Hatar att vara världens känslosammaste människa. Så fruktansvärt sentimental och mitt sätt at "känna" situationer, minnens styrka märks inte förrens i efterhand. Mina minnen är alltid en "känsla av", en heltheltsupplevelse om man så vill. Det är aldrig bara ett segment, en specifik händelse, utan det är ett helt flöde av bilder och tillhörande känslor från en specifik tid. Eller snarare hur den tiden känns nu i efterhand. Och nu känns dem senaste 4 åren som ett stort, öppet sår, som jag river upp med ungefär en timmes spann. Det bara sköljer över mig, mitt "riktiga" liv som jag levde och hoppades på att det inte skulle ta slut, och så är det helt plötsligt slut. På riktigt denna gång. Det har varit ett utdraget farväl det hela, och vem visste att början på 2015 skulle bli slutet på en era. En era som var både plågsam, djupt lärorik, självinsiktfylld, snabb och alldeles fantastisk. Den bästa tiden i mitt liv. Då jag blev mig själv.

Jag blev henne. Henne du alltid hade som fantasi, den där destruktiva, ovanliga tjejen med färgglatt hår, som på ett barnsligt sätt blev både ledsen och förtjust. Hela den här leken vi lekte i 3 år, vad ledde den till? Att allt jag förknippar de senaste 4 åren med, är nästan bara du. Jag måste nu skaffa mig en helt ny upsättning av musik, referensramar, favoritserier, citat, minnen och vänner. Helt plötsligt behöver jag skaffa mig ett HELT nytt liv. Varför händer detta mig SÅ ofta?! Att behöva starta helt på nytt ungefär var fjärde år, är så jävligt. Speciellt denna vända. Denna vända är helt klart värst hitills. Att behöva bli av med dig också. Det har inte varit på riktigt innan. Att vi gjorde slut var ett skämt rent ut, allt fortsatte precis som vanligt, med bara det faktum att vi inte längre var trogna varandra. Allt fortsatte ju... vi fortsatte. Och det är istället nu som jag behöver hantera denna smäll, som jag trodde att jag hade utsatt mig för, för snart 2 år sen. Igår var den dagen vi satt på en gräsplätt en varm aprildag, eller låg på mitt golv i oktober, och idag bor jag helt plötsligt i en annan stad, du har en ny följeslagare, och allt är inte ens lite likadant som det brukade vara. Helt plötsligt är vi där vi var så rädda för att hamna. Där det inte är längre bara vi två, fucked up creatures, mot resten av världen som inte förstår. 

Det kanske är en del av att växa upp. Min natur tillåter mig inte att släppa gamla saker, och oavsett hur mycket bättre framtiden kan eventuellt komma att bli, så är det här just nu slutet på det här fantastiska som vi hittade i varandra för tre år sedan. Jag visste sen innan att vi skulle komma att förändra varandras liv. Gemensamt på grund av vår vänskap. För din del, så kanske jag förstörde mer än bidrog. För min del så är du den andra människan som inte bara tar mig med hull och hår, men även gillar varje liten vrå av min essens.

Jag vill verkligen inte vältra mig i minnen, men plötsligt dyker det upp någon förnimmelse från allt det vi hade, inte bara som oss, utan även innan, för mig. Från dag ett, där jag stod där med mitt gula band, så har det varit du. Och sen fyra år framåt, av att töja på gränserna och se hur långt vi kan gå med det. Med lyckan, och med tårarna. Med smärtan och med njutningen. Det är en sådan jävla lång tid. Och nu är det ett stort sår som tar över min tillvaro helt. För nu är det dags att säga hejdå till allt, och det suger bara massvis med bajs. Allt är bara tomma fraser och förlorade förhoppningar. En klen tröst. Det här får man för att man engagerar sig i en annan människa under så här lång tid. Detta är precis det som sker. Jag visste ju att det skulle bli så här. 

Och nu måste jag hitta ett sätt att förtränga dem senate fyra åren på, sy ihop såret, tills varken jag eller någon annan ser dem bleknande ärren längre. 

Jag är så trött på att gråta.