Saknar att vara förälskad. Nu var det faktiskt rejält längesedan. Jag har nog aldrig gått så lång tid utan att fatta ett brinnande intresse för någon. Jag har ju alltid ett objekt för min uppmärksamhet. En form av besatthet som jag spär på, fantiserar om och njuter av. Har varit så sedan ung tonår. Välja ut objekt. Någon att tänka och titta på, luska om och förfölja. Både digitalt och fysiskt. Ja, all form av psykopatkommentarer undanbedes. Det är bara så jag gör och har alltid gjort. Redan som 11-åring kunde jag cirkla runt någon ung killes hus för att sedan helt sonika plinga på och fråga om Konstantin är hemma. Har alltid varit en udda unge. Kunde sitta med en jävla binokel och försöka se HONOM i ett fönster eller någon annanstans, som det creep jag är.

Det här är faktiskt rätt bisarrt för det här är ett minne som precis flöt upp till ytan, när jag började få ner dessa tankar i skrift. Jag var som sagt redan i femman dödskär i en kille i min paralellklass. Anledning? Han var rysk. Och jag var nyinflyttad i landet, saknade gemenskap och känslan av ett "hem", så han blev mitt byte. Stackaren var gänglig och verkade mest trivas med att sitta i ett hörn och blänga på andra. Men likväl blev han alltså mitt kärleksobjekt och jag förföljde honom flitigt, både i och utanför skolan. Mestadels gick mitt stalkande ut på att hänga utanför hans radhus och vandra gatan upp och ner för att med jämna mellanrum titta upp mot fönstret, och försöka få en skymt. En dag blev tydligen min längtan så stark att jag gick rakt upp till huset och plingade starkt på. Helt otroligt att jag vågade det, så här i efterhand.

En kvinna öppnade och jag frågade blygt om Konstantin är hemma, hon nickade och försvann. Någon minut senare dök han upp med en stor hund i hälarna. Och nu när jag återberättar, så minns jag faktiskt den riktiga anledningen till varför jag kände mig tvungen att plinga på. Det var inte så modigt som jag trodde här till en början. Någon vecka tidigare hade mina kära följeslagare, tillika klasskamrater och bäztizar, i vanlig ordning hängt med mig på hans gata, för att sedan fräckt utmana mig att plinga på, och om inte jag gjorde det, så skulle de se till att det skedde. Det skedde. I motpol till att få detta hemska ögonblick att inte existera så gjorde jag det bästa jag kunde komma på och höll emot hans ytterdörr med all kraft, när han försökte slå upp den till följd av påplingadet, samtidigt som vi alla skrattade och skrek hysteriskt. Mycket obehagligt det hela för alla inblandade, men vad kan man kräva av femteklassare.

Hur som helst, så var jag alltså återigen på hans dörrmatta för att tydligen be om ursäkt för detta incident. Det tyckte jag var en bra idé, och en utmärkt anledning att komma i kontakt med honom. Så jag stammade ur mig något om att detvarhemsktsyndattdetblevsåsistochjaghoppasattdet
ärlugnochattdetäringenfarasamtattvibeteddeossomsrö
vhål. Men i en 11-årings ordalag. Han var tyst och mumlade sedan fram "det är ok". Jag rusade därifrån. Vi pratade aldrig mer med varandra.

Det första av många vågade ögonblick genom livet. Som den gången jag skrev till min eviga kärlek Niklas på Lunarstorm, med den 1a april som täckmantel och berättade att jag gillade honom. När han tackade vänligt och upplyste mig om att han var kär i min bästa vän (samma som plingade på dörrar hos killar jag gillade) heheade jag fram "april april". Ingen gick på det. Många år senare jobbade jag bakom en av många bardiskar och hade blivit lite småkär i en stammis som alltid försynt satt vi bardisken helt ensam och drack och åt samma rätt varje dag. Den gången som jag sprang efter honom med en lapp med mitt telefonr på och sa att han gärna får höra av sig. Mest vågade jag gjort vad fan. Skit i kundmöten och affärer för hundratusen. Det var nervigt. Eller den gången jag satt och envist skar upp min högerarm med en nyvässad kökskniv för att bevisa att jag också var en skadad själ, att jag behövde räddas. För det var viktigt då, i just det spelet. I kärlek är alla vapen tillåtna. Fortfarande tror människor att jag är självmordsbenägen, när jag i själva verket älskar livet. 

Men det jag ville komma till är att jag saknar känslan av att vara förälskad. Synd att den går över så snabbt bara. Det var lättare förr, jag kunde skapa mig någon form av fantasi om en person och på avstånd vara kär och avguda honom. Föreställa mig vårt perfekta liv tillsammans. Jag kom nämligen aldrig längre än så förut. Numer så händer det för det mesta att jag får en möjlighet att börja träffas och redan på andra dejten brukar mina fantasier sorgsamt slåss i spillror. Oftast handlar det om moment som "jag äter inte svamp och hatar att vara ute och gå" eller att han gick före mig i dörren när vi skulle in någonstans. Det kan var saker som att han är under 1.86 eller jobbar som snickare, saknar akademisk utbildning eller bor hemma hos mamma. Det kan vara saker som att han dricker för mycket läsk eller äter ohälsosamt, inte har körkort, eller gillar att slösa sin tid på att sortera mynt. Det finns många scenarion och få är rätt. Inte lätt att vara vuxen. Eller att vara mig. Allt ska vara så som jag vill ha det. Det är mitt stora problem.

Blev totaldissad förra veckan. Vet att jag har bettet mig som antitypen. Ställt mig upp och gått utan förklaring, varit alldeles för flummig och luddig. Oklar så att säga. Mig själv. Det är den direkta motsatsen till vad han attraheras av. Sörjer inte då jag vet att den kartan inte är något att ha. Jag väljer inte människor, jag väljer natala horoskop. Ser jag pontential i kartan så kommer jag att fortsätta umgänget. Om inte, så händer aldrig något. 

Var inte meningen att hamna på obskyra barer idag igen. Så trött på mtt beroende, suget. Trött på att allt kretsar kring att jag får köpa en öl. Fångar mig själv med att söka mig till platser där man kan dricka. Kan aldrig tacka nej till att dricka. 

Man behöver inte vara en förlorare för att bli styrd av denna vedervärdiga drog. Etanol. Hur kan jag stå ut med att hälla detta gift i mig 5 av 7 dagar i veckan? Kan ha haft ett par nyktra dagar sen i höstas. Kanske någon vecka till och med. Men när många säger "nej inte mer, det var så längesen jag drack, så jag kommer att bli skitfull", sveper jag glas efter glas, tittar på allas skelande ögon och inser att det var längesen jag var nykter i mer än ett dygn. Vandrade rakt in i den fällan. Visste inte ens att det kunde bli så här.

Men det är en annan historia.  

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När jag första gången fick höra om utmaningen att plita ner 100 saker som man vill uppnå i livet, så blev jag både ledsen och skrämsen. Detta var för två veckor sedan när jag gick till affären och grät samtidigt för att mina dopamindepåer var helt ur...

Qbit är gamet. Önskar att musiken alltid lät och kändes så här.   Hur känns det?   Välmåendesuckar, musikens flow genomsyrar hela kroppen och orden flödar genom sinnet, melodin leker utanpå och innaför. Mer uppmärksam, tuggar till lite då och...

Vet inte varför jag är en så romantisk själ. Borde vara mindre så, men ascendenten är en stark faktor. Hos alla. Ens ascendent är ett av trion som utgör ens persona. Dit räknar man sol, måne och således asc. (din är oxe, oxe, stenbock om du ville vet...

Åt precis den värsta carbonaran jag någonsin har smakat. 165 kronor. Otroligt ovärt. Less på att vara i singular. Ja, singular. Inte för att jag inte tycker om det, men less på att inte få kramas och stå tätt, tätt intill. Hålla hand och andas in var...

Här kommer en rusrapport som egentligen borde ha utspelat sig vid ett annat tillfälle. Och som jag egentligen inte skulle ha skrivit ner här men wtth.   Dvs inmundigandet av substansen skulle ha skett på säg en festival eller annan fet tillställn...