Okej spam på gång ok. 

Insåg just en sak när jag satt här med min vigselring. Har i själva verket inget att göra med ringen i sig. Däremot funderade jag på hur jävla känslig jag kan vara och hur jävla awkward jag är (pallar inte mer seriöst). Allt är så sjukt jobbigt och allt kallprat får mig att vilja slå sönder spegeln i hissen och börjar snitta upp handlederna på riktigt, samtidigt som jag skrattar hysteriskt med uppspärrade ögon. 

Någon utomstående, med någon förståelse för astrologi, som inte känner till min födelsetid som skulle titta på min karta skulle ge ett rätt krasst utlåtande som inte helt stämmer överens med verkligheten. Personen ifråga skulle säga att jag är en tänkare som hasplar ur mig ord alldels för snabbt, att jag är fåfäng, har svårt att slutföra saker och är ganska strukturerad och förankrad i det mesta aka har svårt att ta mig an nya ting spontant aka trivs i tryggt och bekant. Skulle någon fråga sig, är denna person känslig? Så skulle svaret vara ett rungade nej, ty jag har inga planeter i några vattentecken överhuvudtaget, förutom en lös Jupiter som inte betyder så mycket vid en första anblick.

Tar man då senare reda på min födelsetid och tar en titt på kartan då så ser man plötsligt en kräftascendent som blir gånger hundra pga Jupitern precis där som förstäker och förstorar allt, asc. är allltså allra första reaktionen och uppelvelsen av omgivningen. Man ser även ett VÄLFYLLT fjärde hus (kräftans hus), med nästan alla personliga planeter där. Sen har man min stackars tvillingmåne inlåst i det 12e huset, styrd av fiskarna. Alla planeter är till synes i luft och jord, men har hamnat i vattenhus vilket gör att dem utlöser sina reaktioner på ett högst emotionellt och sentimentalt sätt. Det är all det där kräftskapet som ger mig den obehagliga stelheten och awkwardnessen. 

Sen lär man känna mig och inser hur jävla kall och praktisk jag är. "Blommor kan man inte äta nej, inte romantik heller". Heheheheheh.

Går människor förbi mig bara, ser de inte mig. Ibland lyfter någon blicken, någon som är icke önksvärd. För gammal, för fattig, för tråkig, för ensam, för upptagen, för blyg. Jag är Veronica Maggio.

Det finns verkligen ingenting att klaga för. Äntligen börjar jag få långt hår. Som jag har drömt. Bär en vigselring på vänster ringfinger. Många frågar om jag har förlovat mig. Ja, säger jag då, mytomanen i mig myser. Föreställer mig en perfekt tvåsamhet. Blir gråtfärdig när jag tänker på min. Ibland brukar jag fantisera om att något händer honom. Som igår. När hans telefon gick vidare till telefonhimmlen. Då trodde jag på allvar att något hade hänt, att han låg död i min säng, eller hade blivit överkörd av en buss. Till en början var tanken skamset lockande. Ett par tmmar senare ville jag spy, gråta och skjuta mig själv på en och samma gång.

Jag är bara så oändligt trött på att behöva bevisa vem jag är hela tiden. Jag har en rätt enhetlig bild av mig själv numer, tack vare min ålder, insikt och mina astrologiska kunskaper. Jag känner mig själv och mina reaktioner ut och in, baklänges och fram. Jag vet ALLT om mig själv. Allt.

Och så har jag lyckats träffa någon som hela tiden ifrågasätter och påstår annat än vad jag vet om mig själv. "Alla som känner dig vet att du inte kan göra två saker samtidigt". Eh.... alla som känner mig vet framför allt att jag jämt och gärna gör flera saker samtidigt och misslyckas förmodligen fatalt med alla på en och samma gång, genom att tappa majoriteten, eller snubbla på min egen fot och ramla pladask.

"Nej, du har fel igen. Du kan ingenting. Du är korkad. Hänvisa inte till din utbildning eller ditt "seriösa" jobb *klapp klapp på huvudet". 

"Fråga bara vem som helst, DU HAR FEL". 

Hur kan jag vara så osäker på mg själv? Tvivla så starkt på det jag vet och känner till. Flera år av uppbyggande håller nu på att raseras. Nåja. Ingen knäcker mig. Inte idag. Jag vacklar till, gråter och plågas, och vaknar dagen efter desto mer säker på min sak. Han är en psykopat och jag har rätt. Jag ska fortsätta leva mitt liv, tills den dagen allt jag är och har varit lämnar min fysiska uppenbarelse. Jag hoppas att den dagen inte kommer snart. 

Eller så blir jag det tragiska exemplet. Den som gick bort ung. Den som alla kommer ihåg då och då bara och tänker att "det var ju rätt synd, hon var ju rätt sprakande". 

Inget ger mig energi än att hänga med mina "gamla vänner" numer. Dem som känner mig, sådan som jag var innan jag blev nedbruten av det riktiga livet och människor som inte känner mig. Min raka approach som inte alls är menad att vara elak, men som ofta misuppfattas så för att jag driver så fasligt. 

Ming vigselring glimrar i skenet av röda lampor på en sunkig krog. Jag föreställer mig att ha någon att gå hem till.

En bästa vän.

Är väl inte känd för att inte vara bitter. Dem flesta tycker att jag är en pessimist av rang. Andra kallar mig cynisk, kall och empatilös. Ej sant det minsta. Gråter av fluffiga djur och hjärtat skär sig när gamla människor skakar sig fram på gatorna. Mitt hat mot människoarten är iofs väldigt befogat kan jag tycka.

Jag har hur som helst nått nya bitterhetsnivåer idag. Det började redan imorse när en bakfull och kokainsnorig varelse i min säng väste fram "har du några kontanter? Jag har inge cash", för att direkt efter torka av sina drypande, nyvakna och kisande ögon med mitt nytvättade påslakan.

- Nej, du vet att jag inte använder kontanter. Har du redan slut på pengar?

Det hade han. Vart dessa har tagit vägen behöver jag inte ens ana, utan jag vet nog vad priset för knark är. Skulle kunna köra budgetvarianten kan man tycka, men det duger inte åt fint folk, nej det gör det inte. Istället ska det snortas fint och dyrt, fastän ens nettoinkomst är i runda slängar mindre än studiebidraget, och man inte vill jobba heltid.

Huttrande och irriterad begav jag mig till mitt påfrestande jobb och kände en viss glädje över att ha varit borta från all skit som har förpestat min hjärna och kropp i så lång tid. Jag har än så länge, på eget bevåg, klarat mig i snart FYRA dagar. omgsuccess. 

Torde inte blivit värre idag kan man tycka, men jo då, det blev det. Jag har en löjlig crush på en kollega på samma våning som är helt fantastiskt otroligt snygg och har världens bästa karta osv. 

Nu råkar jag ju inte bara veta att han har tjej, utan har efter noga internetstalking, fått reda på att de varit ihop sen 2007 och verkar sälja sin gemensamma bostad. Detta kunde såklart bara betyda två saker; köp av ny gemensam bostad eller separation. Hoppet lyfte på sin vidriga nos, men det visade sig idag att, efter en helt slumpmässig tjuvlyssning, att lyan ska bytas mot en trea för att paret väntar TILLSKOTT. Ja men precis, nu är inte ens chanser körda för att "killen gillar inte mig" längre utan nu snackar vi vuxengrejer for realz. 

De väntar barn. Friskt disktuerades det med kollegorna hur "papparollen" är så främmande och hur man bara kan "lämna bort" andras barn, och hur "oförberedd" han är, medan jag stod runt hörnet som ett tvetydigt mongo och inte visste om jag ska stiga fram eller stå kvar. Jag small i toadörren lite väl högt och vandrade lugnt förbi.

Fan också. Ska jag bara göra slut med åbäket och ge mig ut på marknaden igen? Ensam, desperat och eländig. How will I manage even. När alla andra (läs 88:or) skaffar barn och köper bostadsrätter till höger och vänster.

Ja, alla kommer att skaffa barn förr eller senare omkring mig. Så är det ba. Det visste jag att det skulle komma. Så, idag fortsätter bitterhetskalaset. Kanske ska man köpa en flaska rödvin och dricka upp den i ett nafs i soffan och smeta in sig med Ben&Jerrys i sann singelanda, för att sedan somna på golvet med sminkavtryck på badrumsmattan och välkomstmattan som huvudkudde? Bara för att känna på singellivet lite igen. Ha mina handdukar ifred och inte behöva byta sängkläder varannan vecka. Bara ha vinglas och knivar i disken och komma hem till en tom, mörk och kall lägenhet. Somna ensam varje kväll och framför allt, INTE LIGGA regelbundet. Buuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuu.

Eller så ska jag ska bli ascool, skitsnygg och allmänt awesome. Sluta vara awkward och snubbla nerför trappor, undvika ögonkontakt och stå och trampa från fot till fot i mingelsammanhang. Nej, det är fan för sent. Jag är jag, på gott och ont. Någon kanske tycker att det är askul att jag verkar vara skitotrevlig fram till kl. 10 på morgonen, när jag i själva verket inte kan sätta ihop en tanke till en mening.

Idag är en sådan dag ok.