Som vanligt. Aldrig nöjd. Vad har jag gett mig in på. Jag har ju varit där ett flertal gånger, jag vet hur det slutar. Varenda gång så tröttnar jag och vill ha nya astroligiska insikter, nya upplevelser och nya män. Och bakom mig stannar kvar en förstörd själ som hatar mig för att jag var så rätt men betedde mig så fel. 

Jag kan se det framför mig redan nu. "Vilken sommar vi ska ha tillsammans", "jag har letat efter någon som dig", "du är min nu", "jag har redan blivit bedragen". 6 dagar.  

En soldat.

En pianist.

Och en kock.

Alla vi uppe i våra karriärer och arbetsliv, inte så unga längre att vi pluggar eller funderar på vad vi ska göra med livet. Alla jobbar och sliter och väntar på semestern. Vuxna människor som har hittat sin plats i hjulet. 

Behöver jag en öppen dörr till allt det som jag skulle sluta med, som jag redan har genomlevt dem senaste fem åren? Velat genomleva och gjort det till viss del. Men inte fullt ut. Han ger mig allt jag letat efter. Golvliggandet. Fönstret. Dunklet. Musiken. Jimi Hendrix på en söndagsmorgon. Att säga "jag tror att jag är kär i dig" andra kvällen vi sågs. "när jag känner för någon som jag känner för dig så existerar inget annat, inget mitt, utan du får precis vad du vill. Vad vill du ha? Morfin? E? Svamp? Du får allt, bara du gör det med mig. Från och med nu så beskyddar jag dig". Vem fan säger sådant, och vet att det är helt rätt när det kommer till just mig. 

En likadan själ. Blandmissbrukare. Drogromantiker. Hur illa vet jag inte riktigt än. 

Helt plötsligt är inte livet så ensligt längre. Kvarteret är numer bekant, restauranger och cafeér välbesökta, personalen nickar igenkännande när jag kommer in. Asfalten slipas ner gata upp och gata ner, samma gata varje dag. Navigerar genom närmsta Coops gångar som om jag aldrig gjort något annat. Stigarna och lektplatserna välanvända. Beslutsångest. Mycket, mycket beslutsångest. Rutiner. Nya bekantskaper. Jag är hemma. Och det är skönt. Mitt gamla hem som jag har slitit loss från mitt allra innersta och sårbara har nu ersatts. Det tog bara ett år att skapa nya minnen i lägenheten. Sittandet i fönstret, dansandet i dunklet och människor som kommer och går.

Jag måste sluta vara så naiv.