Det var längesen jag var här. Det var längesen jag var mig själv. Det var längesen jag kände igen mig själv. Har varit ett par omvälvande veckor... månader till och med.

Jag fick mitt till slut. Jag "fick" honom. Frågan är om det var värt all den mentala smärta jag har fått utstå sen dess. Han är ju nybliven singel och har dessutom en del tvilling i sig (måne, merkurius). Framför allt är månen som symboliserar ens fysiska liv här på jorden i tvillingar. Och vad gillar tvillingar? Mångfald. Dem gillar alla som kommer i deras väg, dem vill liksom testa på allting minst en gång. Och hur kul är det att vara kär i en man som sopar ner och drar hem allt som kommer i hans väg? Speciellt när det går bra också, eftersom han kan snacka (konjuktion merkurius/måne).

På det lägger vi på en mars i fall, alltså i kräftan, där mars känner sig vääääldigt svag, så hans manlighet är inte så påtagbar. Det är inte så att han inte är manlig i sättet... utan mer hur han hanterar sin omgivning och dem problem som uppstår. Det är inga raka puckar här inte, det är mer.... äsch, jag tar det som det kommer, det löser sig av sig självt. NEJ DET GÖR DET INTE OM DU HAR TVÅ TJEJER SAMTIDIGT.

Så. Nu mår jag ju mycket bättre.

Situationen är alltså som följande; killen jag gillat i hudra år typ (okej, ett år). Killen som jag passar perfekt ihop med, och han med mig, han är alltså nu singel. Men ute på en jävla liggturné. Inte bara, utan det är nån liten flicka som är efter honom som en jävla igel. Jag är inte sån. Jag pallar inte. Dem får komma till mig.

Jag har har haft två omtumlande veckor. Det har hänt så mycket samtidigt, pojkar hit och pojkar dit. Båda kräftor, en av dessa har till och med en mån/sol konjuktion i kräftan, vilket var det som drog mig till honom från början. Men efter lite umgänge så insåg jag att hans lugnhet är för mycket. Han är väldigt annorlunda, väldigt specifik.

Jag har förstått att folk som är födda under nymånen, alltså dem som har en sol och månkonjuktion i något tecken, står ut bland andra. Dem är liksom tagna ur en annan värld. Dem är sällan perfekta som man skulle kunna tro, eftersom känslor (måne) och vilja (sol) står tillsammans och jobbar mot samma mål (vilket bör innebära perfektion, dem vet vad dem vill liksom). Dem är bara fokuserade på sina önskningar (månen). Det är speciella människor. Jag skulle vilja träffa någon med en sol/måne konjuktion i lejonet, det skulle vara spännande. Nu har jag träffat någon som har en kräft sol/måne konjuktion, vilket innebär att månen är den ledande planeten här då den är hemma i kräftan. Känslig, lugn, eftertänksam, intuitiv, långsam. Det är månen det. Men när solen styr hemma i lejonet så kommer personen att vara helt annorlunda. Aktiv, eldig, impulsiv, stolt, lite som en kung. Och jag skulle vara hans drottning. Äsch, vem försöker jag lura, inget annat än en luftmåne är god nog åt mig.

Jag vet inte om astrologi förstör för mig eller gör mitt liv bättre. Mestadels är mitt liv baserat på astrologi, det är inte ens så att jag tar hjälp av det ibland, mina analyserande tankar kretsar runt planeter, stjärntecken och hus, för att strukturera och placera mitt liv, händelser, människor och känslor. Men.. jag kan ha fel då och då, jag är ingen utbildad astrolog. Rent intuitivt tror jag dock att jag är ganska duktig på att läsa av kartor rätt. Men här är ett exempel.

Jag var på en dejt för inte så längesen, och självklart så kollade jag upp hans karta innan för att se vad han är för typ. Han var en vattuman (solen där) med typ ALLA andra planeter i stenbocken, inklusive månen (det viktigaste för min del). Allt detta innebar (förutom att månen faller i stenbocken, aka mår dåligt där. hon är på besök hos stränga och okänsliga saturnus) att dem flesta av HANS planeter hamnar i MITT sjunde hus, vilket gör att vi i teorin är en helt okej match. Problemet var bara att med så många planeter på en och samma plats finns det inget utrymme för aspekter mellan planeterna. Det är en enda stor konjuktion, en samling av dem. Han är liksom som han är, han kan inte ta emot signaler från olika aspekter mellan planeterna i olika tecken, och utvecklas någonstans, han är precis som han är. Konjuktioner ger oerhört specifika människor, människor som föds på ett visst sätt och stannar på det sättet. Människor med planeter som fyller hela zodiaken har mer möjligheter i sitt liv, dem kan liksom utvecklas åt något håll, göra något åt saker som sker i deras liv. Människor med få aspekter är bundna till det dem fått, dem är kort och gott ensidiga.

Men hur som, vi kom väl överens, jag kan inte säga något annat. Han var lika pratglad som mig, nyfiken, trevlig, rolig, allt sådant. Jag kände väl inte direkt någon attraktion, men allt annat var ju kul. Bara det att när jag dejtade min trevliga granne som hade ungefär samma planetplacering (något annorlunda), så var det också annorlunda. Jag blev fan kär i honom nästan på en gång. Utseendet, check. Vilja ligga med honom, check. Men jag ska inte säga något, här spelar såklart ASC och första huset in, OCH även mars som låg i konjuktion med min fantastiska tvillingmåne. Så visst var det skillnad. Jag förvirrar mig själv ibland.

Nu så. Nu ska jag glömma bort min älskade, den där jävelen (hejskånevän). Jag orkar fan inte mer. Jag orkar inte tvivla. Jag har ALLT jag behöver veta för att fatta ett beslut. Men jag kan inte. Jag vet att jag begår ett misstag. Jag ser det redan nu. Men det får vara. Jag är för ung för att behöva bry mig om denna skit. Låt mig få lära mig av mina misstag, låt tiden gå, låt mig se honom lycklig med en annan kvinna, en kvinna som kan ge honom ett barn. En kvinna som inte är jag. Låt mig se min lycka, min framtid glida iväg, så kanske jag lär mig beslutsamhet någon jävla gång. Tack.

Jag har varit en dålig människa. Det har varit sommarlov och jag har saknar min familj (mina vänner), alla jobbar eller är iväg. Jag har börjat träffa min föredetta pojkvän. Och ikväll samlades vi alla, jag och mina vänner, och då fick jag tillbaka mig själv. Med dem är jag mig själv. Dem känner mig väl. Trots att vi endast känt varann i knappt ett år så är det dem som känner mig ut och in.. det gör inte ryssen, mitt ex. Jag är så ledsen, jag är ledsen för vad jag utsätter honom för nu, och kommer att utsätta honom för framöver. För att mitt liv är min utbildning och mina vänner, jag kan inte förneka min intuition, trots att stjärnorna (planeterna) pekar på att en sångkarrirär inte skulle sitta så illa. Men... jag vill ingenting annat. Jag vill ha tillbaka mitt liv, mitt vanliga liv ska jag ha tillbaka. Och det kommer jag få i höst... vad jag ska göra med ryssen? Jag vet inte. Jag vet ingenting. Jag kommer att gråta.

Idag är jag på ett tveksamt humör. Jag har nyligen kommit ur min Neptuniaska period (Neptun: illusioner, droger, alkohol, drömmar), eller ja, kommit ur har jag inte gjort. Men för denna gång har jag återkommit till jorden från den narkotiska dimman som låg tätt över mig i flera veckor i sträck. nu är det dags, dags att återgå till mitt vanliga liv.

Jag är ledsen idag. Jag tittar på gamla bilder, förstår precis hur mycket av det fantastiskt vackra jag hade som jag har förstört. Våran kärlek var ren och sann. Den var så stark att vi trodde att det inte finns något annat i hela världen. Och det fanns det inte. Inte då. Jag har aldrig älskat någon så som jag älskade honom. Möjligtvis Simon. Men aldrig någon annan. Och nu, idag, gör det så ont att titta tillbaka, att komma ihåg, minnas allting. Hur det var att lägga sig bredvid honom och känna hans lukt. Se hur hans fingrar rör sig över gitarrens strängar. Det var det första jag uppmärksammade hos honom, den där första kvällen för mer än två år sen, hemma hos mig i Sigtuna. Hur han, lång och ståtlig, slog sig ner på min säng, böjde sig ner över gittarren, han ruffsiga långa hår föll ner över hans ögon. Jag tror att jag dog lite just då. Och jag tänkte, att det här mannen, så länge jag får se honom varje dag, se det där ansiktet och krama om honom, då kommer jag att må bra. Inget kommer att spelar något roll längre, för nu har jag hittat honom med stort H.

"jag vill ha familj med dig..", sa han till mig en vacker dag. Vi satt i bilen då, på väg att köpa en bil till hans bäst vän.

"bli min fru..", det sa han efter en utekväll, hemma i köket hos oss. Han var lite full, det hade varit en fantastisk kväll, och då tog han mina händer och så bad han mig att bli hans fru.

Första semestern till svarta havet tillsammans. Månskenet och champagnen.

Han gjorde allt för mig. Han hade allt jag behövde. Egentligen. Och han älskar mig fortfarande. Vi hade så mycket, vi hade en kultur gemensamt. Genom gonom fick jag reda på så mycket. Och jag slog mig fri, helt i onödan. Vi kan aldrig återfå det vi hade, och allt har med mig att göra. Vi hade nog kunnat vara lyckliga, det tror jag.

Kanske kommer den dagen då allt det gamla dör och han kommer kunna titta på mig med dem ögonen han såg på mig när vi var tillsammans. Det enda jag ser idag är smärta, jag ser bara besvikelse och smärta i hans ögon när han tittar på mig. Och det gör ont i mig.

Är osäker på vad jag ska tala om ikväll. Vi har haft en bra kväll med vänner och Eurovision. Jag tänker ju alltid i astrologiska termer, så när vi satt där, fem personer, så var det enda jag kunde tänka på att i det här rummet finns det: tre tvillingmånar och två lejonmånar, vilket är hyffsat ovanligt. Men inte i vårt gäng.

Jag håller fortfarande på att dö lite inombords pga min andra halva. Jag kallar honom det för att han är det rent astrologiskt sätt. Vi är en sjukt bra match. Jag hatar honom för att han är precis som mig, och vårt samspel kommer så självklart. Varenda liten hint som bara lyser lite snabbt i mina ögon uppfattar han, han läser av signaler som ingen annan. Och jag är så löjligt svag för det. Kan någon läsa av mitt komplicerade (vad jag tror) sinne, så är han värd att ha. Jag blir så oerhört uttråkad på människor som jag kan spela för. Att dem inte ser igenom mig gör att jag inte har något intresse för dem alls. Så är det inte med honom, hans tvillingmåne märker allt. Och berättar det genom hans Merkurius som ligger i konjuktion med våra månar. Och jag bara sitter där och njuter av att lyssna på det. Av att lyssna på han ständiga tjaffs om ingenting. Jag har nog aldrig träffat någon som honom. Han är en sådan person som för alltid kommer att finnas kvar. Om 20 år kommer jag att komma ihåg honom lika tydligt som ikväll. Jag kan inte ens hoppas att på att det kommer att bli vi.

Ikväll saknar jag min ryss. Han var så omväldigande, uppochnervändande på hela min tillvaro, min existens, mitt liv och min förståelse av min värld. Han gjorde så att jag växte, han gjorde så att jag tog ett steg tillbaka till min kärna, min kultur. Musik, serier, filmer, språk, lekar, tankar... allt det kom tillbaks till mig, som om jag aldrig lämnat mitt land. Jag trodde länge att vi var perfekta för varandra. Att han var den enda. Det var en sådan fantastisk historia. Det är genom honom som den astrologiska världen öppnade sig för mig. Och det fanns inget som inte han stöttade mig i. Han älskade mig. Så där rent som jag aldrig tror att någon annan aldrig kommer att göra. Allt jag gjorde och sa var sött. Och det bästa? Det bästa var att jag kunde lägga mig på kvällen bredvid honom, på hans axel, och känna total lugn. Det var så perfekt, att bara ligga där. Jag hatar att behöva somna ensam. Ja hatar att jag aldrig kommer att hitta någon (tror jag) som kommer att älska mig lika mycket som han gjorde. Han älskade mig, för den jag är. Han var så kär i mig, det var så längesen jag upplevde känslan av att vara så älskad, så åtrådd. Jag är bara ensam ikväll. Som vanligt. Hans ruffsiga hår, dem där stora blåa ögonen, det här förvirrade uttrycket, hans skratt, hans sätt, hans lila tröjhelvete som han alltid hade på sig, hans perfekta längd. Att bara få krama honom och försvinna i hans armar. Hans lukt. Den där ringen han alltid hade på ringfingret. Halsbandet med ett kors och en guldplatta på som jag alltid pillade med när vi la oss på kvällen. Alla nätter vi haft tillsammans, alla serier vi sett, all alkohol vi drack.. dem resor vi gjorde.

Men jag kan inte förneka det, vi passade inte tillsammans. han fattade bara inte mig. Hans eldighet och oxmånen var så tvärtemot min lätthet och "säger saker bara för att få säga något". Han hajade inte grejen med mig. Jag tror att jag förstörde honom. Jag förstörde oss. Och det är väl lika bra. Det är bara ibland som allt sköljer över mig och jag måste handskas med dem där känslorna, som ju kommer ikapp mig någon gång. En vacker dag kommer jag vakna och inse att min och ryssens historia var den vackraste och mest spännande historien i mitt liv. Och jag kommer att gråta. Jag kommer att gråta än en gång.

Jag tänkte berätta om hur bra jag mår idag. Och vet ni varför? För att månen för tillfället går igenom tecknet kräfta, och det är i kräftan som månen känner sig behagligast, vilket ger en allmän ton av lung, hemtrevlighet, harmoni, och den där känslan att alla ens inre känslor är på topp. Dessutom har precis en ny måncykel satt igång, vilket innebär mer energi och lust att att göra saker.

Men inte om det ikväll.

Jag jobbar i en bar. Där har jag inte jobbat så länge, någon månad bara. Från nästan dag ett uppmärksammade jag en ung man som alltid sitter på samma plats och är där nästan varje dag. Jag vet inte varför jag uppmärksammade just honom (eller rättare sagt visste inte då), för att han såg inte direkt bra ut. Han pratade inte. Men det kändes om om han betraktade mig, inte på ett creepyguy-in-a-bar sättet, utan mer på ett nyfiket sätt. Jag själv blev nyfiken på vad det gäller, för som sagt, utseendet är väl kanske inte direkt på hans sida. Han är inte ful. Han är ganska lång. Brunt, lite längre hår. Behagligt leende. Lite halvtjock kanske (gud förlåte mig för att jag är en hemsk människa).

I vilket fall som helst, så blev jag nyfiken och var tvungen att se hans astrologiska karta. Med lite hjälp av mina stalkingsskills så fick jag reda på hans namn och till slut hans födelsedag.. och GIVETVIS ligger hans måne och sol i en perfekt konjuktion i kräftan. Det jävla tecknet är talande för mitt horoskop då min Ascendent hamnar i kräftan och hela första huset (och andra) ligger i kräftan. Jag, trots att jag är jungfru, uppfattas oftast som just en kräfta, för att mitt första hus är styrt av det tecknet. Sen ligger Jupiter där vilket förstärker hela det intrycket. Det som händer framför allt är att hans måne och sol hamnar i mitt första hus, vilket lyfter fram honom bland andra människor. Jag känner hans närvaro i ett rum där 200 personer står, för att hans personligaste planeter hamnar i vad som räknas som min publika sida. Därefter, borde han känna av att jag är "perfekt" för honom, utan att känna mig, just för att hans måne som symboliserar idealpartnern för en man, hamnar på mitt utseende och min framtoning, vilket gör att jag borde få den här "drömtjejen" stämpeln för honom. Han kommer få sig en fet jävla överraskning om han någonsin lär känna mig, för det finns INGET vattnigt i min personlighet. Jag är kritisk, analyserande, logisk, tänkande, jag känner inte i först hand, känslorna plockas i små bitar och pratas om inuti mig.

Vidare har han sin Venus i lejonet (been there, done that), vilket innebär att hans typ rent utseendemässigt är en tjej som syns, en sådan drottning som snor åt sig all uppmärksamhet. Jag måste dessvärre säga att jag lutar åt det hållet.. sedan en liten härlig detalj, hans merkurius ligger i tvillingarna, vilket är mitt favorittecken till att börja med (bara för att min måne ligger där), och vilket innebär att vi kommer att ha lätt för att kommunicera (merkurius styr jungfrun också, där min ligger), trots en kvadrat.

Det enda problemet är att jag absolut inte tänker ta första steget, och han med sin kräftiga tvetydighet, osäkehet och känslomässig ostabilitet kommer absolut inte att ta första steget. Så vad gör jag nu? Jag väntar. Jag väntar framför allt på att transit-Venus ska sluta gömma sig i mitt 12:e hus, och komma ut på Ascendenten och i första huset, så kan äntligen något hända.

och så länge, godnatt!

I'm back. Tillbaka i kalla Sverige som bjuder på allt annat än det vårväder jag förväntade mig. Min utlandsresa var helt okej, det var oerhört skönt att hamna i ett land så pass långt borta och annorlunda från mitt älskade Sverige och min älskade stad. Men jag kan inte förklara det lyckoruset jag upplevde när jag gick av tåget i Västerås, och 10 minuter senare låste upp min ytterdörr för att mötas av min mysiga lilla etta som hade stått tom i lite mer än 14 dagar. Samma kväll var det festligheter på schemat, och ingen var mer taggad än mig på att festa och bli full (efter två veckor med familjen). Och det blev jag, då jag hade mer än tre liter vodka hemma efter utlandsresan. Det hela slutade, tråkigt nog, med att jag satt och grät i min soffa, och mina bästa vänner försökte få ur mig vad fan det gällde. Det enda problemet var att det inte var något specifikt som fick mig att gråta, det var bara en mix av alla dem känslor jag upplevt på sistone. Intressant nog, så lyckades jag inte med att slänga ut en av mina vänner (soloxen/tvillingmånen ni vet). Han som jag är så svag för. Han vägrade att gå och det slutade med att vi satt och pratade i lite mer än två timmar. Jag hällde ut allting över honom. Det där bollplanket jag saknar blev han den kvällen (han är det bollplanket jag föreställt mig vid min sida det senaste året). Och jag avskyr det. Jag avskyr tanken på att han, som lägger sig bredvid en annan tjej varje kväll, fick höra mina högst privata tankar och upplevelser. Jag mår dåligt av att han fick ta del av något så personligt, något som ingen av mina vänner känner till eller vet om. Jag vet inte om hans uppfattning om mig ändrades efter denna kväll, men jag, återigen, hatar att det blev så. Det var fantastiskt att få känna på hur det skulle vara att ha honom, i ett par timmar den natten. Men jag klarar inte av att leva i illusionen att vi någonsin skulle kunna vara tillsammans, att han skulle lämna sin flickvän för mig. Och jag klarar inte heller av tanken att han stannade den natten av ren tvillingsnyfikenhet, och inte för att det är mig det gällde. Det hade kunnat vara vem som helst som inte ville prata och öppna sig. Han hade tryckt på tills han hade fått reda det som intresserade honom. Bara för informationens skull. Det är därför jag knappt klarar av tanken på att han fick ta del av så mycket personliga tankar och funderingar. Hade det varit för att han hade brytt sig om vad jag känner och varför jag är ledsen, hade det varit en annan sak. Men så var inte fallet.

Jag funderar fortfarande mycket på vattumannen som bor under mig. Jag är fortfarande stundvis lycklig över mitt liv, och ibland åt helvete ledsen för att jag är ensam. Jag dricker fortfarande ofta. Jag har nästan slutat röka. Jag har köpt massvis med astrologiböcker i landet jag besökte. Jag har blivit duktigare på transiter (när planeternas aktuella rörelse formar aspekter till ens ursprungliga födelsekarta, och på så vis påverkar ens vardag). Jag är fortfarande ensam.

Och jag ska lägga mig.

Godnatt.

Ibland så hatar jag mina vänner. Jag älskar dem för att vi klickar jävligt bra, men samtidigt så verkar dem se mig på ett helt annat sätt än jag uppfattar mig själv. Och det sjuka är att det är precis det vi läser om i sociologi just nu. Att sättet man framställer sig själv på, överenskommer inte alltid med sättet andra uppfattar en på. Dem gör narr av mig. Inte på ett elakt sätt, utan mer på ett "vi älskar dig för att du är så söt och korkad" sättet. Men det tråkiga här är att jag ser mig själv som en av dem smartaste människorna jag har i min omgivning. Kanske alla uppfattar sig själva så? Att dem är smartast av alla? Men jag får på något sätt inte vara mig själv fullt ut med dem. Jag är hela tiden rädd, kanske inte rädd, men känner ett obehag inför att det jag säger ska uppfattas, tolkas och framställas på fel sätt. För att det gör det ofta. Och min hatkärlek mot vad man kan kalla för en av mina bästa vänner är löjligt jobbig. Jag förstår absolut att hon behöver vara i centrum av uppmärksamheten (typiskt månlejon), men jag kan inte ge henne det. Och jag tror att hon ibland förstår det, för att jag ser bättre ut, jag klär mig snyggare, jag hörs oftast mer. Så hon måste komma med dessa konstanta pikar som tar ner mig. Som får mig att sjunka i andras ögon. Det är en jobbig relation vi har till varandra. Det är en sorts opponent relation vi upplever. Tre planeter som står i opposition till varandra i vår synastri (jungfru-fiskar), antigen briljerar hon, eller jag. Aldrig samtidigt. Jag borde ge henne rampljuset, jag vet att hon behöver det för att känna sig som en kvinna (lejonmåne återigen). För mig behövs egentligen bara kommunikation. Men... jag vill inte ta ett steg tillbaka. Jag gillar att synas. Jag ser egentligen ingen anledning... eller jo det gör jag. Som en astrolog borde jag vara kunnig nog att manipulera människor på det sättet jag behagar. Men det är så SJUKT svårt att vara objektiv när det gäller ens själv och egna relationer. Trots att jag vet allt detta, så blir det svårt att agera utefter när jag väl hamnar där.

På lördagmorgon flyger jag utomlands i två veckor. Det ska bli skönt att slippa allt ett tag. Inte för att jag inte fullkomligt ÄLSKAR mitt studentliv, det har jag sagt flera gånger. Men mest för att det blir samma visa varje gång, varje fika, varje fest, varje disco och varje helg blir jag förkrossad för att jag är ensam. För att jag inte har en nära själ att hälla ut mina sorger över på. Det är frukstansvärt jobbigt. Trots att jag har så mycket människor runtomkring mig, så finns inte en enda jävel som känner den riktiga mig. Alltså, kräftascendenten är ju fan inte att leka med. Alla uppfattar mig utefter den, och jag hinner inte visa dem min tvillingmåne, eftersom den ligger djupt gömd i 12:e huset. Endast ett fåtal människor har fått uppleva den. Och det suger, för att jag identifierar mig med min tvillingmåne. Men det finns ingen som kommit så pass nära mig, av mina vänner, som jag har kunnat visa den för. Inte ens mitt ex kunde ta del av den. Det var definitivt därför det tog slut, jag kunde inte vara mig själv med honom ett år in i förhållandet. Det enda människan som skulle förstå mig på riktigt, är nog den andra tvillingmånen i vårt sällskap. Inte nog med att fanskapet är en soloxe (och jag har tidigar nämnt att oxar bokstavligen stalker mig genom livet, ALLA viktiga män i mitt liv har på något sätt haft koppling till det tecknet), så ligger hans måne i perfekt konjuktion med min måne, vilket ger oss en så fantastiskt stark koppling. Och han känner av den precis lika bra som jag. Han är bara så väldigt upptagen. Men jag tror att han inte bara skulle kunna lära känna den riktiga mig, han skulle även förstå mig och se sig själv i mig som ingen annan. Han gör nog det litegrann redan, men han förstår till vilken grad det kan utvecklas.

Dumma liv. Dumma människor. Dumma vuxenhet. Dumma känslor. Dumma jag.

Jag har slutat röka btw. Känner mig rätt stolt, vet inte om det är mars som ligger i konjuktion med mina planeter som gav mig energin till att sluta, eller "det nya året". Ni vet, det riktiga NYA året infaller den 21:a mars, när solen går över från fiskarna som slutför zodiaken, till första tecknet i zodiaken väduren. På tal om vädurar, det är nog det ENDA tecknet i zodiaken som jag absolut inte har någon koppling till och inte förstår mig på, till och med så pass, att det är nog det enda tecknet jag faktiskt inte klarar av att sällskapa med. Energiska och impulsiva vädurar driver mig till vansinne med sin oförsiktighet och otaktfullhet. Jag blir fan illa till mods i vädurars sällskap. Inte nog med att jag i princip inte har någon nära person med planeter i väduren (förutom kära mor som har venus i väduren, men det handlar mer om hennes system av val, än något annat), så blir jag direkt störd av att ha vädurar i min närhet. Nästan alla människor jag finner obehagliga har antigen månen eller solen i vädurens tecken. Inget illa emot aktiva vädurar, ni har era fördelar i livet, men jag personligen (med mitt horoskop) klarar inte av detta tecken. Skyttar håller sig också på avstånd konstigt nog, då dem ändå har en koppling till tvillingarna (man säger att skytten är som en lärare till tvillingarna), men jag har som sagt nästan ingen i min omgivning som står mig nära eller på något sätt betytt något som har någon större koppling till det tecknet.

Hur som, nu är det dags att avrunda mina vänner. Godnatt.