Jag vet inte riktigt vad det är jag vill skriva om idag. Min blogg, astrologidelen känns sjukt ostrukturerad. Jag börjar på något, som planeternas symbolism eller min egen karta, och sen går vidare till något nytt. Jag ska inte skylla detta på min tvillingmåne, trots att den aldrig kan slutföra saker och ting, något som är vida bekant. Dessutom blandar jag den teoretiska astrologidelen hejvilt med egna personliga känslor och tankar som ibland smyger sig på och vill ut i det fria, där dem kan få bli bekräftade, analyserade och förklarade. Men det är så det är. Jag skriver framför allt för att det får mig att... inte må bättre, men bli mer strukturerad i mina funderingar, haha. Jag låter det väl gå ut över bloggen.

Vad är tankarna ikväll då? Jag har funderat mycket på två killar den senaste veckan. Det är väl dem två manliga individerna jag funderar mest på. Jag har talar om dem tidigare, och skrivit flera inlägg om båda. Vi kan väl måndefiniera dem, så slipper jag känna att nån vet vem jag talar om. Vi har en tvillingmåne och stenbocksmåne. Luft och jord, precis som jag gillar det. Vi kan väl marsdefiniera dem också. En kräftmars och en tvillingmars. Den första hamnar på min ASC, och den andra hamnar på min måne. Fantastiskt.

Och jag verkar inte kunna få någon av dem. Det är nästan som om mina planeter dras till dem, och deras planeter påverkar mig, men mina planeter verkar inte sätta fast dem vid mig. Det är obegripligt för mig. Och jag måste säga att nästan inget är obegripligt för en astrolog. Alla svar finns ju där, men det är så sjukt svårt att vara objektiv när det gäller ens egna liv och relationer. Man ser det man vill se litegrann. Så var det med stenbocksmånen, jag trodde att jag såg hur han sakta men säkert blev kär i mig. Jag såg det i våra kartor, trodde jag. Men det hela slutade med jag med bristande hjärta och tårar i ögonen fick bevittna hur han raggade upp en söt, liten blondin på samma disco som jag var på. Utan att ens gå fram till mig, utan istället gå fram till alla mina vänner och prata med dem. Det sved rejält, trots att jag har intalat mig själv att jag inte känner något för honom. Överhuvudtaget. Att han bara är en kul grej.

Men han.. var.. inte speciell. Men snarare specifik. Det fanns många saker och detaljer hos honom som tilltalade mig. Och jag är ju en detaljperson i sitt esse. Han är talangfull. Han ser bra ut. Han är originell. Han är spontan. Han är öppen. Han bor nära. Han är bra i sängen. Han är duktig på att dansa. Men framför allt var det dessa små detaljer som fångade min uppmärksamhet... hur mjukt han rör sig. Hur fysisk han är. Hans leende. Hans röst. Jag gillar honom. Det gjorde jag. Det gör jag. Men efter den behandlingen jag fick så är det så oerhört svårt att ta sig tillbaka dit vi var. Jag tror inte han vill ta sig tillbaka dit heller. Annars hade vi varit där. Och det är klart att det gör mig ledsen.

Jag brukar ofta tänka att en sån tjej som jag är något av en gåva till en kille. Och det är väl arrogant, men jag har det mesta man kan tänka sig vilja ha i en tjej. Vad var det som saknades? Och jag är så dum som ställer såna frågor, just för att jag vet precis hur interrelationer fungerar. Hur personliga planeter smälter ihop och folk blir kära. Vad hände här?

Det får vara. För ikväll.