Ibland så hatar jag mina vänner. Jag älskar dem för att vi klickar jävligt bra, men samtidigt så verkar dem se mig på ett helt annat sätt än jag uppfattar mig själv. Och det sjuka är att det är precis det vi läser om i sociologi just nu. Att sättet man framställer sig själv på, överenskommer inte alltid med sättet andra uppfattar en på. Dem gör narr av mig. Inte på ett elakt sätt, utan mer på ett "vi älskar dig för att du är så söt och korkad" sättet. Men det tråkiga här är att jag ser mig själv som en av dem smartaste människorna jag har i min omgivning. Kanske alla uppfattar sig själva så? Att dem är smartast av alla? Men jag får på något sätt inte vara mig själv fullt ut med dem. Jag är hela tiden rädd, kanske inte rädd, men känner ett obehag inför att det jag säger ska uppfattas, tolkas och framställas på fel sätt. För att det gör det ofta. Och min hatkärlek mot vad man kan kalla för en av mina bästa vänner är löjligt jobbig. Jag förstår absolut att hon behöver vara i centrum av uppmärksamheten (typiskt månlejon), men jag kan inte ge henne det. Och jag tror att hon ibland förstår det, för att jag ser bättre ut, jag klär mig snyggare, jag hörs oftast mer. Så hon måste komma med dessa konstanta pikar som tar ner mig. Som får mig att sjunka i andras ögon. Det är en jobbig relation vi har till varandra. Det är en sorts opponent relation vi upplever. Tre planeter som står i opposition till varandra i vår synastri (jungfru-fiskar), antigen briljerar hon, eller jag. Aldrig samtidigt. Jag borde ge henne rampljuset, jag vet att hon behöver det för att känna sig som en kvinna (lejonmåne återigen). För mig behövs egentligen bara kommunikation. Men... jag vill inte ta ett steg tillbaka. Jag gillar att synas. Jag ser egentligen ingen anledning... eller jo det gör jag. Som en astrolog borde jag vara kunnig nog att manipulera människor på det sättet jag behagar. Men det är så SJUKT svårt att vara objektiv när det gäller ens själv och egna relationer. Trots att jag vet allt detta, så blir det svårt att agera utefter när jag väl hamnar där.

På lördagmorgon flyger jag utomlands i två veckor. Det ska bli skönt att slippa allt ett tag. Inte för att jag inte fullkomligt ÄLSKAR mitt studentliv, det har jag sagt flera gånger. Men mest för att det blir samma visa varje gång, varje fika, varje fest, varje disco och varje helg blir jag förkrossad för att jag är ensam. För att jag inte har en nära själ att hälla ut mina sorger över på. Det är frukstansvärt jobbigt. Trots att jag har så mycket människor runtomkring mig, så finns inte en enda jävel som känner den riktiga mig. Alltså, kräftascendenten är ju fan inte att leka med. Alla uppfattar mig utefter den, och jag hinner inte visa dem min tvillingmåne, eftersom den ligger djupt gömd i 12:e huset. Endast ett fåtal människor har fått uppleva den. Och det suger, för att jag identifierar mig med min tvillingmåne. Men det finns ingen som kommit så pass nära mig, av mina vänner, som jag har kunnat visa den för. Inte ens mitt ex kunde ta del av den. Det var definitivt därför det tog slut, jag kunde inte vara mig själv med honom ett år in i förhållandet. Det enda människan som skulle förstå mig på riktigt, är nog den andra tvillingmånen i vårt sällskap. Inte nog med att fanskapet är en soloxe (och jag har tidigar nämnt att oxar bokstavligen stalker mig genom livet, ALLA viktiga män i mitt liv har på något sätt haft koppling till det tecknet), så ligger hans måne i perfekt konjuktion med min måne, vilket ger oss en så fantastiskt stark koppling. Och han känner av den precis lika bra som jag. Han är bara så väldigt upptagen. Men jag tror att han inte bara skulle kunna lära känna den riktiga mig, han skulle även förstå mig och se sig själv i mig som ingen annan. Han gör nog det litegrann redan, men han förstår till vilken grad det kan utvecklas.

Dumma liv. Dumma människor. Dumma vuxenhet. Dumma känslor. Dumma jag.

Jag har slutat röka btw. Känner mig rätt stolt, vet inte om det är mars som ligger i konjuktion med mina planeter som gav mig energin till att sluta, eller "det nya året". Ni vet, det riktiga NYA året infaller den 21:a mars, när solen går över från fiskarna som slutför zodiaken, till första tecknet i zodiaken väduren. På tal om vädurar, det är nog det ENDA tecknet i zodiaken som jag absolut inte har någon koppling till och inte förstår mig på, till och med så pass, att det är nog det enda tecknet jag faktiskt inte klarar av att sällskapa med. Energiska och impulsiva vädurar driver mig till vansinne med sin oförsiktighet och otaktfullhet. Jag blir fan illa till mods i vädurars sällskap. Inte nog med att jag i princip inte har någon nära person med planeter i väduren (förutom kära mor som har venus i väduren, men det handlar mer om hennes system av val, än något annat), så blir jag direkt störd av att ha vädurar i min närhet. Nästan alla människor jag finner obehagliga har antigen månen eller solen i vädurens tecken. Inget illa emot aktiva vädurar, ni har era fördelar i livet, men jag personligen (med mitt horoskop) klarar inte av detta tecken. Skyttar håller sig också på avstånd konstigt nog, då dem ändå har en koppling till tvillingarna (man säger att skytten är som en lärare till tvillingarna), men jag har som sagt nästan ingen i min omgivning som står mig nära eller på något sätt betytt något som har någon större koppling till det tecknet.

Hur som, nu är det dags att avrunda mina vänner. Godnatt.