Lär mig att njuta av stunden, reflekterar över mina dagar och... inser att jag ju lever det där livet som jag drömt om sen i höstas. Det blev till och med över förväntan. Står ut och blickar över vackra Stockholm och funderar på mitt helt fantastiska jobb, min lägenhet som ligger så bra till, mina "platser" runt omkring i innerstan som jag hänger på. Alla saker jag kan göra, alla människor jag kan hänga med. Det blev inte så ensamt som jag trodde. Ensam blir man bara om man tillåter det ske. Och det är inte jag.

Jag brukar diskutera mina kärleksbestyr med bloggen, framför allt ur ett astrologiskt perspektiv. Och det här är definitivt ett bestyr värt att dokumenteras. Framför allt för att jag redan nu i kartan ser hur vi är på väg mot en bergsvägg i 300 km/h.

Våra kartor skapar en så kallad stor kvadrat tillsammans, inblandat är en massa personliga planeter och punkter så som mars/Venus, Asc/DSC och ja, sådant som hör relationer till. Min väldigt påtagliga Venus/Asc/Dsc kvadratur svarar så fint så, på hans precis densamma kvadratur, men i en opposition från Väduren, med Mars i högsta spetsen. En krigssugen Mars i Väduren i opposition mot min starka Venus i Vågen. Kunde ha blivit förödande direkt om inte han hade Venus i densamma Vågen. Och vilken fröjd just den aspekten är. Men det är en annan sak.

Denna nyförlösta kvadrat skapar en konfliktfylld stämning där man ständigt utmanar och ifrågasätter varandra. Det är en ständig kamp om vems personlighet som får dominera, vems som ska få sitt. Och jag gillar ju att få mitt.... till förmång för motsatsen. Likväl en bra läxa att lära sig här i livet, då man samtidigt aldrig stagnerar och blir uttråkad i en sådan relation, men jag kommer aldrig att glömma hur jag läste om denna typ av aspektering för längesedan och längst ner stod det. "En oerhört lärorik konstellation, men kan du undvika att ingå bekantskap med någon vars planeter skapar en stor kvadrat till dina planeter i din karta, så GÖR det. Allt annat leder bara till besvär". 

Vi är dessutom rätt så olika, han saknar jord och praktiska betänkligheter, och jag saknar eld och den typ av impulsivitet som han sitter på. Nu förväntar han sig inte någon förhöjd aktivitet från sin kvinna förutom att se bra ut och dela hans värderingar i ord, och det är där det braiga börjar. För inte bara är jag hans typ, så har vi en ganska liknande syn på livet... mer eller mindre. Kanske snarare en liknande syn på fritidssyslor och vad man gör när man hänger. Det var så enormt längesedan som jag bara kunde hänga med någon en hel dag utan att göra något specifikt. En man dvs. Alltid ska man GÖRA något när man umgås. Jag vill ha det där när det inte spelar någon roll vart man är, man kan sitta i ett tomt rum och ändå ha det angenämnt sinsemellan. Det var längesedan jag träffade någon som uppfyllde det kravet. Men nu är vi där. Nu är vi där igen. Fastän vi är så olika. Jag vill vidare och göra nästa grej, han lever i "presens och här och nu", då är det enda som existerar tydligen. Då och framtid är bara en mänsklig konstruktion. Bra argument för att inte göra något om dagarna eller sträva någonstans blir min spontana respons.... och där har vi en konflikt apropå inget. 

Det är trevligt att vara åtrådd. Men jag kommer aldrig att nöja mig med mindre än vad jag vill ha och ser framför mig. Jag kommer att stå där en vacker dag, men en lång, ståtlig, vacker, drogliberal akademiker i kostym, som älskar att sitta vid köksbordet på nätterna och dricka té, samtidigt som han gillar att tjäna pengar, förstår sig på viner och ost, och gillar att dansa till dampig musik som får en att känna sig som om inget annat finns i livet. 

Det löser sig. Det är bara livet. Är det något som ormhärskaren har lärt mig så är det att inte vara rädd. Livet är inte värt något, det är en evig process som man ibland har turen (nåja) att bli in och utslängd ur.