Undrar om någon ser alla mina referenser som jag slänger in i mina rubriker och texter. Gamla rader från förr, låtar som skapat minnen, och fraser som berör ända in i själen. Som är riktade mot mig.

Jag börjar på något sätt skapa mig den här atmosfären som jag alltid drar mig mot. Det här melankoliska, lite trasiga och djupa som jag sällan hittar hos andra människor. Liggandet på golvet på en gosig matta i halvmörker, till mjuka toner av sorgsen musik och smattrande regn mot fönstret, med alla muskler så avslappnade att man tror att man svävar. Det är som om jag har hittat ett hem igen. I sällskap. Aldrig ensam på den stigen, men gärna tragiska tillsammans. En lek med ord, gemensamma skratt åt löjligheten hos andra, cynism, realism, och en känsla av att vi delar något som ingen annan förstår. Det jag redan haft. En liknande känsla. Årsskiftet 2012. Ett par år sedan nu. Jag vill så gärna tillbaks till det där tillståndet, den känslan av kärlek. Jag hatar (nåja) det här seriösa livet jag lever. Det här vuxna. Där man inte kan vara ute och gå sommarnätterna långa och sitta i fönstret i en hel dag och dricka vin och röka cigaretter. Jag minns. Jag minns hur det var.  

Men det känns samtidigt som på nytt. Mer moget och vuxet, den här tragiska atmosfären har tagit sig till djupare nivåer. Den är liksom inte barnslig längre. Det är inte fyllebråk och oansvarighet. Det är något annat. Något jag letat efter länge. Någon som mig, som ser det vackra och samtidigt tragiska i allt. Som får rysningar av att stå högt upp på ett berg och blicka ut Någon som ser livet som en teater, ett spel som ska spelas till sitt yttersta. Någon som förstår varför man vill utfoska sinnet, och att vi inte lever detta liv för att göra det vi "ska". Vi lever det för att förstå det. Förstå oss själva och varandra. Vara med varandra. Ensamhet är en förbannelse. En längre stund av ensamhet skulle bryta vilken stark individ som helst. Vi är inte skapta för ensamhet. Någon som vill utforska världen och varandra med mig.

Jag vet inte varför men jag upplever det som om jag har hittat hem. Det här mötet tog verkligen tag i mig. Det är som om allt det gamla som jag har haft och velat ha dök precis upp framför mina ögon, och jag kan inte slita bort blicken. Kan det vara så?

Jag vet inte vad andra njuter av. Bebislukt. Nya kläder. Filmer om andra världskriget. Resultat. Pengar. Att umgås med familjen. Sitta och fika. Jobba dygnet runt. Jag njuter av att ligga på mitt golv berusad.

Jag har undvikit att lyssna på mina spellistor sen jag flyttade till storstaden. Specielt golvliggarlistan. Den bringar så många minnen som skär så djupt i mig att jag inte klarade av det. Men nu är det dags att komma tillbaks till mig gamla jag, och inse att det inte gör sådär ont längre. Det stinger varje gång jag tänker på oss, på det vi har haft, vår musik, våra filmer och våra minnen. Vår gemenskap och vår vänskap framför allt. Våra år. Att det är över.

Hur vi hittade varandra, två likartade själar, helt utan förvarning om att det skulle ske. Men tiden går, tiden läker alla sår, och vi har hittat nya essenser att utforska, men med samma musik, ord, tankar och förhållningssätt. Vi är ju vi och ingen annan.

Jag visste inte ens att jag kunde må så här bra.