Den astrologiska prognosen för närmsta veckorna är som föjande: lättvindiga människor tar snabba, flygande beslut och lika handlingar därtill. Kärleksrelationer, attraktion och vad man tycker om sker blixtsnabbt, man tänder till, blir eld och lågor, men brinner snabbt ut. Relationsrelaterade säker, främst kärlek, sker snabbt och aktivt. Folk tar för sig, utan någon som helst eftertanke. Stablitet, trygghet och känslan av "grund" kommer att dröja ett tag till. Planeterna har bestämt sig för att befinna sig i luft/eld tecken = mental aktivitet, till skillnad från känslosam trygghet. Tack och lov för det. Någon som känner för att drunkna i ett känslohav igen? Nej, trodde inte det heller.

Jag tänker ofta på dem senaste fyra åren. Överlag så är vart fjärde år astrologiskt sett, en milstolpe, oftast ändras livet åt något håll var fjärde år, när Jupiter slutför sin cykel och återkommer till sin ursprungsposition i horoskopet. Allas "fyra år" har ju såklart sin grund i just var deras Jupiter stod när personen i fråga föddes. Men var fjärde år i ens liv, sker stora förändringar. Inte så konstigt när man tänker efter. När man fyller 4 är man ett "vuxet" barn, till förmån för bebis. 4 år senare, när man är 8, går man helt plötsligt i skolan. När man fyller 12 så ska man in i puberteten och tonåren. En 16-åring är en "vuxen" tonåring som börjar gymnasiet. Som 20-åring genomgår man nästa stora transformation till ung vuxen. 24 är också en avgörande ålder, där man oftast ställs inför det faktiska livet, som faktiskt vuxen. Vid 28 närmar man sig 30-års gränsen, osv.

Och så har det varit även i mitt liv. 2002-2006 assimilerade jag mig till ett nytt land. 2006-2010 var min McDonalds period. Och från 2010 till idag har bara flugit förbi... två seriösa förhållanden, en högskoleutbildning, flera flytt, ny stad. Och nu har nästa steg kommit. 2014-2018. Första två åren kommer gå till "karriären", eller åtminstone ett fösök till att etablera sig på arbetsmarknaden. 2016 har jag goda och sista på länge chanser till både att ta ett seriöst steg i ett förhållande och börja lägga grunden för eventuella barn. Tror jag. Men vad fan vet jag.

Dem senaste fyra åren har jag haft 3 män i mitt liv som på något vis har påverkat mig och satt mig helt ur spel vid ett flertal tillfällen. Det är första gången i mitt liv som det har varit så få på så många år. Jag har ärr. Människor som inte träffat mig på över två år vet inte ens om att hela min arm är sönderskuren. Det är så märkligt, för de kände ju en helt annan mig då. Jag kan inte stå för att jag är samma person som jag var 2010, för det är jag inte. Inte alls. Inte ens lite längre faktiskt. Faktum är att människor som kände mig då, hade förmodligen hatat mig nu. Jag har gått från att vara en ganska blyg, tystlåten och förlägen flicka, till att vara högljudd, utmanande, och provocerande. Den där söta, lättlurade tjejen med dem stora, naiva, förvånade ögonen finns inte ens kvar längre. Nu tittar jag på omvärlden med rynkad panna och en kisande blick (kan vara solens fel, men förmodligen inte bara det). Jag säger ifrån, ifrågasätter och låter, låter en jävla massa, hela tiden. Knappt så att jag ens vet om det själv. Andra har sagt det. Att jag är högljudd. Hade aldrig trott om någon sa det till mig för 4 år sen. Så nu är det bara att se fram emot en härliga fyra år till innan livet vänds upp och ner återigen och man måste strukutera om sin tillvaro... återigen. Bajs.

Alkoholruset väver mig in mig i ett mjukt dis, ett varsamt dun som förhindar min hjärna från att vara alltför aktiv. Tankeverksamheten dämpas, funderingar blir luddigare och diffusare, men ändå mer desperata på något vis. Musiken blir mer melankolisk, tårarna bryr sig inte ens om att komma längre. Jag kisar med ett öga mot skärmen och smattrar på tangenterna, hörlurarna är hårt intryckta i öronen, musiken är på högsta volym. Snart kommer jag att spilla något och krypa till badrummet, för att senare ramla ihop på mattan. Vad skönt det är att vara hemma. Verkligen.

ensådandärfyndigihopskrivenstart. Känner mig dryga 17 år gammal återigen. Fast betydligt mer påläst och smart. Eller särskilt smart har jag väl aldrig varit, däremot har jag kunskaper som jag tidigare inte besatt... besuttit.. och vem fan vill vara 17 igen egentligen. Värdelöst.

Önskar att dessa (kunskaper) kunde komma till användning någon jävla gång. Tre korta år har rusat förbi. Jag vänder mig till alla jag känner och dem jag känner betydligt mindre; "har du fått något jobb?", "vad gör du i sommar?". Boendestödjare, personliga assistenter, kriminalvårdare, butiksförsäljare, servitriser, samt kyrkogårdsskötare? Alla sitter i samma sjunkande skepp. Tur det.

Jag mår bättre för en sekund. Äsch, alla har vi ju det likadant, det är inte jag som är misslyckad. Men alla andra verkar klara av att jobba med människor som sitter i rullstol och dreglar, våldtar mindreåriga, missbrukar opium eller är i slutskedet av sitt patetiska liv. Jag vill inte ha batong och larm på mig. Jag vill inte torka någons stjärtskåra. Jag vill inte rensa ogräs på en kyrkogård. Jag vill ha snygga kläder och kunna sminka mig utan att någon dreglar ner mig eller stirrar lystet på min uppknäppta pikéuniform. Jag vill kunna ha på mig min nya diamantring som min fästman gav mig, utan risk för stöld. Jag vill kunna ha en knälång kjol och en kavaj på jobbet. Jag vill kunna ha lagom höga klackar som hörs på lång väg i korridorerna, och hålla föredrag för toppchefer. Du har valt fel utbildning kanske någon skadeglatt rapar fram. Men ärligt talat, är det verkligen utbildningen som gör det?

JAG känner mig själv och JAG vet hur mycket erfarenhet jag har. På vilket allvar jag tagit min utbildning, hur mycket jag faktiskt lärt mig (för det är knappast utbildningen det är fel på). Problemet är att det är endast jag som förstår min kompetens, jag verkar inte kunna förmedla den i ord till arbetsgivare. Bara jag förstår vad jag har att erbjuda och att en apa kan sortera papper på ett kontor. För det krävs inte en 3-årig erfarenhet. För det krävs inte en tidigare chefsposition och tre-årig akademisk utbildning. Det jag vill ha, kräver inte det som dem tror sig vilja ha. Det jag har, mäter med råge det dem vill ha. Men jag kan inte nå fram med den informationen överhuvudtaget.

"Hej, jag heter Elisa och jag är nyexaminerad beteendevetare, jag tänkte höra om...."

"Nej nej nej, vi har inga lediga tjänster alls! Du får gå via den vanliga rekryteringsprocessen om du är intresserad."

Klick.

Jag vill jobba med djur. Jag vill jobba som reseledare. Jag vill jobba på en flygplats. Jag vill ha en egen astrologisk mottagning. Jag vill skriva böcker. Jag vill föreläsa. Jag vill jobba utomhus. Jag vill INTE skava sönder mina knän för en tjänst där man sitter vid ett bord och en telefon dygnet runt. Varför ens? Här slår jag sönder knogar och hjässa i betong. Gråter krokodiltårar (ja jag vet vad det betyder) och har en ständig klump i magen. Över att få matcha cv:n mot kravprofiler?! Are you fucking kidding me.

Alltså jag bryr mig verkligen inte om jag skulle få vara HR-chef från och med imorgon. Jag vill ha en sak. En enda liten sak. Jag vill vakna och med glädje gå till jobbet. Att vakna och känna; fan vad fett att jag jobbar på ett ställe som jag faktiskt mer än gärna vill gå till och spendera min tid på. Det är det enda jag kräver. Ska det vara så jävla svårt. Eller.

I en utopi hade jag gått ner till mitt jobb, mittemot min lägenhet i ett soligt läge. Jobbet hade varit på ABB. När jag slutar vid 16.00, travar jag över vägen och fem minuter senare är jag hemma hos en älskad sambo och våra djur.

Vi står på kö för IVF hos landstinget, kanske redan utfört en eller två sådana. Det är en dröm. Men jag är ju så sanslöst naiv. Jag tror just precis nu, idag, att ett ovanstående scenario skulle skapa den där lyckokänslan som jag jagar. Men jag hade inte varit 100% kyckling (hahaha) (okej jag är full) (lycklig) då heller. För då hade jag gråtit mig till sängs varje kväll över att inte kunna få barn. Människan är en lustig varelse. Ingenting är någonsin bra nog... för att vi, till skillnad från andra primater, alltid kan föreställa oss en hypotetisk tillvaro som är bättre än den som vi har nu. Istället för att gilla det man har liksom. Jag har ju älskat allt med mitt liv i tre långa år. Det är en lång tid.

Jag ringde ett samtal idag. Till solresor. Angående turistguidejobbet (hejdrömjobb). "JA, vi är SUPERintresserade. Kom ner på intervju på en gång. Med start 9/6 är du i Portugal och jobbar som reseledare till tidigast oktober", svarade dem. Åh vad kul, närvarhur undrade jag.

"Nästa tisdag, klockan 10.30, en gruppintervju.... i.... Malmö?!"

"Jag är ledsen, jag kommer nog ha svårigheter att ta mig ner till Skåne tills på tisdag"

"vi återkommer vid ett annat lämpligt tillfälle".

Vilken dröm tänker man. Där har du ju det, ditt drömjobb. Men.... min hund? min lägenhet? min stad? mina vänner? mitt liv? Jag kan inte bara sticka. Och det här exemplet är så EXTREMT talande för min personlighet. Jag vill så mycket, men vågar så lite. Hur ska det bli med det här och det här och det här? Kommer jag ha hemlängtan? Kommer jag att trivas? Vad blir det av min vovve? Min lägenhet? Något viskar "roooookieperioden". Den andra rösten säger skarpt ifrån "är du dum i huvudet? ska du tacka nej till ett jobb för att ännu en gång få vara med under rookieperioden som du ens inte tillhör? vilket jävla skämt". Alltså, dem som börjar i år, tar examen 2017. TVÅTUSENSJUTTON. Går det ens att förstå? Jag började 2011. Ska jag, tre år senare, fortfarande stå där i min overall, som fadder, och välkomna 95:or? Lite patetiskt är det, när jag tänker efter.

Problemet i detta läget är simpelt. Endast jag kan se till att jag lever det livet jag vill. Om jag aldrig kontaktar ett bokförlag, eller what the heck, börjar skriva på den faktiska boken, så blir den aldrig utgiven. Om jag inte åker till Malmö, så blir jag aldrig en turistguide. Ger jag aldrig konsultationer, så kan jag knappast bli en konsulterande astrolog.

Jag sitter på en av dem sista föreläsningar jag har och stirrar tomt på majdugget som förpestar denna onsdag. Mitt stabila, fantastiska liv, som jag njutit av och vältrat mig i dem senaste 4 åren, har nu kommit till sitt naturliga slut. Jag vill inte vara T6, jag vill inte skriva c-uppsats, jag vill inte lämna min förening. Jag vill inte vara historia, som den historia som jag betraktade när jag själv var en färsk rookie. Hur kunde det bli 2014 så snabbt? Hur kunde vi bli den sista kullen så snabbt? Vi är ju kärnan för vår familj. Och nu ska kärnan ta examen. Nu blir de nya småttingarna centralpunkten för föreningen. Jag hade gladeligen lämnat över tyglarna, om det vore så att jag hade några nya att tag i. Men det har jag inte.

Jag är tjugofyra år gammal. Jag har jobbat sen jag var 15. Jag har varit chef. Jag har en akademisk utbildning. Jag är utåtgående. Jag är representativ. Jag är det som ni behöver. Anställ mig. Tack.

(det finns en anledning till all denna pessimism, åtminstone en astrologisk sådan. Månen styr våra affektioner, förnimmelser, reaktioner och det undermedvetna. Ni vet den känslan, när ingenting är bra utan någon som helst anledning? Var ju helt ok igår liksom. Då är det en dåligt aspekterad måne som spökar. Månen är i lejonet idag, inget särskilt "nedstämt" eller "sentimentalt" (alla vattentecken) tecken. Utan mer ett sådant som öppnar upp för kommunikation och umgänge, att stå på scen.  Märkligt är första tanken. Men.... månen är ju endast aspekterad på ett negativt sätt (bara kvadrater och oppositioner). Det tillför en pessimism i sig. Men... månen står ju även i kvadratur till kuliga Saturnus. Där har vi det. Den där tryckande nedstämdheten, känslans av hopplöshet. Där står hemska Saturnus och trycker ner känslor och emotioner med negativitet. Jag blir inte ens förvånad. Men inte desto mer glad dessvärre. Astrolog eller jag, kan inte jag låta blir påverkas av planterpositioner. Jag kan endast känna till orsaken, vilket bara det ger en, en hel del).

Godnattbajsvärlden.