inte finns. Jag kommer att tänka på dig, och veta. Om du klarade av det, så kan jag också det. Och kan jag inte det, så ses vi där. Där ingen vet vad som sker. Där döden är.


Du grep nog mig inte bara med dina ord, inte bara för att du är en lång, attraktiv man. Inte bara för att din sol och merkurius också står i jungfrun, precis som mina, vilket gör att jag förstår dig lite bättre än andra. Inte bara för att du är nästan jämngammal. Inte bara för att du beskrev Stockholm på ett så vackert och igenkännande sätt. Du grep mig med hela ditt väsen, hela din berättelse, hela ditt korta liv. Det är extraallt tragiskt att det skedde efter att dina ord försvann från den jord som jag går på. Jag hade velat läsa flera av dina texter och tankar. Men då hade jag inte känt det jag känner nu. Hur vartenda ord du har fått ner genomsyrar mig, hur inspirerad jag blir. Att leva, att skriva, att lyssna på musik och drömma om framtiden. Ditt öde gav mig en extra dimension av mitt. Det var nog något du ville uppnå hos andra. Det gjorde du. Under och efter din död. Det var nog meningen.

Skapa flashcards