Dag 1

Tröttnat har jag gjort. Tröttnat på att vakna och direkt känna att jag hellre inte hade vaknat. Trött på att vakna seg, tjock och omotiverad. Trött på att sitta i soffan hela dagarna och inte märka hur 8 h svischar förbi. Trött på att omotiverad och uttråkad. Trött på att trycka i mig massa fett och socker. Trött på att aldrig känna mättnadkänslan. Trött på att känna mig sjuk och bomullig i huvudet. Trött på ångest som tillkommer när jag tänker på min hälsa. Trött på att vakna med onormalt hög puls och känna mig förgiftad. Trött på att hosta. Trött på att gråta.

Nu får det vara för ett tag. Och rätt tidpunkt valde jag, då det energinivån och aktiviteten kommer att gå i tak om bara någon vecka eller två. Och då gäller det att passa på.

Det svåraste med allt detta är nog insikten som ramlade ner över mig för inte så längesedan. Jag kan aldrig någonsin igen ha en hälsosam relation till vare sig alkohol eller droger. Egentligen inte heller mat... trodde jag. Men maten har det löst sig med med åren. Droger kan man avskärma sig från.... alkoholen däremot. Varje fest, födelsedag, aw, utekväll, helg, midsommar, hela sommaren för den delen, så kommer jag alltid behöva tvinga mig själv till att låta bli, mindre än jag hade velat. Min spotana reaktion kommer alltid att vara JA TACK, fastän det är tisdag och egentligen kan man bara ta en kaffe, och inte ett glas vin. Viljan och lusten att dricka är så djupt inpräntad märker jag, att varje tillfälle som ges, omvandlar jag till en situation där man kan bli berusad. Det tog 5 år att ens förstå det. Alla skämt om att jag alltid dricker för mycket har alltid varit så avlägset, en del av mig på något vis. Inget att lägga vikt vid. Sen hade det plötsligt gått 5 år sen jag var nykter i en hel månad. 

Men nu är det dags igen. Dags att ge mig själv ett försök till att må bra. Vara produktiv, och inte se tillbaks på mina twenties och hata mig själv för att jag aldrig åstadkom något.

Regeln är enkel, och den lyder: jag får inte bli berusad på egen hand. För det är ju då jag vill det som mest. När jag är ensam och har en kväll över till förfogande. Jag tänker inte förbjuda mig själv alkohol, jag tror att det är för tufft att behöva tacka nej till glas efter glas på fester och andra tillställningar. Klart jag ska få dricka, men inte längre på egen hand. Jag ska inte ens ha alkohol hemma. Samma gäller andra trevliga substanser. Aldrig på egen hand. 

Jag hade någon lös tanke om att beställa hem lite piller, som skulle dels få mig motiverad och dels ta udden av den ångesten som jag ibland tycker att nykterhet tillför. Men jag insåg att jag är en idiot. Behöver jag bli få smak för och bli beroende av fler saker? Nej. Klarar jag av "ångest" som jag alltid gjort narr av att folk kan lida av, då det bara att skaka av sig det? Ja, det tror jag nog att jag gör. 

Så: Dag 1

Startvikt: Oklart, då vågen bestämde sig för att ge upp idag. Vi säger 70. Någonstans däromkring är det. 

Fysiskt tillstånd: bättre än andra år, då jag tränar mer nu. Frisk i övrigt (ta i all trä som finns). Får se om jag börjar må piss efter en vecka eller två. Alla som har fått känna på när alkohol går ur kroppen efter många års drickande, påstår att det inte är särskilt trevligt. 

Mentalt tillstånd: kanske på gränsen till glad. Åtminstone inte ledsen. Rätt stor kontrast mot igår, då jag bara låg i soffan och grät samt halsade vodka. Glädjen är pseudoglädje som kommer från beslutet att sluta knarka/dricka, misstänker jag. Sen är jag ockuperad med en inneboende mormor, vilket såklart begränsar ensamheten, i vilken jag mår dåligt. 

Sömn: återstår att se, misstänker mycket vrida sig fram och tillbaks inatt.

Hur bra denna dag är på en skala 1-10? En stark fyra skulle jag säga.

Jag har förstått den här perioden. Tror jag. Sedan ett tag tillbaka har jag vetat att det kommer komma en period på ungefär ett år, som kommer att trycka ner mig i marken. Eller kanske inte hela mig, men definitivt min upplevelse av trygghet, min emotionella säkerhet så att säga. 

Nedslag efter nedslag kommer, framtiden ser mörk ut, karriärsutsikterna dyker upp för att sedan bli obefintliga. Nej efter nej, efter nej. Så här sitter jag igen på en fredag. Ingen som vill anställa mig. 10-tals intervjuer, men ingen vill att jag ska bli en vardaglig del av deras team. 

Min egen disciplin haltar. Allt det som jag kunde ha gjort med mitt företag på denna tid, har jag istället lagt på annat. Ingenting till och med skulle man kunna säga. Ingenting har jag gjort. Lösningen till allt det här är givetvis hårt arbete och produktivetet. Men jag väljer att säga fuck you världen, jag klarar mig bra ändå. 

Alltså ärligt talat, vad gör väl det om jag byter branscher under min livstid? Att jag inte gör ett solklar, stadig karriär? Vad gör det om jag jobbar som lärare eller reseledare? Eller i värsta fall står på Olearys och serverar öl? Det är lite nedslående faktiskt det sista, nu när jag funderar på det. Det skippar jag nog även om det tryter. Men jag kan alltid tjäna pengar med astrologi. Eller på något vänster. Så kompetent är jag. 

Tufft är det. Tufft och nedslående när ingen vill ha en. När man får upp förhoppningar, men dessa krossas. Jävla fittrobert, han förtjänar att heta så i min telefon. Vilket ärkemongo. 

Något säger mig att jag kommer att vara full idag. 6 dagar har jag klarat mig. Tvingade mig själv att inte dricka i onsdags, verkligen TVINGADE. Det tog mycket övetalning att inte dricka upp vodkan som var hemma, but I did not. Jag kan inte hantera nedslag nykter. Jag kan knappt hantera vanliga tisdagskvällar nykter. Jag har kommit på mig själv att hata vissa delar av dygnet hjärtligt. Jag hatar perioden från kl 11.20 någostans till runt 16. Hatar allt med den perioden. Eftermiddagar kan suga balle. Oavsett om man jobbar eller är hemma så är den perioden äcklig och seg. Allt från 22.30 och fram tills runt 2 på natten är rätt fittigt också. På vardagar såklart. Dels för att man vet att man borde lägga sig och dels för att man sitter kvar ändå och är jävligt trött. Och ensam.

Det tog mig en jävla vecka att bestämma mig för om jag är stark nog att ta det här steget, att tacka ja till den här utmanande tjänsten. Kan jag tillräckligt? Har jag tillräckligt med rätt egenskaper? Hur ser kartorna ut? För jobbet, chefen, tidpunkten, mig själv? ALLT undersöktes in i det minsta. Mycket pekade på att jag borde släppa denna möjlighet, då jag hade fastnat i ett träsk som hade varit svårt att ta sig ur. Direkt råd från forum:

"träffar du någon vars karta tillsammans med din skapar ett fulländat stort kors, så se till att undvika att inleda något som helst med den personen. det kommer att suga energi på ett sätt som inte är konstruktivt. ni kommer att förgöra varandra."

Efter mycket om och men, mycket analyserande och funderingar, så bestämder jag mig ändå för att ta den vägen om jag får möjlighet. Redo och bestämd stod jag där och träffade hela gruppen. Men gruppen verkar inte ha gillat mig tillräckligt. Nedslag efter nedslag.

Och fler verkar det bli.

Åhhh så mycket ångest! SÅ mycket ångest får en av att läsa sina tidigare inlägg. Okej, ETT, HUR JÄVLA SNABBT GÅR INTE TIDEN?! TVÅ. HUR PATETISK VAR INTE JAG?! (hoppas på mindre patetisk nu). Det har gått SJU månader (alltså endast, inte ens en full gravididet) sedan maj, då jag funderade över vart livet bär av och hur jag skall överkomma denna plåga av student. Sen dess har jag alltså hunnit med att skriva ett examensarbete, redovisa ett examensarbete och således TA actual examen, ha en drogsommar av DESS rang samt jobba och knarka på en båt, skaffa jobb inom typ actual jobbsektor, FLYTTA till Sthlm, skaffa en egen lägenhet i Sthlm, bli UPPSAGD från jobbet och såledels bli arbetslös igen. Nice. Well done.

Kan någon slå slag för att uppfinna någon form av se-in-7-mån-i-framtiden-redskap-så-att-jag-slipper-vara-patetisk-i-nutid-mojäng?

Det vore uppskattat. Alltså really. Ärligt talat, så har jag bara en sak att förmedla till andra människor och mig själv: må du ej vara så patetisk och osäker, samt tragisk, som du var en gång i tiden, för typ ett halvår sedan. Lycka till.  

Känner mig ofta (för det mesta) viktigare än vad jag är. Förmedlar en bild som inte är sanningsenlig. Jag har ljugit ihop en fasad om mig själv. Alla tror på den. Det är det lustiga. Ett fåtal genomskådar, om ens det. Vissa misstänker. Men vid en snabb anblick, så svischar jag in där; kostymklädd, självsäker, rak och vältalig. Vem är hon? Vart kommer hon ifrån?

Säger sig att hon jobbar med affärer, fastän hon varit arbetslös i en månad. Säger sig kunna, fastän hon ofta gissar, säger saker ut. Alla köper det. Ingen ifrågasätter ett självsäkert yttre och ett självsäkert tal. Jag har min linje, och den drar jag till en omöjlighet. Tills den brister, och jag ramlar ner till allas sulor. Någon tittar nedlåtande ner och tar ett kliv över mig, någon råkar trampa på mig, rakt på mina handleder. Någon stampar extra på min strupe. Ingen bryr sig. Inte än. Det har hänt... och det händer ofta snabbare, oftare, och mer oväntat än vad jag tror.

I cant feel it anymore. Jag lever i en fantastisk tid. Den bästa hittills kanske. Jag blir ställd inför mig själv. Rakt inför. Vad gör DU, vad bidrar DU med, vad går DITT liv ut på? Vad har DU gjort? Det har aldrig tidigare skett, att mina val blvit så ifrågasatta av omgviningen. Av mig själv. Att det jag gjort, gett direkt effekt. Att jag känt, att det jag gör just IDAG, det är av rang. Att det jag INTE gör, det ger direkt effekt också. Jag har aldrig tidigare varit så ansvarig för min tillvaro. Alltid har omständigheterna styrt, lotsat in mig på vägar och gett mig ledning. Det är inte annorlunda nu, chanser och möjligheter hoppar upp som toppslätsskivlingar i september, men MITT val har blivit så betydligt mer påtagligt. 

Vad borde man lära ut till barn? Att det är deras egna val som kommer att ge upphov till den största stressen i livet. Vad är stress? Vad är livet? Vad slösar man mest pengar på som vuxen? Vad borde man inte slösa pengar på? Lär man ut sådant?

Jag känner mig inte maktlös. Tvärtom om. Jag känner att jag på något sätt håller i en källa av energi av discplin, energi, tankeförmåga, ideér och möjligheter, men att.... jag försummar det. Att mitt naturliga jag, min essens, väljer att bajsa över allt som kräver den minsta ansträngning.

Gräver ner mig varje morgon, varje kväll letar jag efter berusning och hjälp att hantera omgivningen. Jag har inte längre någon vilja kvar, den är kuvad. Jag. Intelligent, påläst, analyseradre, reflekterande, full förståelse för inte bara vad jag TROR oss människor vara, men svart på vitt med VAD VI ÄR, följer sina enkla begär. Jag hoppas så innerligt att min berättelse kommer till tals någon gång. Jag vill bli framgånsrik inom mit område, min kunskap och min ledstjärna. Men det blir ju aldrig missbrukare... missbrukare blir inte framgångsrika. Dem blir... skuggor av sig själva. Ett borttryckt jag, gör det lättare att följa detet. Det primitiva och enkla.... Alla dessa kval. 

Ibland önskar jag att jag inte hade levt så mycket. Det är så absurt att tänka den tanken i min ålder, men att hela jag vore simplare. Ett par nivåer ner. Jag skulle aldrig fundera över hur integrerade vi är i solsystemet och varför, eller varför vi låtsas att inte vidröra varandra på tunnelbanan. Allt är... påhittat. Allt vi människor gör varje dag, i närheten av andra, är... påhitt. Av oss själva. Jag önskar att det liksom räckte med "barn och familj" och ett "kontorsjobb", samt Facebook-tester för att avgöra vilken typ av personlighet jag har. Men det kan jag ju inte ha. Varken eller faktiskt. Jag kan ofta vara tacksam för att jag inte kan få barn. Hade säkerligen haft minst tre levande och två döda idag, så ansvarslös som jag är. Därför kanske det är en välsignelse att jag är oförmögen.

Det är en skatt det där. Jag behöver inte lägga ner tid på en annan människa. Någonsin. Sak samma om människan är lik mig (inte ens det) eller mannen jag älskar. Kan jag inte få en liten kopia av mig med lockigt, yvigt hår och blågröna, oskydliga ögon, så kvittar det. Ska JAG uppfostra en avkomma till hälften av en random, medelmåttig kvinna? Nej, jag är inte allvarlig. Men jag känner mig själv tillräckligt väl för att veta att en smygande tanke skulle plåga mig varje dag resten av våra liv... är hon så här för att hennes misslyckande till mamma är sådan? För att hon inte är mig? Det hade jag aldrig tänkt om ungjäveln var hälften mig. Eller, jo. Det hade jag. Men det hade inte spelat någon roll. För jag hade älskat hennes dryghet och överskattning av sig själv. Hennes självsäkerhet och sättet att prata för snabbt. Så hade min dotter blivit. Vacker och vågad. Snyggare än mig och mer vältalig. Mig, fast dubbelt upp. En sådan där som blir av med oskulden vid 13 och har urringning ner till knäna i åldern 12-24. Hade hon haft möjlighet att existera, så hade hon blivit en sådan där utmanande tjej som drar alla blickar till sig, och som är kaxigare än alla andra. Vad jag hade plågats. Oroat mig. Smsat och ringt. Dragit ut mitt grånande hår. Jag hade varit stolt. Hon blev bättre än mig, vackrare och mer vågad. Jag hade drunkat i min avbild. 

Fastän hon aldrig hade blivit sådan, om hon till exempel vore född med en ASC i vatten. Hon kanske hade blivt medlmåttigt ful till följd av mitt val av man, eller sin födelsetid. Jag kan nog glädja mig över att jag har tillräckligt med kunskap för att inte tro att jag hade avlat fram en snyggare och bättre version av mig själv. 

Tur att jag slipper det. För hon existerar inte och kommer aldrig att få möjlighet till det. Hade jag gett bort allt som jag har och kan ha för att denna människa som inte finns, hade fått möjlighet att finnas? Ja. Jag hade velat ha en kopia av mig själv. Inte boktstavligen, men när jag hade tittat på min dotter, så hade jag sett allt det jag aldrig fick vara. Jag har aldrig velat ha en dötter. Jag har allltid drömt om en lång, ståtlig son. 

Den här basala lyckan togs ifrån mig. Jag får vara glad för det. Jag har möjligheten att utveckla mig själv, tjäna pengar, blir det där fantastiska som alla drömmer om. Jag behöver inte hitta det i mina barn. Jag kan det, det vet jag. Inget står i vägen, förutom mig själv. Ingen familj.. inga barn. Ingen möjlighet till det. Jag har en rak väg framför mig att gå. Önskar att jag slutade krypa och smaka av allt på vägen bara.

Vinterlandet har en bedövande effekt på mig. Allt sover, likaså försöker jag. Sova och berusa mig bort från verkligheten, som jag har så stora drömmar om. Fantasierna kräver inte riktigt samma engagemang från min sida, som faktiska handlingar gör. Vaknar och vill somna om direkt. Höra någon andas bredvid mig, lukten av kaffe och nyrakat aftershave från någon som ska iväg till jobbet. Klockan tickar högt och tomt. Det luktar rök i lägenheten. Det är mitt på dagen, och jag har precis tvingat mig själv att genomlida denna dag också. Jag borde bli författare. 

Jag börjar tvivla. Tvivla på allt. På om jag är för optimistisk eller för pessimistisk. Överskattar jag min förmåga eller underskattar jag att allt kommer bli bra för mig? Så jävla trött på att drunkna i egna avgrundsdjupa tankar, som ett jävla väv av sentimentalitet. Vågar knappt tänka tillbaks på hur saker och ting var, minns bara det som var bra.

Glömmer bort hur mycket piss jag alltid dragit in i mig själv och min värld. Hur mycket onödig ångest jag skapat, hur mycket tid jag har bara... funnits. Och ofta i tveksamt tillstånd. Varje morgon tänker jag att jag har ett liv av hårt kämpande framför mig. Det räcker i ungefär 3 dagar. Allt som oftast söndag-onsdag. Sen har jag gjort "mitt" och kan med gott samvete slösa lite mer tid. NEJ. NEJ.

Alltid detta försök till att skapa en bubbla av misär. Så trött på att bete mig som en hormonstinn tonåring som gillar Emotional Hardcore och hatar världen. Förut kunde jag iscensätta detta tillstånd och leka i det. Numer är verkligheten inte längre pseudotragisk för att det är januari och vinterlandet är tyst. Verkligheten är vad jag gör den till.

Jag skapar mitt sinnestillstånd, men jag har inte makten att styra över det. Jag kan inte styra över mina begär eller vilja. Njutning och lust har gjort mig till sin slav. Åh Afrodite, varför är du så lömsk. Du bringar inte bara skönhet och klass, men även lättja och tanklöshet. Det evigt putsade skalet med perfekt fönat hår, med ett klingande skratt och ett glas vin i handen, sittandes på en barstol, omgiven av beundrare. Du är tom och din fasad är falsk. Du vill inte slita och göra rätt för dig. Du vill bara ha roligt och njuta av sociala gatherings. Du vill klä upp dig och spendera pengar på vackra ting. Du är så stark att resten av mig inte klarar av att rikta energin någon annanstans. Du vill vara älskad, unik, strålande vacker, och du vill ha kul. Fastän det roliga sedan länge borde varit slut.

Jag kommer inte ihåg när denna vana skapades. Visst fanns det en tid då jag på min fritid, och tid framför datorn, spenderade nykter. Men det var inte länge. Redan hemma hos mamma, fanns kvällar då jag som 17-åring, hade tagit med mig vodkaflaskan, köpt i Ukraina, ut på balkongen för att avnjutas en sommarkväll, tillsammans med mina internetkompisar. Jag kröp ofta till badrummet, tog alldeles för många smärtstillande, och kräktes upp maten. Allt för denna känsla av destruktivitet och ovanlighet. En fantasi av ensamhet att vältra sig i. Tur att jag var så oskyldig då.

Sen flyttade jag hemifrån. Paket efter paket av röda Marlboro gick upp i rök. Jag satt inomhus, åt McDonolads-burgare och rökte cigaretter i mängder. Citat som min internetvän slängde ur sig, "min pappa har rökt ett paket om dagen i 30 år, och han lever" övertygade mig om att det inte var någon fara. Jag började bara ett år senare, som grön 19-åring, knarka grönt på heltid. Då drack jag iaf inte. Vilken tur.

Och ett år senare träffade jag plötsligt en bekant själ, en lika beroende man som mig. Han introducerade mig till min kära vän "dricka på vardagar när det inte finns något annat göra". Jag nöjde mig inte med det, utan smulade ner hasch i mitt morgonkaffe regelbundet. 

Och strax därefter började studentlivet, liberalt och rafflande fritt. Här tog jag i, tog vara på varenda liten möjlighet att leva ut allt jag aldrig tidigare vågat. Nu skulle jag vara den annorlunda tjejen, den där galna ryssen som alltid råkar ut för en massa tok. Tanken var inte att få den rollen, jag blev det jag aldrig någonsin fått vara tidigare, i varmt sällskap. Min excentriska period, Alla tittade på mig, det spelade ingen roll med vilken blick. Om än var det blickar som tittade ner ganska ofta. I had the hot, to wear the crazy. Men jag gjorde inget vettigt, jag levde för nästa sammankomst. Det sociala livet blomstrade, och min dåligt aspekterade Venus i Vågen behövde inget annat.

Blev det bättre med min vana när jag fick en massa tid över till att festa och känna mig ung och rätt i tiden? Nej, så klart inte. Alltid fanns det någonstans att gå och någonstans att dricka och vara bedömningslöst tilldragande, där musiken dånade högt och det hånglades i korridorerna. Min spektakulära tid. Tiden då det fortfarande var okej att vara henne.

Jag vet inte egentligen inte när det skiftade, när vardagarna plötsligt blev outhärdliga utan berusning. Jag kanske har klarat någon vecka eller ibland två, men sen fem år tillbaka minns jag inte när jag hade en period som jag var nykter längre än en period av det motsatta. Det har alltså inte hänt sen 2010. Hur jävla sjukt? Det har ju hänt så mycket annat sen 2010. Alltid hittar jag sätt att berusa mig på. Hemma, utomlands, med föräldrar, med kompisar och med respektive. Något kommer att locka mig till att ta droger eller dricka. Jag har kontinuerligt dragit ner andra i mitt vackra fördärv.

Jag kan inte säga att det skrämmer mig. då det är ett faktum. Det som skrämmer mig är allt det jag aldrig gjorde. Redan nu. Ofta får man höra från missbrukare att fritiden inte går att fylla med något, och därav tillkommer berusningmedel i vardagen. Vad ska man göra efter jobbet liksom?

Jag är inte sådan. Jag är inte tom och mitt liv är inte tomt. Jag väljer istället bort min dröm, mitt kall, för att jag tillgodoser ett primärt Venus-behov, att njuta av tillvaron. Den mynnar ut i fel energier, istället för att ta vara på skrivaspekten i mitt horoskop (Merkurius-Måne), så tar jag vara på trygghet genom njutning (Venus-Måne), och stackars Venus, så negativt aspekterad av ett gäng yttre planeter, kuvar sig. Jag har fått min lilla Venusförbannelse, och den kommer jag att bära med mig livet ut. Vi alla svaga inför våra begär.

Inte undra på att jag drar till mig Venusmänniskor, då det är den planeten tillsammans med lömska och flyktiga Merkurius, som styr mitt liv. Men jag har valt fel sida av gudinnan Afrodite att hedra. Hon kräver mig bara på vin och vindruvor, men jag behöver istället bli den faktiska Afrodite och ta mig an hennes essens. Inte bli bara strålande vacker och enastående i sociala sammanhäng (det är jag redan), men även min sysselsättning ska ha att göra med Venus. Kärleksastrologen. Jag kommer att hjälpa människor i relationer att förstå sig själva och varandra bättre. Mark my words.

Jag ser dock mina hittills grusade drömmar, grusade av mig. Mitt svaga jag, min frånkopplade energi. Jag kan bara glädjas åt att jag inte är 40. Kanske glädjas åt den tidiga insikten om att jag är en missbrukare. Jag började på heltid 2009 och har inte riktigt lyckats sluta sen dess. Jag kanske hade gett upp, om jag inte hade hatft en dröm. Jag har en dröm. Och en dag ska jag titta tillbaks på mitt 25-åriga jag och vara tusen erfarenheten rikare, för att jag har varit i mångas skor. Jag har varken levt ett rosenskimrande eller ett kolsvart liv. Jag är precis som alla andra, som blir slavar för sin egen medfödda svaghet. Det är inte att jag är beroende av något specifikt, jag är bara beroende av nöjen. Nöje i att äta gott, dricka sig berusad, och knarka sig bedövad. När inget längre går att förstå, är jag i min drömtillvaro. Jag har inga tankar och jag kan inte göra en endaste bedömning. Jag har ro. All mindset är ännu flyktigare och mer avtrubbat än vanligt. Inget behöver genomföras. Tänk vad jag kunde ha använt den energin till. Varför har jag missbrukat allting som gavs till mig. En möjlighet att uppleva det vackra, se skönhet i musik, syrener och snöflingor, kyrkogårdar och sommarregn. Det vackra i det förstörda och tragiska. Melodramatisera mit eget liv och se det nakna, råa och så underbara i allt. I allt det, som andra hade sett som smutsig narkomani och fylla, såg jag skönhet och melankoli. Tack Venus-Neptunus för det hela, och tack Venus för att dina aspekter berövade mig min egen fortsättning. Men dig kommer jag att behöva tampas med livet ut, problem i kärlek och relationer till både andra och mig själv, problem med reglering av njutning och problem med min egen framtoning inför andra. Din lille djävul.

Nu vet jag åtminstone att du finns. 

- Jag vill inte ha dig i mitt liv längre.

- Det låter konstigt. Varför då?

- Jag vill inte varje gång bli påmind om att någon som dig, inte vill ha någon som mig.

Jag älskar Stockholm. Den alienation som tillhör storstäder tilltalar mig, likväl som den känslan av ensamhet som finns ute på en åker eller i en stillsam skog. Jag har gått alla vägar i min stad. Men inte i storstaden. I storstaden kan jag gå och gå, och gå, och gå, och gå. Känna med och känna av. Titta ut över vattnet som finns runt varje hörn, kyrkor som mäktigt tornar sig över mig. Mörka favoritplaser, kyrkogårdar. Tystnaden och knastranden av gruset under fötterna. Hamna på okända gator, och utanför sedvanliga mataffärer och sevenelevens. Gå på samma gator som många jag känner till har gjort.

Jag älskar berättelser om Stockholm. Bron över Slussen där jag varit uppe så många gånger och blickat över huvudstaden, Gamla stan och dess kullerstenar som andas utomlands, Mariatoget där jag vågade mig till en främmande man för att dricka sprit och bli matad med vindruvor. Fridhemsplan där jag gick ut för första och hundrande gången. Trapporna som leder ner till Odenplan där vi satt med och som 16-åriga ryssar. Sergels Torg med bänken där det diskuterades hur min oskuld skulle ryka, och Kungsträdgården med gratiskonserter som jag gick ensam på. Djurgården och Josefines där jag en gång nästan fick ett jobb. Drottninggatan som aldrig tar slut. Jag har glömt bort hur mycket Stockholm jag har i mitt hjärta. Jag har hatat denna stad. Med hela mitt hjärta. För att jag blev tvingad hit. Men nu går jag ner längs höstiga gator med frasande löv, det luktar värme och natt. I Stockholm känner man sig ensam, men samtidigt kan man hoppa på tunnelbanan en sen lördagsnatt och tillhörigheten med ungdomen, livet, kommer att skölja över en som aldrig förr.

Jag älskar musik. Jag älskar minnen. Jag tänker sällan tillbaks på saker som har varit. Bara vissa återkommande, rätt nyliga episoder av mitt liv. Men nästan aldrig tänker jag på den tiden som all min tid och tillvaro tillhörde ett par tonåringar från ett gäng länder över hela världen. Aldrig tänker jag på de kvällarna som jag satt och rökte Malrboro Röda, paket efter paket. Min första lägenhet som var ett litet hus. Den gången en man försökte strypa mig på tunnelbanan. Hur jag glömde nycklarna till mitt lilla hus en gång och fick klättra in genom fönstret till köket, som jag glatt ramlade igenom och landade på golvet vid min diskho, som i en filmscen. Hur jag blev erbjuden att köpa kokain en gång i korridoren på gymnasiet. Första snedtrippen i Sigtuna. Hur jag satt och grät på golvet i samma lägenhet när jag kom hem från London 2009. Alla äckliga hångel på krogen, bara för att det är det man skulle och ska göra. Hur jag grät och kröp för första men verkligen inte sista gång uppför trappan i Väsby, för att Erik var online på msn, men inte ville svara. Stockholm Live. Min kärlek till Julian. Hur jag bröt armen och tog alldeles för många Oxycontin en gång för att jag trodde att det är så man gör när man är 16. Hur jag sedan ringde och grät till min bästa vän för att jag trodde att jag skulle dö. Men inte på riktigt.

Första trippen, och min drogkarriär. Alla spelningar på Debaser som jag gick på själv. Hur mäktigt det kändes att få vara en del av något. Hur jag satt och såg sur och förnämnd ut på en middagsbjudning en gång när jag var 15, för att jag trodde att det var coolt. Hur jag började förpesta mina lungor vid 16-års ålder för att jag trodde att det var coolt. Hur coola och läskiga Märstabrudar ringde till mig och hotade mig i telefon. Väsbycentrum varje morgon på vägen till gymnasiet som jag avskydde så mycket, som jag hade så många förhoppningar inför och som jag var så malplacerad på. Längre bak. Hur jag på idrotten i unga år gick in i omklädningsrummet och rotade igenom klasskompisarnas väskor i jakt på en god lunch (med lite tur brukade jag hitta en macka med korv, något vi inte åt hemma för att jag inte fick äta kalorierik mat). Hur jag en gång blev tagen av en klasskompis och när jag ringde flera månader senare till henne för att prata i telefon och hennes mamma svarade och skrek "Det är hon, tjuvtjejen som ringer!". Han som frågade om jag vill följa med bakom skolan och prata en gång, och jag förstod att jag inte skulle. Hur min rygg knäcktes och jag släppte mig ljudligt på en massagesession när jag var åtta. Hur jag tvättade bort grönaktig sörja från mina händer när jag var 5 och lovade dyrt och heligt att aldrig berätta för mamma, för det är ju vår lilla hemlighet. Hur jag en gång i ren aggression slog vår schäfer med en gren rakt över huvudet. Hur jag blev lurad att äta en dålig lunchlåda för att jag trodde att dem ville vara snälla. Hur vi slet loss sniglar från deras skal när vi var 10. Min märkliga vänskap med en tolvårig grannpojke när jag själv var åtta. Hur jag alltid var sist med allt. Dagen vi kom ut från läkaren och mamma grät, men jag kunde inte förstå varför. När skelettet i min arm sattes på plats med bara lustgas till hjälp, när mitt ärr syddes ihop med vanlig tråd och nål, för att inget annat fanns till hands. Guns N Roses och Rollo, tillsammans med Edward Furlong i tankarna. När jag blev knuffad från andra våningen och ramlade ner på en stentrappa. Mörka nätter i Ukraina, den knarrande, trasiga soffan i köket i vår lilla etta, som jag var tvungen att sova på. Alla män som kom och gick när pappa lämnade. Hur jag alltid frågade om det finns någon mat när vi var på besök hos andra. Hur jag ofta gick igenom rum och fickor för att se om det finns något att sno. Hur mamma alltid skämdes över mig, se inte så sur ut, ta på dig något annat, ät inte så mycket, kan du vara trevlig någon gång, sluta ta nu, det räcker. Hur jag nästan satte eld på lägenheten när mormor sov och ambulansen kom för att hon brände sig så. Mina Pokemon-tröjor så sent som i sjuan. Hur han den där killen i sexan kom fram när jag satt ner och hällde sand innanför mina byxor, och när jag frågade varför så svarade han: "för att jag inte tycker om dig". Hur jag drämde en bok i en klasskompis huvud så hårt en gång att han fick hjärnskakning och jag fick en tvåa, och när jag inte vågade gå hem efter det, men när jag väl dök upp, så slog mig mormor med ett bälte så att jag grät och skrek. När jag en gång slog tillbaks. Hur jävlar svår jag har varit. Sur. Trotsig. Egen. Saker jag inte ens vill skriva ner och tänka tillbaks på. Hur nära döden jag varit ett par gånger. Hur planeterna inte ville det just då.

Hur jag fick höra idag att "sist jag såg dig var du inte alls så som du är nu. Nu är du mer mogen. En kvinna."

Hur en god vän sa "du har ju levt och gjort så jäkla mycket, fast du själv inte tänker på det."

Jag har aldrig funderat på det. Jag tänker aldrig tillbaks. Jag har inte vetat varför. Men nu vet jag. För att det är så mycket. Det är så mycket som har hänt sen jag var förmogen till att minnas. Jag minns allt. Egentligen. Tydliga bilder från hur vi flyttade vartannat år. Aldrig en fast plats. Aldrig några vänner. Alltid ensam och fundersam. Jag är lyckosam. Jag gillar nämligen ensamhet, känslan av att inte tillhöra, av att stå utanför och blicka på massan som såklart inte är som mig. Jag trivs där. Jag trivs i melankoli, jag trivs i sorgliga berättelser.

Nu är jag tjugofem. Jag har tydligen levt ett spännande liv hittills. Jag har varit med om mycket. Jag har gjort själv en del. Jag har besökt platser. Min referensram är 80x100. Jag har aldrig varit speciellt bra på något. Jag har alltid varit helt okej på allt. Jag kan sjunga. Jag kan skriva. Jag kan språk. Jag kan planeternas cykler. Jag är smart. Jag är numer ett socialt geni. Jag förstår och ser bakom lager på lager. Jag älskar musik. Jag älskar storstäder. Jag känner saker. Inte i specifika känslor. Nej. Jag får däremot en förnimmelse av allt. Städer, situationer, människor, relationer, saker, tillfällen, jobb och resor. Kanske inte mat, mat känner jag inte. Allt det andra känner jag, och jag vet om det är rätt eller inte. Jag vet det omgående. För min känsla, min intuition sviker mig aldrig. Jag vet. Alltid. Och när jag inte vet, så vet mina kartor. Det är jag tacksam för. Min kunskap, min förmåga att lära mig och förstå. Ibland förstår jag för mycket. Och då blir jag rädd. För mitt liv och för att saker och ting ska hända.

Men ikväll är jag inte längre rädd, ikväll har jag avslutat en berättelse som för alltid kommer att följa med mig. Kanske inte varje stund av mitt liv, men när jag kommer till en punkt där hopplösheten över att livet inte längre har en framtid, tar över, så kommer jag att tänka på dig. På din berättelse. På att du inte finns. Jag kommer att tänka på dig, och veta. Om du klarade av det, så kan jag också det. Och kan jag inte det, så ses vi där. Där ingen vet vad som sker. Där döden är.

Du grep nog mig inte bara med dina ord, inte bara för att du är en lång, attraktiv man. Inte bara för att din sol och merkurius också står i jungfrun, precis som mina, vilket gör att jag förstår dig lite bättre än andra. Inte bara för att du är nästan jämngammal. Inte bara för att du beskrev Stockholm på ett så vackert och igenkännande sätt. Du grep mig med hela ditt väsen, hela din berättelse, hela ditt korta liv. Det är extraallt tragiskt att det skedde efter att dina ord försvann från den jord som jag går på. Jag hade velat läsa flera av dina texter och tankar. Men då hade jag inte känt det jag känner nu. Hur vartenda ord du har fått ner genomsyrar mig, hur inspirerad jag blir. Att leva, att skriva, att lyssna på musik och drömma om framtiden. Ditt öde gav mig en extra dimension av mitt. Det var nog något du ville uppnå hos andra. Det gjorde du. Under och efter din död. Det var nog meningen.