Alla inlägg under december 2015

Av asabovesobelow - 31 december 2015 06:22

Jag trodde inte att jag skulle komma till en punkt där mitt liv, det jag länge ansett vara mitt liv, skulle känns så avlägset som det känns just nu. Det har känts ledsamt, det har gjort ont, jag har gråtit om och om igen, önskat att klockan gick att vrida tillbaks. Det har känts ungefär som att slita bort och skala av allting som jag har varit och blivit. Jag har behövt bli en helt ny person, inse mina tillkortakommanden, se tillbaks på höjdpunkten i mitt liv. Jag har önskat att ha fått göra om allting precis så som det skedde. Att jag bara hade kunnat uppleva varenda lilla sekund av stundetlivet igen, från allra första augustidagen 2011 till hösten 2014. Ta vara på varje minut, veta vad som komma skall. Hur allt skulle bli och vad jag skulle få vara med om. Se alla bekanta ansikten igen. Det hugger fortfarande till i hjärtat ibland när jag tänker tillbaks. Inte lika djupt länge, mer dovt, smärtan går över snabbare. För varje dag som blir minnen vagare och vagare, upplevelserna inte så detaljerade och gråten sätter sig inte i halsen. Kvar finns en känsla, en atmosfär av något som var.


Jag fick verkligen den allra bästa tiden, och det är lite tragiskt att snart två år efter dess avslut så är det fortfarande det som gör mest ont att tänka på. Det här inlägget skulle handlar om något helt annat, flera saker faktiskt, men du blev det istället änne ett blödigt inlägg om hur mycket jag sörjer min studentid. Det börjar bli tragiskt. Jag måste sluta.


Jag måste börja. För visst kan det inte vara så att det roligaste är förbi?


Flyt med i dina känslovågor. Övertänk inte. Gör det som känns rätt. Handla först, tänk sedan. 


Alla dessa råd. Jag nickar och ler igenkännande, men kvällen kommer och jag är likadan. Ännu en dag utan förändring. Ännu mer förlorad tid som kunde ha blivit den bästa tiden i mitt liv. 


Det är svårt att hitta samma typ av gemenskap utanför studentlivet. Alla har redan sina liv, familjer, och det slutar alltid med att man ensam går nedför gatorna i decembermörkret och ser fram emot att få klappa på sin hund och ta ett glas vin. 


2016. Kommer jag att få uppleva dig? Den frågan har aldrig varit självklar tidigare, jag har aldrig ställt den förut. Glatt och ivrigt har jag skålat in det nya året varje gång, med eller utan pussar, ensam och gråtandes eller ej. Men det är något speciellt med 2016, det känns...futuristiskt. Overkligt. Lite som 2020. Tiden varvar som aldrig förr, vad är det man är rädd för? 


Jag har känt mig annorlunda det senaste året. Inte lika självupptagen, inte lika självsäker. Jag har blivit räddare. Mycket räddare. Jag har blivit satt på plats utav verkligheten, jag är visst inte så förträfflig som jag trodde mig vara. Är inte så vass, smart och fyndig. Huvudvärken kommer tätare och minneskapaciteten har blivit svagare.


Jag har tagit fler droger och sjunkit djupare ner i mitt beroende det senaste året. Jag har bivit mer hjälplös, mer uppgiven. Mer klagande. 


Jag har längtat mer. Tillbaks till fullkomligt samförstånd och uppskattning. Jag har fått uppleva total motsats. Jag har gråtit lika mycket som under 2014 och 2013. 


Jag har haft större framtidsdrömmar. Större än någonsin. Jag har grusat dem lika mycket. Jag har blivit mer eftertänksam. Jag har blivit tystare. 


Mitt 2015 gav mig egentligen en otrolig inblick i mig själv. Jag har fått rannsaka varenda liten del av mig själv och dessekrerat det jag identifierat mig med i flera år. Det finns inga ursäkter för 2016 längre, inget mer klagande. Jag ser allt på det klara, jag har en tydlig plan, en tydlig vision och målbild. Jag har råd och jag har mig själv. Det här året kommer jag att tacka för att jag är ensam, att jag har mycket tid till att göra det jag inte bara vill, utan behöver göra. Det finns inga andra alternativ, jag måste göra det jag är ämnad till. Jag kommer att tacka för att jag har fått denna uppgift. Sprida min kunskap, hjälpa människor. Skapa mig ett liv som öppnar upp för oändliga möjligheter. Ett liv där jag är ensam, men förmögen. Ett liv utan familj, men med tacksamma människor som återkommer till mig och ber om hjälp. 


En liten solstråle kom in i mitt liv 2015. Han har räddat många kvällar och nätter. Han har lustigt nog funnits i min periferi sedan hösten 2012, men vi har gått om varandra helt i flera år. Jag var väldigt mycket annorlunda då, och hade helt klart fokus på andra saker. Jag var precis i skedet att få min dröm, min man, han jag hade suktat efter ett helt år innan. Och sen kom allt med det, vad det innebar. Det var en turbulent höst, som ärrade mig för livet.


Men på något sätt hittade vi till varandra mycket senare, av vad som verkar vara en ren slump. Samma mörka humor, samma sätt att resonera på, liknande värderingar, samma dystra, cyniska blick ut mot omvärlden. Mycket att prata om. Oändligt mycket att prata om. Klassiska snäva in sig i flera samtalsämnen samtidigt typ av umgänge med en man som jag har saknat så oändligt. Som jag har saknat det. Att få detta utbyte, att få frågor ställda till en. Det mest värdefulla som finns, när någon är nyfiken på en och ens innehåll. Få prata långt in på natten utan att kunna slita sig från varandra, och för varje mening inse hur mycket man uppskattar varandras sällskap. Som jag har längtat efter det. Dock har ingenting i mitt liv förändrats, som vanligt med ytterst få undantag, har jag lyckats attrahera en man som är arbetslös, behöver medicineras med SSRI och är fattig som en lus, utan några större framtidsrömmar. Slår nästan aldrig fel. Musicerande alkoholister och psykiskt besvärade verkar vara min fabel. 


Det kommer aldrig att bli något oss sinsemellan, det finns inga tveksamheter. Jag kan inte dra det lasset och han vill mer än mest ha barn och leva ett stillsamt liv på skånsk landsbygd. Jag är inte skapt för det. Men sättet han har lärt känna mig på så kort tid, så nära han har kommit mig, har vissa tagit flera år på sig att göra. Vissa har inte velat det alls. 


Och han är världsbäst på att ställa frågor. 

Skapa flashcards