"Varför ha ett förhållande när man kan träffa vem man vill?"

"Jag behöver hamna på en arbetsplats där jag trivs och som betalar ut lön. Enkelt va? Ja, i viss mån anknutet till min utbildning då jag inte har den for nothing."

"Jag vill ha snygga kläder och kunna sminka mig utan att någon dreglar ner mig eller stirrar lystet på min uppknäppta pikéuniform. Jag vill kunna ha på mig min nya diamantring som min fästman gav mig, utan risk för stöld. Jag vill kunna ha en knälång kjol och en kavaj på jobbet. Jag vill kunna ha lagom höga klackar som hörs på lång väg i korridorerna, och hålla föredrag för toppchefer. Du har valt fel utbildning kanske någon skadeglatt rapar fram. Men ärligt talat, är det verkligen utbildningen som gör det"

"Alkoholruset väver mig in mig i ett mjukt dis, ett varsamt dun som förhindar min hjärna från att vara alltför aktiv. Tankeverksamheten dämpas, funderingar blir luddigare och diffusare, men ändå mer desperata på något vis. Musiken blir mer melankolisk, tårarna bryr sig inte ens om att komma längre. Jag kisar med ett öga mot skärmen och smattrar på tangenterna, hörlurarna är hårt intryckta i öronen, musiken är på högsta volym. Snart kommer jag att spilla något och krypa till badrummet, för att senare ramla ihop på mattan. Vad skönt det är att vara hemma. Verkligen."

Ingenting har ändrats, förutom att jag fick det jag ville ha. Jag har det. Det har gått exakt ett år. Och här sitter jag, invävd i ett mjukt dis, ett varsamt dun. Imorgon ska jag till mitt superviktiga businessjobb i min kavaj och mina klackar. Jag bor centralt i huvudstaden, jag träffar vem jag vill. Jag är där, are we having fun yet? 

Det är ett skämt att jag är missnöjd. Hej Alice, var glad någon jävla gång. Var bara glad för det du har, för det försvinner lika jävla fort och forbannat varje gång. Ät den där kakan. Njut. 

Jag försöker att inte vara rädd. Jag har sedan ett par år tillbaka gjort en radikal förändring vad gäller mitt förhållningsätt gentemot livet. Det var inget planerat, utan kom helt naturligt, iom att jag blev äldre.

Innan jag fyllde 22 så levde jag i en deterministisk illusion där ledorden var "det som är menat att ske, sker". Detta perspektiv bidrog till att jag i stort sett saknade all form av riskbedömning. Saker som att gå över gatan mot rött precis framför en bil bara för att se om jag hinner över och hen stannar, eller ta en massa piller och se vad som händer, gå hem ensam till obskyra män och supa mig berusad, det var vardag. Trots att jag var mycket osäker och vad man nu skulle kunna kalla för naiv på den tiden, så gjorde jag en jävla massa skit kort och gott. Förmodligen till följd av att jag var just ung och naiv. 

Sen kom en dag i april 2010 då jag återigen öppnade en astrologibok och kunde således ett par månader senare göra en analys av min egna karta. Jag var något chockad, allt det där om så många planeter i Jungfrun som skulle bidra till min pedantism, upphakandet på detaljer, analytisk förmåga, hypokondri och generell ängslighet var inget alls jag kände igen i mig själv. Jag hade inte diskat på närmre ett halvår och tog droger som om det inte fanns en morgondag. Jag var våghalsig, orädd och totalitärt övertygad om att om det var meningen att jag skulle dö, så skulle jag det. Det gjorde inget. 

Det kom en dag för inte alls så längesedan då mitt riktiga jag blommade ut i all sin fulla prakt, och jag sitter nu och pillar på samma fläck i flera timmar tills den är borta, finner riktig ro i att städa, samt oroar mig varje dag för att jag jobbar i en skyskrapa och risken för ett World Trade Center-scenario är påtaglig. Jag har blivit en hypokondriker av rang, tvättar händerna ungefär 22 gånger per dag och försöker att inte röra något som har varit i kontakt med andra människor. Jag är en fantastiskt rolig syn i kollektivtrafik då jag vägrar att hålla mig i något. Jag håller andan när någon går för nära eller nyser/hostar i min närhet. Jag dricker inte från samma flaska eller äter från samma bestick som andra. Jag mäter min puls 5-6 gånger per dag. Jag vet därför att den är något för hög och ligger i snitt på runt 83 slag i minuten.

Jag är fullkomligt hysteriskt flygrädd. Jag är rädd för dem mest obefintliga höjderna, och en orolig tanke slår mig varje gång jag köper färdigmat eller äter rått kött. Kommer jag få i mig en bakterie eller virus som slår ut i en obehaglig sjukdom? Jag skulle aldrig åka till Afrika eller Mellanöstern, och jag skulle INTE för några pengar flyga i Indonesien. Jag går aldrig längst ut på trottoaren, då jag är rädd för att bli överkörd. Står jag vid ett övergångsställe så står jag alltid snett bakom en stople för att ha något form av skydd om en bilförarare tappar kontrollen över sitt fordon. Jag åker aldrig hiss med främmande män. 

Jag åker inte längre nöjesattraktioner (det tog mig ett flertal alkoholhaltiga drycker för att klara av att åka tre varv pariserhjul i helgen, varav ett varv var jag helt övertygad om att det är nu det sker, nu dör jag). Jag undviker extrema folkmassor, och skulle någon ge mig ett fallskärmshopp i födelsedagspresent så skulle jag förmodligen skratta dem högt i ansiktet. Jag skulle aldrig sätta mig bakom någon på en motorcykel om inte jag litade på den personen till 110%. Att han stannar eller saktar ner så fort jag piper. Jag är ständigt uppmärksam på alla risker som kan leda till att jag dör. Man kan kort och gott säga att jag har blivit den jag var menad att bli. Jag förmedlar och känner dem energier som jag kan nå och använda. Det jag består av är också min upplevelse av världen. Jag vill inte vara rädd för allt detta, men min starka Merkurius låter mig tänka i så extremt långa banor att alla scenarionen inbegriper någon form av fara. Jag är subjektivt övertygad om att jag kan dö närsomhelst, i dem mest bisarra situationerna. Det är en så stark övertygelse att jag, som egentligen är oerhört rationell (mer eller mindre), kan inte för något i världen tvinga mig själv att tro något annat. Allt det som folk gör för att "känna att jag lever" är fullkomligt obegripligt för mig. "Men ingen har dött av att hoppa fallskärm på FEMTIO år, det är faktiskt ren statistik". Jaha, och vad är statistik då? Det är det som vi människor har observerat hittills, det finns absolut inget som säger att statistiken inte ändras vilken sekund som helst. Det har aldrig regnat bly, men det finns en risk för att det gör det någon dag. Den risken tar jag inte. 

Men poängen med det hela är att jag har kommit i underfund med vad som gör att jag är så övertygad om att vissa saker händer när just jag är involverad. Det är min Uranus-Sol aspekt. Den är både väldigt exakt och samtidigt harmonisk. Den bidrar till mycket, den aspekten. Dels spenderar jag utomordentligt tid på egen hand, jag skulle till och med kunna sträcka mig till att jag tycker om att spendera tid på egen hand mer än i sällskap. Jag är även en egoist av rang, det som räknas är vad JAG vill, allt annat kan kvitta.

Man kan samtidigt säga att Uranus förmedlar en känsla av "annorluda och speciell" till min identitet, solen. Och ja, jag kan väl tycka att jag inte är en gemene kvinna. Både min bakgrund, mitt utseende och mitt sätt att vara på är utöver.... det vanliga gråa. Jag ÄR annorlunda, på varken gott eller ont. Jag är jag liksom. Vissa gillar det som fan, andra tycker att jag är enormt odräglig. Men denna aspekt bidrar också till att jag upplever det som att sjuka saker kommer att hända, bara för att JAG är involverad. Ett pariserhjul kommer med all sannolikhet inte att välta eller gå sönder, men sitter jag i en av dem där jävla vagnarna, så känns likt förbannat som att det är nu det sker. Dessutom indikerar en Uranus på kuspen av sjunde huset en plötslig död som inbegriper elektricitet eller höga höjder. Ja, med all denna saftiga kunskap så är det lättare att övertyga sig själv om att låta bli att göra vissa saker. Grejen är att jag skulle skratta ihjäl mig om jag i ett skede inser att "javisst jag håller ju på och dör nu, till följd av att jag tog den där jävla risken och hoppade bungyjump". Jag vill liksom inte uppleva den känslan; om jag BARA hade låtit bli, så hade jag levt. 

Många människor som jag pratar med tycker att jag är antigen sjukt tråkig (det är rätt sällan det sker visserligen) eller enormt orimlig som resonerar så här. Men då känner jag så här, VARFÖR ska jag ta en risk som leder till en säker död, OM det sker, när jag kan låta bli. "Men LEV lite då", säger de då. Ja, jag har nog levt så det räcker och blir över. Jag hämtar mitt adrenalin på andra sätt. Jag känner att jag lever när sinnet böjer sig i oförklarliga stigar och kroppen känns som att den svävar. Jag lever när jag tittar ner från femte våningen och både ser och känner tydligt hur jag ramlar ner och slår i asfalt. Jag lever när jag tittar på videon när människor blir stenade till döds, eller halshuggna. Jag behöver inte GÖRA, för att förstå. Mitt analytiska sinne tillåter mig att låta bli att göra. Jag kan föreställa mig. Det räcker.

Men jag försöker att inte vara rädd. Jag åker det där pariserhjulet 9 varv för att tvinga mig själv att inse att inget kommer att hända (skitsamma att jag hade panikångest alla 9). Jag tänker inte låsa in mig själv hemma och vara rädd. Jag kommer att flyga och jag kommer att balansera på ett räcke ganska högt upp i luften, bara för att bevisa att jag kan. Att mitt sinne är förrädiskt, mina tankar tvingar mig själv i onda cirklar där jag mäter puls timme efter timme och tror att hjärtat ger upp när som helst. Jag måste motarbeta mina brister, och fan vet att jag sitter på en hel hög av dessa. Därför kommer jag att göra saker som jag egentligen förhåller mig högst tveksam till, där mitt sinne säger direkt "FARA, gör INTE". Jag kommer absolut inte att hoppa någon jävla fallskärm, för den ångesten är inte värd upplevelsen i sig. Men jag kommer att klättra högre än vad jag egentligen vill från början, jag kommer att sätta mig ensam i ett rum med människor som jag inte skulle ens ta emot pengar för att vara med. Jag kommer att ringa jobbiga samtal, och jag kommer att åka utomlands ensam. För att jag lever. Jag lever.

Än så länge.