Ingen alkohol. Ingen tobak. Definitivt inga droger. Säkerligen inget rött kött eller fet mat. Kan ju lika gärna gå och hänga mig direkt.

Första gången jag fick höra det från en läkare var 2010. Han förbjöd mig då att bruka nikotin eftersom det påverkade mina blodkärl i hjärnan på ett högst negativt sätt. Jag gick ut från kliniken och tände en Marlboro-röd framför förskräckta mormor och mamma. Sen dess har mycket hänt.

Jag har druckit mer. Jag har tagit mer droger. Jag kanske har rökt i en mindre utsträckning, men inte i en liten nog. Om min hälsa får lida? Ja, förmodligen. Jag känner hur det rosslar i lungorna vid vissa andetag. Jag känner en tryckande smärta i bröstet. Inbillningar? Hypokondri? Oro? Nej. Kanske är det något annat än hjärtat (lungorlungorlungor), men definitivt är det något.

Jag träffade ryssen ikväll (förlåt för att du får reda på det här, men du kan se det som payback för att du ljög om ditt sämsta ligg någonsin. hope it was worth it :D). Nåväl. Han var gråhårig. Det var han förut också, men nu ännu mer. Han menar på att det är min förtjänst. Hans tvååriga samboförhållande är tydligen också mitt fel. Det håller på och krackelerar. För att hon vill ha barn. Gärna igår. Han vill aldrig ha barn. Någonsin. Det är inte hans grej säger han. Han säger att han älskar mig, det gör ni alla. Av någon för mig outgrundlig anledning. Så som jag betett mig. Kanske är det som lockar. Jag vet inte. Jag bryr mig inte. Inte längre. Varför ha ett förhållande när man kan träffa vem man vill? Du måste hålla med, det är ju en utopi. Inte sant?

Jag ska inte börja ett inlägg med att konstantera med hur snabbt tiden går. MEN. Igår, den 13:e juni hade jag opponering på min C-uppsats, och idag är det helt plötsligt den 23:e juli. Inte helt hundra på hur detta skedde. Mina vardagar har varit tragiskt meningslösa, med start vid 09.00 med nyhetsmorgon och lite knark. Promenader, tv, mat, mer droger. Det är vad mitt liv har bestått av dem senaste två månaderna. Tog tag i mig själv och sökte jobb idag, hela 6 stycken. Ibland känns det helt poänglöst att ens ge sig in i det, och ibland känner jag hoppet lyfta på sin nos, inte är jag så dålig att ingen vill anställa mig.

Jag är i ett märkligt mindmode. Det är NU jag reflekterar över dem senaste månaderna och framtiden i viss mån. Jag ville alltid röka förut för att reflektera över mig själv, mitt liv och vad som sker i det. Nu är jag påverkad så konstant, att det är när jag är nykter som alla tankar slår sin rot i mig. Jag vet inte vad jag känner. Jag vill ha något nytt, samtidigt som jag inte vill tappa det gamla. Jag blickar framåt, men studentåren vill bli ihågkomna i sin minsta plågsamma detalj, tillsammans med vetskapen om att den tiden är slut.

Vad vill jag? Vad är det jag behöver för att vara tillfreds?

Jag behöver hamna på en arbetsplats där jag trivs och som betalar ut lön. Enkelt va? Ja, i viss mån anknutet till min utbildning då jag inte är en beteendevetare for nothing. Vad mer? Träning och vikt. Det lider verkligen när man röker ner sig hela dagarna i ända.

Och den här AT:n då? Vad fan fan fan, hur ska jag tackla den på måndag? Jag vet inte vad för helvete jag har att förvänta mig.

Någonstans, säkert överallt i denna värld just nu, så sitter det mysiga, mätta och lyckliga människor, som kan andas ut över sin tillvaro och falla tryggt till sömns ett par timmar senarare. När kommer min tid att göra det? Just nu faller jag inte i sömn i första taget, och när jag väl gör det så utsöndrar min kropp 10 liter iskallt svett som fryser fast på min kropp och ger mig feberfrossa. Under täcket är det blött och varmt, och utan iskallt. Det följs av galla i mängder och en ständigt konvulserande mage. Utmattad, svettig, darrig och med en frän gräsdoft (typ nyklippt) ständigt etsad i näsborrarna (tror att det är min åksjukemedicin som luktar så) ligger jag utslagen och darrig än en gång på mitt badrumsgolv och hispar efter luft i hopp om att blir lättare strax.... närsomhelst. Magen lugnar sig för stunden men alla hår på ens kropp reser sig i dem värsta rysningarna man kan tänka sig, till följd av den oregelbundna kroppstemperaturen. Det är kallt, varmt och äckligt på en och samma gång. Handsvetten rinner och jag halkar på både telefonskärm och tangentbord. Jag är svinhungrig och direkt spyfärdig på en och samma gång. Jag kräks och hostar lungorna ur mig precis samtidigt. Och mår dåligt, så dåligt. Varför? För det där något intenvisa ruset som varar i en kvart? Hur skall jag ta detta på måndag efter flera månaders dagligt bruk? På ett flygplan?

Jag kommer inte ihåg sist jag vaknade och mådde bra. Jag somnar hellre i misär men vaknar kry, än däcka i ovetskap för att sedan vakna och känna sig direkt och kraftigt överkörd av en lastbil, tillsammans med magsjuka och feberfrossa. Någon dag till av detta och jag kommer att önska mig en missil. Nej. Jag kommer inte dö. Det är inte min tid än.

Jag måste ju dekadensa och fördärva mitt liv och min kropp ännu mer! I aint done yet.

Vad tror vi om dagens astrologiska utsikter då? Jag har ingen som helst aning, jag har inte kikat än. Det KÄNNS som en måne i vatten. Sentimental, nostalgisk, lätt nedstämdhet. Antigen det eller att månen är i aspekt till saturnus. Låt oss se om jag gissade rätt.

Aha! Månen är i 27 grader tvillingar, på väg in i kräftan men ändå inte där, så det är inte den som gör sitt! DÄREMOT har vi både venus och merkurius i medkännande fiskarna, som bringar gamla minnen till liv. Utöver det är så är mars på väg in i skorpionen, efter en lång tid i vågen, vilket kommer höja snäppet på "känner alldeles för mycket" något mer, tillsammans med "varför är all energi så förrädisk"?, och möjligtvis lite intesivare sexliv, om det nu är befintligt.

Det är mitt i sommaren. Dagarna är varma och nätterna är ljusa. Den bästa tiden någonsin va? Vädret skiter i en sinnestillstämning. Det kommer att regna när man någon friar till en och sola när ens mamma dör. Jag vet det bara. Och idag är det strålande solsken. Jag är berusad. Jag har städat. Jag har sökt jobb. Bra.

Imorgon ska jag vakna och må dåligt. Det är ju standard.

Jag har aldrig mått så här, samtidigt som att inte känns obekant alls. Inte alls. Lite som att återvända till en gammal vän, fast ändå pånytt.

Det är ny dag nu. Jag håller inte koll. Min hjärna håller definitivt inte koll. Mitt ansikte gör ont. Alt inom radien av 30 cm från mina tänder gör ont. Blä.

e

Idag är det Sverigedemokraternas dag i Amedalen. jaha. Rätt dag att vara vaken och alert på antar jag.

En tisdag som vilken annan som helst. En meningslös tisdag i juli där natten aldrig riktigt tog sin start, utan allt är ett enda fantastiskt virrvarr av droger och handsvett. Magiskt.

Den astrologiska prognosen för närmsta veckorna är som föjande: lättvindiga människor tar snabba, flygande beslut och lika handlingar därtill. Kärleksrelationer, attraktion och vad man tycker om sker blixtsnabbt, man tänder till, blir eld och lågor, men brinner snabbt ut. Relationsrelaterade säker, främst kärlek, sker snabbt och aktivt. Folk tar för sig, utan någon som helst eftertanke. Stablitet, trygghet och känslan av "grund" kommer att dröja ett tag till. Planeterna har bestämt sig för att befinna sig i luft/eld tecken = mental aktivitet, till skillnad från känslosam trygghet. Tack och lov för det. Någon som känner för att drunkna i ett känslohav igen? Nej, trodde inte det heller.

Jag tänker ofta på dem senaste fyra åren. Överlag så är vart fjärde år astrologiskt sett, en milstolpe, oftast ändras livet åt något håll var fjärde år, när Jupiter slutför sin cykel och återkommer till sin ursprungsposition i horoskopet. Allas "fyra år" har ju såklart sin grund i just var deras Jupiter stod när personen i fråga föddes. Men var fjärde år i ens liv, sker stora förändringar. Inte så konstigt när man tänker efter. När man fyller 4 är man ett "vuxet" barn, till förmån för bebis. 4 år senare, när man är 8, går man helt plötsligt i skolan. När man fyller 12 så ska man in i puberteten och tonåren. En 16-åring är en "vuxen" tonåring som börjar gymnasiet. Som 20-åring genomgår man nästa stora transformation till ung vuxen. 24 är också en avgörande ålder, där man oftast ställs inför det faktiska livet, som faktiskt vuxen. Vid 28 närmar man sig 30-års gränsen, osv.

Och så har det varit även i mitt liv. 2002-2006 assimilerade jag mig till ett nytt land. 2006-2010 var min McDonalds period. Och från 2010 till idag har bara flugit förbi... två seriösa förhållanden, en högskoleutbildning, flera flytt, ny stad. Och nu har nästa steg kommit. 2014-2018. Första två åren kommer gå till "karriären", eller åtminstone ett fösök till att etablera sig på arbetsmarknaden. 2016 har jag goda och sista på länge chanser till både att ta ett seriöst steg i ett förhållande och börja lägga grunden för eventuella barn. Tror jag. Men vad fan vet jag.

Dem senaste fyra åren har jag haft 3 män i mitt liv som på något vis har påverkat mig och satt mig helt ur spel vid ett flertal tillfällen. Det är första gången i mitt liv som det har varit så få på så många år. Jag har ärr. Människor som inte träffat mig på över två år vet inte ens om att hela min arm är sönderskuren. Det är så märkligt, för de kände ju en helt annan mig då. Jag kan inte stå för att jag är samma person som jag var 2010, för det är jag inte. Inte alls. Inte ens lite längre faktiskt. Faktum är att människor som kände mig då, hade förmodligen hatat mig nu. Jag har gått från att vara en ganska blyg, tystlåten och förlägen flicka, till att vara högljudd, utmanande, och provocerande. Den där söta, lättlurade tjejen med dem stora, naiva, förvånade ögonen finns inte ens kvar längre. Nu tittar jag på omvärlden med rynkad panna och en kisande blick (kan vara solens fel, men förmodligen inte bara det). Jag säger ifrån, ifrågasätter och låter, låter en jävla massa, hela tiden. Knappt så att jag ens vet om det själv. Andra har sagt det. Att jag är högljudd. Hade aldrig trott om någon sa det till mig för 4 år sen. Så nu är det bara att se fram emot en härliga fyra år till innan livet vänds upp och ner återigen och man måste strukutera om sin tillvaro... återigen. Bajs.

Alkoholruset väver mig in mig i ett mjukt dis, ett varsamt dun som förhindar min hjärna från att vara alltför aktiv. Tankeverksamheten dämpas, funderingar blir luddigare och diffusare, men ändå mer desperata på något vis. Musiken blir mer melankolisk, tårarna bryr sig inte ens om att komma längre. Jag kisar med ett öga mot skärmen och smattrar på tangenterna, hörlurarna är hårt intryckta i öronen, musiken är på högsta volym. Snart kommer jag att spilla något och krypa till badrummet, för att senare ramla ihop på mattan. Vad skönt det är att vara hemma. Verkligen.

ensådandärfyndigihopskrivenstart. Känner mig dryga 17 år gammal återigen. Fast betydligt mer påläst och smart. Eller särskilt smart har jag väl aldrig varit, däremot har jag kunskaper som jag tidigare inte besatt... besuttit.. och vem fan vill vara 17 igen egentligen. Värdelöst.

Önskar att dessa (kunskaper) kunde komma till användning någon jävla gång. Tre korta år har rusat förbi. Jag vänder mig till alla jag känner och dem jag känner betydligt mindre; "har du fått något jobb?", "vad gör du i sommar?". Boendestödjare, personliga assistenter, kriminalvårdare, butiksförsäljare, servitriser, samt kyrkogårdsskötare? Alla sitter i samma sjunkande skepp. Tur det.

Jag mår bättre för en sekund. Äsch, alla har vi ju det likadant, det är inte jag som är misslyckad. Men alla andra verkar klara av att jobba med människor som sitter i rullstol och dreglar, våldtar mindreåriga, missbrukar opium eller är i slutskedet av sitt patetiska liv. Jag vill inte ha batong och larm på mig. Jag vill inte torka någons stjärtskåra. Jag vill inte rensa ogräs på en kyrkogård. Jag vill ha snygga kläder och kunna sminka mig utan att någon dreglar ner mig eller stirrar lystet på min uppknäppta pikéuniform. Jag vill kunna ha på mig min nya diamantring som min fästman gav mig, utan risk för stöld. Jag vill kunna ha en knälång kjol och en kavaj på jobbet. Jag vill kunna ha lagom höga klackar som hörs på lång väg i korridorerna, och hålla föredrag för toppchefer. Du har valt fel utbildning kanske någon skadeglatt rapar fram. Men ärligt talat, är det verkligen utbildningen som gör det?

JAG känner mig själv och JAG vet hur mycket erfarenhet jag har. På vilket allvar jag tagit min utbildning, hur mycket jag faktiskt lärt mig (för det är knappast utbildningen det är fel på). Problemet är att det är endast jag som förstår min kompetens, jag verkar inte kunna förmedla den i ord till arbetsgivare. Bara jag förstår vad jag har att erbjuda och att en apa kan sortera papper på ett kontor. För det krävs inte en 3-årig erfarenhet. För det krävs inte en tidigare chefsposition och tre-årig akademisk utbildning. Det jag vill ha, kräver inte det som dem tror sig vilja ha. Det jag har, mäter med råge det dem vill ha. Men jag kan inte nå fram med den informationen överhuvudtaget.

"Hej, jag heter Elisa och jag är nyexaminerad beteendevetare, jag tänkte höra om...."

"Nej nej nej, vi har inga lediga tjänster alls! Du får gå via den vanliga rekryteringsprocessen om du är intresserad."

Klick.

Jag vill jobba med djur. Jag vill jobba som reseledare. Jag vill jobba på en flygplats. Jag vill ha en egen astrologisk mottagning. Jag vill skriva böcker. Jag vill föreläsa. Jag vill jobba utomhus. Jag vill INTE skava sönder mina knän för en tjänst där man sitter vid ett bord och en telefon dygnet runt. Varför ens? Här slår jag sönder knogar och hjässa i betong. Gråter krokodiltårar (ja jag vet vad det betyder) och har en ständig klump i magen. Över att få matcha cv:n mot kravprofiler?! Are you fucking kidding me.

Alltså jag bryr mig verkligen inte om jag skulle få vara HR-chef från och med imorgon. Jag vill ha en sak. En enda liten sak. Jag vill vakna och med glädje gå till jobbet. Att vakna och känna; fan vad fett att jag jobbar på ett ställe som jag faktiskt mer än gärna vill gå till och spendera min tid på. Det är det enda jag kräver. Ska det vara så jävla svårt. Eller.

I en utopi hade jag gått ner till mitt jobb, mittemot min lägenhet i ett soligt läge. Jobbet hade varit på ABB. När jag slutar vid 16.00, travar jag över vägen och fem minuter senare är jag hemma hos en älskad sambo och våra djur.

Vi står på kö för IVF hos landstinget, kanske redan utfört en eller två sådana. Det är en dröm. Men jag är ju så sanslöst naiv. Jag tror just precis nu, idag, att ett ovanstående scenario skulle skapa den där lyckokänslan som jag jagar. Men jag hade inte varit 100% kyckling (hahaha) (okej jag är full) (lycklig) då heller. För då hade jag gråtit mig till sängs varje kväll över att inte kunna få barn. Människan är en lustig varelse. Ingenting är någonsin bra nog... för att vi, till skillnad från andra primater, alltid kan föreställa oss en hypotetisk tillvaro som är bättre än den som vi har nu. Istället för att gilla det man har liksom. Jag har ju älskat allt med mitt liv i tre långa år. Det är en lång tid.

Jag ringde ett samtal idag. Till solresor. Angående turistguidejobbet (hejdrömjobb). "JA, vi är SUPERintresserade. Kom ner på intervju på en gång. Med start 9/6 är du i Portugal och jobbar som reseledare till tidigast oktober", svarade dem. Åh vad kul, närvarhur undrade jag.

"Nästa tisdag, klockan 10.30, en gruppintervju.... i.... Malmö?!"

"Jag är ledsen, jag kommer nog ha svårigheter att ta mig ner till Skåne tills på tisdag"

"vi återkommer vid ett annat lämpligt tillfälle".

Vilken dröm tänker man. Där har du ju det, ditt drömjobb. Men.... min hund? min lägenhet? min stad? mina vänner? mitt liv? Jag kan inte bara sticka. Och det här exemplet är så EXTREMT talande för min personlighet. Jag vill så mycket, men vågar så lite. Hur ska det bli med det här och det här och det här? Kommer jag ha hemlängtan? Kommer jag att trivas? Vad blir det av min vovve? Min lägenhet? Något viskar "roooookieperioden". Den andra rösten säger skarpt ifrån "är du dum i huvudet? ska du tacka nej till ett jobb för att ännu en gång få vara med under rookieperioden som du ens inte tillhör? vilket jävla skämt". Alltså, dem som börjar i år, tar examen 2017. TVÅTUSENSJUTTON. Går det ens att förstå? Jag började 2011. Ska jag, tre år senare, fortfarande stå där i min overall, som fadder, och välkomna 95:or? Lite patetiskt är det, när jag tänker efter.

Problemet i detta läget är simpelt. Endast jag kan se till att jag lever det livet jag vill. Om jag aldrig kontaktar ett bokförlag, eller what the heck, börjar skriva på den faktiska boken, så blir den aldrig utgiven. Om jag inte åker till Malmö, så blir jag aldrig en turistguide. Ger jag aldrig konsultationer, så kan jag knappast bli en konsulterande astrolog.

Jag sitter på en av dem sista föreläsningar jag har och stirrar tomt på majdugget som förpestar denna onsdag. Mitt stabila, fantastiska liv, som jag njutit av och vältrat mig i dem senaste 4 åren, har nu kommit till sitt naturliga slut. Jag vill inte vara T6, jag vill inte skriva c-uppsats, jag vill inte lämna min förening. Jag vill inte vara historia, som den historia som jag betraktade när jag själv var en färsk rookie. Hur kunde det bli 2014 så snabbt? Hur kunde vi bli den sista kullen så snabbt? Vi är ju kärnan för vår familj. Och nu ska kärnan ta examen. Nu blir de nya småttingarna centralpunkten för föreningen. Jag hade gladeligen lämnat över tyglarna, om det vore så att jag hade några nya att tag i. Men det har jag inte.

Jag är tjugofyra år gammal. Jag har jobbat sen jag var 15. Jag har varit chef. Jag har en akademisk utbildning. Jag är utåtgående. Jag är representativ. Jag är det som ni behöver. Anställ mig. Tack.

(det finns en anledning till all denna pessimism, åtminstone en astrologisk sådan. Månen styr våra affektioner, förnimmelser, reaktioner och det undermedvetna. Ni vet den känslan, när ingenting är bra utan någon som helst anledning? Var ju helt ok igår liksom. Då är det en dåligt aspekterad måne som spökar. Månen är i lejonet idag, inget särskilt "nedstämt" eller "sentimentalt" (alla vattentecken) tecken. Utan mer ett sådant som öppnar upp för kommunikation och umgänge, att stå på scen.  Märkligt är första tanken. Men.... månen är ju endast aspekterad på ett negativt sätt (bara kvadrater och oppositioner). Det tillför en pessimism i sig. Men... månen står ju även i kvadratur till kuliga Saturnus. Där har vi det. Den där tryckande nedstämdheten, känslans av hopplöshet. Där står hemska Saturnus och trycker ner känslor och emotioner med negativitet. Jag blir inte ens förvånad. Men inte desto mer glad dessvärre. Astrolog eller jag, kan inte jag låta blir påverkas av planterpositioner. Jag kan endast känna till orsaken, vilket bara det ger en, en hel del).

Godnattbajsvärlden.

Det här en vedervärdig tid. Så fort något blir någorlunda bra, slutar resten av mitt liv att fungera. Och sen är det inget som är bra. Att sitta hemma och gråta om kvällarna har blivit en vedertagen praktik. Jag minns hur det var i november, precis så här, fast utan allt det andra. Utan tankar på jobb, framtid, boende, vänner och flytt. Det var bara relationerna som var åt helvete, allting annat kunde läggas på is. Men nu är allt åt helvete samtidigt istället. Jag snurrar runt i mitt hjul, stressar och gör saker hela tiden, men kommer ingenvart. Ena dagen är en magister aktuell, andra dagen flytt till malta eller något annat land, tredje dagen vill jag bara jobba och försvinna härifrån.

Jag slits mellan att vilja fly till ett helt nytt liv och stanna förevigt i denna lilla bubbla som har varit mitt liv i tre år. Jag vill ha kvar alla minnen, bekanta gator och torg, samtidigt som jag aldrig mer vill komma ihåg. Jag vill bara glömma bort allt som har hänt dem senaste tre åren. Hur snabbt de har gått. Hur ledsen och lycklig jag har varit. Jag vill hoppa till 2016, och att allt detta är ett minne blott, som jag ibland plockar fram tillsammans med min overall. Jag vill hoppa till det där lugna och njutningsfulla när man efter en god middag kryper upp i soffan tillsammans framför ett tv-program. Där det inte finns några tvivel eller osäkerheter. 

Det är så mycket som sker att jag inte ens vet vart jag ska börja leta i kartorna. Varför har jag inte kunnat förutse denna vidriga period? Jag som alltid har svaren.

Det är vår i luften! Jag brukade alltid bli genuint glad över lukten av vår. Nu bringar den bara ångest, för att för varje dag närmar sig det oundvikliga; en förändring. Och jag har inget emot förändringar, om det är något självvalt. Men att stå inför denna ovisshet är vara plågsamt. Hur gör andra människor det här?

Jag VET att det går över. Thiswillpass. Allt går alltid över, vare sig man vill eller ej. Jag önskar bara att det var styrbart, det som ska ta slut och inte. Jag är bara hela tiden så rädd. Så rädd för att bli lämnad, att leva ett olyckligt liv, att aldrig få chansen att skaffa familj eller ha ett lyckligt förhållande. Att dö ung. Att bli sjuk. Att min hund dör. Min ängslighet vet inga gränser (tack för det planeter i jungfrun).

Jag har alltid blivit behandlad med respekt, och jag har aldrig råkat ut för hemska människor som har sårat mig nämnvärt (en obesvarad kärlek eller två kan nog knappast räknas). Fram tills nu, och jag vet inte varför jag låter det fortgå. Ingen respekt, ingen ömsesidighet, inget snällt eller ens det minsta trevligt. Rent av elakt det hela. Och gång på gång låter jag det vara. Det är som att jag hänger kvar för att jag inte vet vad jag annars ska ta mig till. Och jag förstår inte vad som har hänt med mig. Allt har alltid varit på mina villkor, så hur kan jag låta mig själv bli behandlad så här? Som dessa patetiska tjejer som jag alltid har skrattat åt och givit rådet att hitta något bättre, sluta vara svaga individer och njuta av sin ensamhet. Vart tog allt detta vägen? Och varför? När kommer det tillbaka? När får jag ta ett djupt andetag av lycka igen? Insupa den kommande värmen och solen, le åt att man kan ha bara ben igen och skutta runt i min lägenhet till musik. Fira min examen. Vara tillfreds bara. Istället för att sitta och vara ständigt nära till tårar, som till slut brister ut i något hjälplöst gråtanfall.

Jag vill ha likgiltighet. Jag vill ha tillbaka mitt avstånd till känslor och den kylan jag kan frammana mot folk. Jag vill överhuvudtaget inte känna någonting. Så. Kan jag få detta tack?

Vad är det för dag idag? En helt vanlig dag. En obetydlig, liten dag. Jag ska ta ett dopp ner i nostalgigrytan och fiska upp en trevlig romfylla. Innan den har slagit ut i all sin prakt, och med den min sentimentalitet som inte skall dokumenteras i digitalform idag, så ska jag ge en liten trasituppdatering. Transiter är planeternas nuvarande rörelser och energier som påverkar människomassan och deras emotionella (till exempel) tillstånd. 

Venus är på gränsen till att lämna torra och känsloförtryckta Stenbocken och på väg in i självständiga och originella Vattumannen. Vad kan man förvänta sig av det? Ja, framför allt blir alla kärlekskontaker blir ostabila. Vad som helst kan ske lite när som helst. Kärleken och interaktionen i den blir sporadisk, spontan, överraskande och ovanlig. Originell och långt ifrån standardiserad. 

Det var ungefär det.

Idag har varit en ypperlig jävla dag. Tänk om hela mitt liv kunde bestå av sådana här dagar, sa hon. Och insåg sekunden därefter att det ju faktiskt är precis så möjligt som det låter. Det enda jag har gjort idag är nyttiga saker.

Jag gick upp tidigt

Jag sökte sommarjobb och åt en hyffsat nyttig frukost

Jag skrev på tentan i ett par timmar

Jag spikade C-uppsatsen

Jag var ute och sprang i solen

Jag var på gymmet

Jag handladestädadelagadenyttigkvällsmatochåtdenochbar
adenochingentingannat.

Jag pluggade juridik flitigt i flera timmar

För att efter det ta en timmes kvällspromenad och sen avsluta dagen lagom sent (22.45) med en kopp te och kurslitteraturläsning i sängen. Förhoppningsvis kommer jag även att somna som ett spädbarn och sova fulla 9 timmar innan morgondagens föreläsning. Tänk hur rofylld jag känner mig. Och tänk att varje dag egentligen ska se ut så här, och få mig att må så här. Samtidigt som man har ett stabilit, givande partnerskap, gemensamma framtidsplaner om lägenhetsköp, resor och förhållandet i sig. Vilket liv. (Jag försöker lura mig själv att mina dalar hade avdunstat i ett sådant drömliv). Jag försöker lura mig själv att allt är bra när man lever ett sådant liv. Men det vet jag ju inte att det inte är. Men det är inte poängen ikväll.

POÄNGEN är att idag har fått mig precis så välmående som jag vill vara. Hela tiden, varje dag vill jag må så här.

Jag vill vara frisk, skarp, stark, snabb, pigg, påläst, aktuell och hälsosam (och snyggast i världen dårå). Det är vad alla mina planeter i jungfrun fullkomligt skriker efter (renlevnad och kunskap).

Solen i jungfrun säger "du vet ju att din identitet i grund botten är som stabilast när du gör rätt saker, som är allt ovanstående". Min Mars i jungfrun stämmer in "lägg ALL din energi på välmående och din hälsa, det är där som den får bäst utlopp och är mest välriktad". Merkurius i jungfrun gör redan rätt, för allt detta tänker jag ju redan. Och när mina tankar (Merkurius) stämmer överens med mina handlingar (Mars), så infinner sig det stabila välmåendet och känslan av tryggheten i sitt varande (Solen).

Men så kommer min lättvindiga, pillemariska, dubbelansiktiga, stöld-och-lögnbenägna Månen i tvillingarna och bara "men jag vill inteeeeeee, jag vill förtränga verkligheten så gott det går (placerad i 12:e huset till råga på allt), leva i isolering från resten av den sociala  realiteten, och gärna göra det genom att lägga en dimma över andra delar av horoskopet, och tysta dem andra planeternas enträgna röster. Detta gör vi med fördel genom att dricka alkohol, bruka droger och överäta titt som tätt. Gärna sova konstiga tider också, nu när man ändå är igång".

Och jag lyder min svaga vilja, jag stänger öronen åt resten av min personlighet som skriker efter att få sjunga, läsa, skriva, springa och fylla mitt liv med mening och kunskap. Efter att få tvätta dem där jävla fönstren och sortera i alla mina lådor. Efter att ta in så mycket kunskap om astrologi och mänsklighetens historia som jag bara kan under min korta livstid. Efter att ta ett djupt, djupt andetag och inte känna hur det svider i lungorna. Att kunna springa en mil. Att väga 60,8 kilo. Efter att skriva böcker och öppna en egen astrologimottagning. Att utbilda sig mer och jobba tills benen inte bär.

Men jag stänger av det som behövs för tillfället och får sedan handskas med den vägg av ångest som denna dissonans mellan måste-och-vill ha, upprättar. Och se där, visst finns det en aspekt i horoskopet som stärker detta också! Eller ja, berättar om det, från vilket håll man nu vill se det. En typisk kvadrataspekt (90 graders vinkel helt enkelt) mellan solen (måste/rationalitet/identitet) i jungfrun och månen (vill/önskningar/"själ") i tvillingarna. Kort och gott en konflikt mellan jaget och detet, om man nu ska tala Freudianska. Tänk om denna kunskap var nog för att övervinna denna trevliga företeelse. Men nej, likt förbannat övervinner viljan gång på gång, och där sitter jag med produktiva dagar en gång i veckan, at it's best, och drömmer om ett liv som bara jag kan skapa. Resten av tiden spenderar jag med att förstöra mina lungor på det mest effektiva sätt och trycka i mig mat som om det inte fanns en morgondag. Puh. Får man inte ångest av det, så säg av vad.