Dag 40. Hade det varit. Förmodligen. Jag håller inte koll på dagarna. Jag håller koll på ensamna kvällar, efter ångestfyllda eftermiddagar. Jag är så lättpåverkad. Hatar min kräftASC och ett fyllt 4e hus för det mesta, det bidrar fan inte med något positivt, utöver ett oskuldsfullt utseende och en tveksam intuition. Vid en första anblick.

Mest är det naitivitet, osäkerhet, tveksamhet, känslosamhet och pessimism som är min första reaktion på omvärlden. Kunde varit utan.

Hatar att arbeta. Får mig att känna mig gammal och seriös. Det är inte dags än. Önskar att jag slapp allt som krävdes av mig för att "man ska". Vill stå under bar himmel i Spanien, påverkad av något, dansandes till fet musik, omgiven av randoms, men även honom. Han den där som är minst lika taggad på att ta droger och uppleva världen. Som tar på sig kostym på måndagsmorgonen, men ligger på golvet med mig på fredagsnatten. Är öppensinnad, vill uppleva verkligheten tillsammans, men inte så som den ser ut, utan i ett grann av perspektiv och lyckorus. Han som inte rynkar på näsan åt att ta amfetamin och prova att ha sex på allt från gräs till heroin. Han som stoppar mig när jag skenar iväg. Stabilliserar och förklarar att imorgon kommer en till dag. Du behöver inte lägga alla resurser i dagens dag, för ty den går över. Jag glömmer bort det hela tiden. Just idag spelar så stor jävla roll, hela tiden. Just ikväll måste jag vara påverkad, just ikväll ska jag ha det trevligare än annars. Har inte hänt på flera månader att jag skulle haft en "vanlig" kväll, som alla andra. Jag altererar jämt min verklighet. Så fort jag får möjlighet är jag där och ska sno saker som jag anser förgyller vardagen. Varje dag. Kunde inte varje dag varit berusning i sig?

Bara lyckostar lever så. Människor som har lugnet, en inneboende harmoni. Jag tror inte att jag saknar den, den är bara trasig. Min harmoniradar är inte riktigt som den ska, den fungerar åt motsatt håll. Den kräver något annat än vanliga dagar för att må bra. Suger musten ur mig och min hälsa. Jag och min harmoni är fiender, bittra motståndare som drar åt varsitt håll. Vem krävs för att stabilisera den? Med exakta termer så vore det någon som har planeter i 3-10e graden av vattumannen eller tvillingar. Helst Vattumannen, för där sluts min Venus/Mån trigon i en storartad lufttriangel. Som bara skickar massa harmoni till min stackars Venus. Någon som tar udden av den interna konflikten som jag slåss med och förlorar varje dag. Å andra sidan skulle jag kanske hellre bli utmanad av en stor kvadrat av någon med Venus i 5-10e graden Väduren. Vem vet. Vem fan vet.

Nu ska jag krypa ensam till min stora säng och försöka komma till ro med mitt helvete. Det kommer att gå över, det gör det alltid. 

Hatar att vara världens känslosammaste människa. Så fruktansvärt sentimental och mitt sätt at "känna" situationer, minnens styrka märks inte förrens i efterhand. Mina minnen är alltid en "känsla av", en heltheltsupplevelse om man så vill. Det är aldrig bara ett segment, en specifik händelse, utan det är ett helt flöde av bilder och tillhörande känslor från en specifik tid. Eller snarare hur den tiden känns nu i efterhand. Och nu känns dem senaste 4 åren som ett stort, öppet sår, som jag river upp med ungefär en timmes spann. Det bara sköljer över mig, mitt "riktiga" liv som jag levde och hoppades på att det inte skulle ta slut, och så är det helt plötsligt slut. På riktigt denna gång. Det har varit ett utdraget farväl det hela, och vem visste att början på 2015 skulle bli slutet på en era. En era som var både plågsam, djupt lärorik, självinsiktfylld, snabb och alldeles fantastisk. Den bästa tiden i mitt liv. Då jag blev mig själv.

Jag blev henne. Henne du alltid hade som fantasi, den där destruktiva, ovanliga tjejen med färgglatt hår, som på ett barnsligt sätt blev både ledsen och förtjust. Hela den här leken vi lekte i 3 år, vad ledde den till? Att allt jag förknippar de senaste 4 åren med, är nästan bara du. Jag måste nu skaffa mig en helt ny upsättning av musik, referensramar, favoritserier, citat, minnen och vänner. Helt plötsligt behöver jag skaffa mig ett HELT nytt liv. Varför händer detta mig SÅ ofta?! Att behöva starta helt på nytt ungefär var fjärde år, är så jävligt. Speciellt denna vända. Denna vända är helt klart värst hitills. Att behöva bli av med dig också. Det har inte varit på riktigt innan. Att vi gjorde slut var ett skämt rent ut, allt fortsatte precis som vanligt, med bara det faktum att vi inte längre var trogna varandra. Allt fortsatte ju... vi fortsatte. Och det är istället nu som jag behöver hantera denna smäll, som jag trodde att jag hade utsatt mig för, för snart 2 år sen. Igår var den dagen vi satt på en gräsplätt en varm aprildag, eller låg på mitt golv i oktober, och idag bor jag helt plötsligt i en annan stad, du har en ny följeslagare, och allt är inte ens lite likadant som det brukade vara. Helt plötsligt är vi där vi var så rädda för att hamna. Där det inte är längre bara vi två, fucked up creatures, mot resten av världen som inte förstår. 

Det kanske är en del av att växa upp. Min natur tillåter mig inte att släppa gamla saker, och oavsett hur mycket bättre framtiden kan eventuellt komma att bli, så är det här just nu slutet på det här fantastiska som vi hittade i varandra för tre år sedan. Jag visste sen innan att vi skulle komma att förändra varandras liv. Gemensamt på grund av vår vänskap. För din del, så kanske jag förstörde mer än bidrog. För min del så är du den andra människan som inte bara tar mig med hull och hår, men även gillar varje liten vrå av min essens.

Jag vill verkligen inte vältra mig i minnen, men plötsligt dyker det upp någon förnimmelse från allt det vi hade, inte bara som oss, utan även innan, för mig. Från dag ett, där jag stod där med mitt gula band, så har det varit du. Och sen fyra år framåt, av att töja på gränserna och se hur långt vi kan gå med det. Med lyckan, och med tårarna. Med smärtan och med njutningen. Det är en sådan jävla lång tid. Och nu är det ett stort sår som tar över min tillvaro helt. För nu är det dags att säga hejdå till allt, och det suger bara massvis med bajs. Allt är bara tomma fraser och förlorade förhoppningar. En klen tröst. Det här får man för att man engagerar sig i en annan människa under så här lång tid. Detta är precis det som sker. Jag visste ju att det skulle bli så här. 

Och nu måste jag hitta ett sätt att förtränga dem senate fyra åren på, sy ihop såret, tills varken jag eller någon annan ser dem bleknande ärren längre. 

Jag är så trött på att gråta.

Stalkar mig själv. Men jag fick en tanke. En tanke om hur mycket jag gillar makt. Hur underkuvad jag är. Det räcker med att en tillräckligt bestämd man tar tag i mig, och jag är hans. Han har bara inte dykt upp än. Men jag låter så gärna makt utövas över mig. Han får gärna säga till och bestämma kring hur jag ska vara hemma. Men det är här gränsen går. Han skulle bara våga knäcka mitt sociala mig och sättet jag ser ut på. Mitt utåtagerande, tjusiga jag. Han ska alltså ha en Venus i lejonet (stolt och inte svartsjuk över en vacker, utmanande och tjusig flickvän) och en Mars i Skorpionen (kräver makt och sexualitet). Han får gärna ta ner mig på knä hemma, men släppa iväg mig i en kort spetsklänning på fest, smygandes bakom för att säkerställa att jag kryper hem till honom, och ingen annan. Han får gärna vara manipulativ och krävande, bestämmande och styra mig med en järnhand. Jag vill ha det. Jag blir exalterad över det. Svaga män får mig att må illa och gå därifrån. Mähän som inte vet vad de vill, och tvekar vi val av ord. Min blixstsnabba reaktion tar inte det. Du får en chans att ta kontroll över mig, sen styr jag. Tar du den direkt, så är jag din. Spelar egentligen ingen roll vem du är elller hur du ser ut. Kan du får mig att vika mig för din styrka, så kommer jag med all sannolikhet att vara din.

Kom ba.

Skulle jag klara av att dö? Skulle jag kunna hantera den vetskapen? Ledsamheten över att inte få vara med längre, få uppleva ny musik och världshändelser. Hur skulle jag hantera en Kristian Gidlund situation?  Jag skulle fördärva mig så klart. Bli känd så snabbt som möjligt. Få morfin utskrivet i stora mängder och ta alla droger jag kom över. Vältra mig i det hela tills ingen var intresserad. Dö ifrån med värdighet, med vetskapen om hur mycket smärta och saknad jag skapar. Vältra lite till. Hur mitt vackra jag, mitt fantatiska själv, så oförtjänt ung och fantastisk, måste försvinna tidigare än väntat. Fy fan vad jag skulle suga musten ur det hela. Och jag hade haft rätt till det. För jag hade ju varit döende. Ung och fantastisk.

Jag skulle vara så avundsjuk. På Melisa. På att hon får vara kvar. På alla 89:or. Jag hade varit för ung. Men jag hade tagit det med en värdighet som hade varit så falsk och genomträngande att människor hade velat hata mig, men inte kunnat, för att jag är döende. För att jag dör ung och det är orättvist.

Jag tror att jag hade kunnat hantera det. Martyrdöden. Vad jag hade plågat alla i min omgivning.

Det började med en öl. 6,2 %. Sen ett glas vin. En öl till. En fyra Irish. En till överstark öl. Ett glas vin. En gin och tonic. Och en öl till.

Hur klarar mitt system av det ens? Det är så oerhört mycket alkohol.

Vi lever. Vi föder barn. Oavsett vilket år eller tionde det är. Allt är som det brukar vara, Men jag står utanför det, inte för barngrejen, tro inte det. Inte därför. För att jag ser över allt det. Jag är inte din random närmsta vanlig tjej. Och kommer aldrig att vara det. Redan nu har jag det som många människor saknar. Kunskapen. Förståelsen. Och med åren kan det bara bli bättre.

Om inte jag dör ung.

Nu är allt bra, med ett glas i handen.

Ja för fan, det är ju fredag.

Haha, jag har ju min alkohol.

Man lever bara en gång. 

Jag är ju ryss. Jag vet hur man gör. 

Vart lite mycket igår, men nu mår man bättre med en öl.

Ska ta och fira det med ett glas.

Ska vi sätta oss någonstans och ta en bärs?

Måste ju fira! Vad sägs om vin och middag?

Ska vi kolla på film och dela på en vinflaska?

Fy fan vad dåligt jag mår, behöver nog lite vin, så blir det bättre.

Ett glas rött = 170 kcal

En 50cl öl = 250 kcal

Snittar minst 4 enheter varannan kväll, 4 dagar i veckan. 1000 kcal mer om dagen mer än vad jag bör få i mig. Levern som slår ifrån. Magsäcken som hatar giftet. Huden som tar stryk, ungdomligheten som försvinner dubbelt så snabbt. Uppsvält ansikte. Huvudet och kärlen som värker dagen efter. Tungheten i sinnet. Ångesten. Fram tills nästa glas. Och här sitter jag. Igen. Jag kan inte gå förbi en jävla bar. Fastän jag är trött och sliten utav bara helvete, och det där vinet kostar 82 kr per glas, hunden borde egentligen inte vara ensam hemma, jag har disk och en varm dusch att ta mg an, och jag ville bara ta av mig och krypa ner.

Men här sitter jag. Med dåligt samvete och dunkelt sinne. Mitt det övertalade mig att gå hem, gå ut igen i rusket, hitta en en bar, och sätta mig och hinka alkoholprocent, efter alkoholprocent. För att jag inte klarar av att låta bli. Hela vägen förhandlade jag med mig själv om att låta bli. Men jag förlorar alltid den kampen.

Fullblodig alkoholist, när blev jag det? Det smög sig på obemärkt. Och nu lever jag i det. Berusningsjunkie. Hur mycket pengar har gått åt alkoholen? Att förgifta min kropp? Peta mig med ett finger i ryggen närmare döden? VIlken summa har jag betalat för detta? Och varför? Är det nu jag blir sansfylld och vuxen, eller är det redan försent? Hur mycket har jag förstört? Har jag haft för kul? Och kommer jag någonsin att kunna sluta?

Erfarenheten säger nej. Att jag inte kan sluta. Det är tråkigt att låta min potential att gå i graven. Men det är väl så det är, alla har sina monster och kryp att krossa. Men mina kryper bara högre för tillfället.

Människor är inte vanliga. Alla är inte "människor". Vi förmedlar enormt starka energier. Och vi väljer vad vi kan göra med dessa infytanden. Vi föds så enormt subjektiva. Och andra dömmer oss utefter sig själva. Jag undrar hur Putin somnar varje kväll. Hans karta är enormt simpel. Det är bara en enorm samling av planeter i vågen. Den är sammnahängande, men inte alls så spektakulär som jag hade trott.

Min pappa dog den 27e oktober 2014. Han kunde ha låtit bli att dö. Han kunde låtit bli att aldrig lära känna mig.Det är mycket saker som är honom, som är jag. Säger mina nära. Jag ljuger som honom, överdriver, har samma sinne för humor, likadana ögon och kroppsbyggnad. Jag är lika flyktig säger dem. Men våra kartor är inte så extremt lika. Båda min föräldrar är Fiskar, och har har mycket vatten i horoskopet. Fadern hade en Vågmåne, jag har en oerhört stark Vågvenus. Han har en Skorpionmars, och det har jag ofta funnit attraktivt hos män. Men utöver det så finns det inte så mycket mer. Och nu finns inte han längre. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det. Jag har ingen bild av honom att sörja. Han är en främmande man, en människa som jag inte kan sätta ett finger på. Jag har bara bilder från hans umgdom. Och nu finns han inte mer. Jag kommer aldrig längre kunna se mig själv i honom. Ok. Det kunde varit värre. Jag kunde ju ha älskat hans essens.

Jag älskar unga människor. Ingen är så reckless och plötslig som ungdomar. Bara någon i sina tidiga twenties, kommer att sitta och väga på en hög barstol medan han blixtsnabbt smattrar på tangentbordet och sträcker sig samtidigt efter telefonen, utan att tappa balansen. Jag älskar unga män. Jag älskar män överlag. Satt och tänkte på det häromdagen, hur attraherad jag är av män. Deras händer, längd, hår, röst, kropp... allting. Jag önskar att man inte tryckte ner den naturliga manligheten som man gör idag. Män borde få vara män, och vi kvinnor borde få vara kvinnliga. Män som tar tag i en, öpppnar dörren, står med en bred rygg framför, bestämmer och älskar. Det saknar jag. En långd tid har jag varit ensam. Jag är ofta ensam under längre perioder. Jag är kräsen, och jag vill inte ha några lösa förbindelser. Det är inte dem värda, min fantastiska mjukhet och sensualitet får bara vissa ta del av.

Det står skrivet i mina stjärnor. Ensamheten. Det gör att jag både gillar den, och utsätts för den. Det är det som är paradoxen med våra energier. Vi utsätts för det vi har, men det är ofta en så pass integrerad del av vår personlighet, att vi klarar av att hantera det, och även njuta utav det hela. 

Men jag lever i en social ensamhet. Min Venusvåg ser till att det blir så. Jag vill vara ensam bland människor. Eller kanske vill jag att vi ska vara två i den ensamheten, men fan ta dig om du vågar ställa några som helst krav på mig och göra saker som inte jag vill gör. Annorlunda bland alla andra. Förstår och ser världen ur mitt astrologiska perspektiv. Försöker locka, men ingen kommer. Varför? För det är inte meningen just nu. Just nu är det inte meningen att jag ska få leva i en duoidyll. Det kanske aldrig blir meningen. Det finns inte i min karta.

Varken giftermål eller lyckade relationer. Det är mest plötsliga uppbrott och relationer som går utanför normen. Det är ok. Jag är med er, bara i forskningssyfte. Mitt livsmål kanske är att undersöka människor utifrån deras kartor. Och inte mer än så. Kanske är det inte mer än så.