Brukar känna ganska tydligt när jag är illa ute på kärleksfronten. Så har det varit tidigare också. Jag läser om andras förhållanden på nätet (läs bloggar), och får tårar i ögonen. På riktigt liksom. Sitter och skrattar och gråter åt alla är så söta och kära, ska ha barn eller gifta sig och verkar ha det allmänt awesome. Är jag superdupersingel så är det lugnt, då är man i den rollen helt enkelt. Singel and having fun. Har verkligen inga problem med det alls om jag bara hade kunnat klara av random närhet. Men icke det inte. Hur som helst, endast om jag befinner mig i en relation som jag vet är på väg åt faders, börjar jag lipa åt andras lycka. Ja, vad gör man. Vad fan gör man. 

Ska gå och gå och gå. 

Har scenariot framför mig. Snart är du borta ut mitt liv. En kort romans som bringade alldeles för lite berusningsupplevelser. Jag hade hoppats på mer.