Läser lite bloggar om gravida damer (unga tjejer), tittar på instagram på småungjävlar bilder och inser att vilken jävla tur jag har som inte behöver anpassa min vardag utefter en annan liten person som ständigt kräver någonting. Ja jo, man älskar sina barn och får tillbaka gånger hundra och ser dem växa upp, osv, osv. Säkert jätehärligt, och nånting man ska få uppleva någon gång i livet. Men idag känner jag bara hur jävla skönt det är att kunna sitta och dricka bärs på en torsdagskväll, med datorn i knäet. Slicka av cheeseballssmulor från fingrarna och gå och lägga mig mitt på natten. Som någon sa "när ska man hinna ligga i sängen och dricka champagne en hel dag, om inte när man inte hunnit skaffa familj än?". Det bara slår mig hur skönt det är att inte behöva ha ansvar för något annat än en lurvig liten varelse som kräver högst ett par promenader per dag. Barn i all ära, men varför har alla så bråttom? Varför har alla 20-25-åringar jag känner gift sig och skaffat barn? Som att man inte hinner.

Friheten är ju bara fantastisk.

Varför är folk lyckliga för? Varför betyder ingenting nånting längre? Inget smakar, luktar eller ger ifrån sig någon färg. Ingenting är gott eller roligt. Varje tanke handlar om hur miserabel denna värld är, hur miserabel jag har fått mig själv till. Hur hösten med dess mörker, kyla och nakenhet kommer att sänka sig över min vardag, strimla den i bitar varenda jävla dag. Varenda jävla dag ska jag må så här. Jag ska vakna och det kommer inte finnas någon anledning att gå upp. Det kommer inte heller finnas någon anledning att lägga sig. Det finns ingen anledning att göra något längre. Min tomma lägenhet och mitt inte längre liggvänliga golv skriker till mig "var det inte det här du ville?!". Det finns inget som förklarar det här, och jag orkar inte ens tänka tanken att något kan ha sina skäl till vad som sker. Det är en tanke som bara provocerar mig. Jag vet inte vad gör och jag vet inte vad jag håller på med, vad jag tänker, varför min hjärna får för sig saker som jag inte kan hantera sen i efterhand.

Jag vill bara att det ska försvinna. Kan inte jag få må bra bara? Kan inte jag få en period då harmonin råder inuti mig, i min hjärna och i mitt hjärta? Kan det bara sluta gå sönder nu, jag har inte längre någonting kvar som kan gå sönder, förutom alla jävla glas som frestar min ilska.

Det känns lite som den där fyllecellen, den paniken över att det är över nu, kvällen är slut och morgondagen med dess lycka är inte ens nära. Paniken, skriken och tårarna, ett lortigt blodigt golv, metallisk toasits och en äcklig smutsgul madrass. Ljudet från motorn och en metertjock ståldörr. Och vetskapen om att det här, det här är min närmsta framtid. Och det här, idag och imorgon och dagen efter det och efter det är min närmsta framtid. Jag måste genomleva den, men jag vill inte. Jag vill bara inte. Jag vet inte hur bara. För det går inte att ha det så här.