Alla inlägg under oktober 2013

Av asabovesobelow - 31 oktober 2013 14:26

Det är så skönt att glömma bort tid, fader tid (saturnus, även känd som mytologiska kronos, som tar ut sin rätt via tid) som styr hela vår tillvaro, reglerar vad och hur saker görs och schematiserar våra dagar. En torsdag kl 11 är dem flesta på jobbet eller i skolan, men på fredag kl 20.00 är inte en kotte nykter (förutom dem gravida och nykterister då).


Att göra saker när man behagar däremot är desto trevligare. Vakna runt 08.30, tända en spliff och bara ligga i sängen och sega. Vara full likt a-lagarna i stan redan vid 13. Skulle jag inte glömma bort tiden? Påminner mig om dem goda, gamla dagarna. När ingeting spelade någon roll. Det kanske är oansvarsfullt.


Ligga på golvet i ett dunkelt, oktobrigt dagsljus och lyssna på musik med en bas som skakar väggarna. Jag gillar det.


Känner mig som ett jävla vilddjur när det ligger blodiga, söndergnagda benslamsor framför mig. Som ett lejon ungefär.

Av asabovesobelow - 30 oktober 2013 17:13

Jag lever i en märklig värld. I en värld där jag vet exakt vad jag borde göra, men gör precis motsatsen och hoppas på det bästa. I min märkliga värld blir jag dessutom behandlad på ett sätt som jag inte är van vid, och det är ganska frigivande.


Jag svävar runt i min lägenhet, stirrar ner på bilarna som åker i regnet i flera timmar, dansar runt till musik och rullar runt på golvet. Har tillbaka den här vilken-tragisk-värld-det-här-är affekten. Det är nog det bästa med hösten, att vara ensam i det här vädret och knalla runt på dystra kykogårdar till dyster musik och stirra dystert upp mot molnen. Ha en släng av inte-utav-denna-värld känslan hängandes över sig hela tiden. Jag känner mig stel idag.



Av asabovesobelow - 21 oktober 2013 21:59

Jag önskar att saker vore så där enkelt ibland. Vips är man i ett förhållande, hokus-pokus sambo, simsalabim fick man ett frieri presenterat och så går man runt och bär på en unge. Jag önskar att jag hade den kvinnliga makten att bestämma över det jag har att erbjuda. Men jag är i underläge i varje relation, för att jag inte kan erbjuda det självklara. Det är som att jag skulle ha varit med en man som hade ett avhugget könsorgan.


"men hallå, du är ju av manligt släkte, det är typ det enda du behöver ge mig, och så kan du inte ens det".


Lite så känns det i mitt fall. Och jag är helt skräckslagen över det faktum att jag kommer behöva hantera detta livet ut. Det är liksom chill nu, jag är ännu inte i den åldern där folk tittar snett på mig för att jag inte avlat vidare, men jag kommer att bli 27....32....38... och för varje ny man kommer jag att behöva förklara att "nej jag hoppas att du älskar mig tillräckligt mycket att du kan stå ut med det faktum att du inte får någon fortsättning i form av ungar. Inte från mig iaf". Det är som att jag har megafailat på det mest simpla som någon kvinna har gjort någosin i världshistorien. Och personligen för mig är det skittråkigt, jag är i en paradox där jag älskar mig själv till den grad att jag blir så besviken att inte kunna föra vidare mina fantastiska gener. Snygg nog, smart nog, bra nog. Jag tittar på gravida kvinnor och vissa av dem borde seriöst ha tagits hand om av det naturliga urvalet. Och här sitter jag, skitbra på alla möjliga sätt och vis, men just fantastiska jag har dragit nitlotten. Varför? Varför ens?


Det blir bara ännu mer skrattretande när jag är typ, eller snarare exakt, den allra sista i leden som överhuvudtaget kan föra vidare min familjs anlag. Det finns inga fler, det är bara jag. Och jag kan inte ens göra det. Hur ska jag förklara för min framtida man att kvinnan han älskar inte kommer ge honom en dotter som har faktiska anlag av den kvinnan han älskar? Eller en son som är en avbild av honom? Hur ska man ta diskussionen "du har mammas ögon och pappas leende", "nej du har pappas leende och någon random kvinnans, som du härstammar från, ögon", "du är inte lik mamma överhuvudtaget för att...". Eventuellt. Inte ens är det säkert. Det är liksom det bästa alternativet. Dessutom är mitt utseende tillräckligt exotiskt för att mina äckliga, framtida surrogatbarn inte ska likna mig ens lite, utan ha vidrigt, stripigt rågblont hår och rödlätta kinder, hundramiljarder allergier mot allt som rör sig, och isblå ögon. Ska jag titta på det underverket och känna att det är mitt?


Varför ska jag behöva hantera detta? Kan inte allt vara jättenkelt? Kan inte jag ha hittat min lycka, och så skapar vi vår lilla bubbla. Med VÅRA barn som liknar oss, och som är som oss. Bara sådär. Man bestämmer sig för att man är redo, och så ligger man, och så vips, är man gravid! Det hade varit något. Om det hade varit.  

Av asabovesobelow - 8 oktober 2013 22:57

Nåt som gör mig tillfreds idag är att Venus (kärek) har precis lämnat den jobbiga Skorpionen (känslodrama), och äntligen kan jag sluta gå itu var och varannan kväll, för nu kräver inte upplevelsen av kärlek mig på lika mycket omvälvande känslor. Numer går kärelksplaneten igenom öppenhjärtade, eldiga och allälskande Skytten, som flänger runt och välkomnar världen med öppnar armar. Om kärleken följer det spåret är en annan fråga, men inga mer tårar och dramatik. Bara det. 


Mars är på ingång in i jungfrun och min energi till att göra saker skjuter i höjden. Träning, spring, skolan och alla andra aktiviteter kommer få sig en skjuts framåt. Jupiter närmar sig andra huset = cash i kassan. Saturnus är snart på igång i sjätte hus vilket kan både betyda en uppsving på jobbfronten, mer struktur i vardagen (rutiner som fästs), men även problem med hälsan, speciellt i aspekt till min måne i 12:e hus kan ge eventuella problem med andningsvägarna. Vilken tur att jag varken röker eller dricker då. Så duktigt av mig. Nat.


Överlag är väl allt ok....... men vill jag det verkligen? Hatar min fram och tillbakahet. Ibland andas jag ut en lättnadssuck när jag slår mig ner i min soffa i min ensamhet, 10 minuter senare vandrar jag nerför den blöta asfalten med droppande löv över mig och undrar varför jag måste vara så ensam. Ibland vaknar jag ensam och lycklig för att ingen är där, ibland vaknar jag med någon och älskar att något händer i mitt liv. Men i grund och botten så sprider sig lugnet inuti mig, och jag kan bara tacka för det.


För övrigt är nog min kärlek för Maggios nya album inte längre riktigt hälsosam. Vet inte hur många gånger jag har lyssnat igenom plattan nu, och jag bara gillar den mer och mer. Texterna är så träffande, melodierna är trallvänliga, hennes röst är magisk. Längesen jag var helt besatt av en hel platta.

Skapa flashcards