Stalkar mig själv. Men jag fick en tanke. En tanke om hur mycket jag gillar makt. Hur underkuvad jag är. Det räcker med att en tillräckligt bestämd man tar tag i mig, och jag är hans. Han har bara inte dykt upp än. Men jag låter så gärna makt utövas över mig. Han får gärna säga till och bestämma kring hur jag ska vara hemma. Men det är här gränsen går. Han skulle bara våga knäcka mitt sociala mig och sättet jag ser ut på. Mitt utåtagerande, tjusiga jag. Han ska alltså ha en Venus i lejonet (stolt och inte svartsjuk över en vacker, utmanande och tjusig flickvän) och en Mars i Skorpionen (kräver makt och sexualitet). Han får gärna ta ner mig på knä hemma, men släppa iväg mig i en kort spetsklänning på fest, smygandes bakom för att säkerställa att jag kryper hem till honom, och ingen annan. Han får gärna vara manipulativ och krävande, bestämmande och styra mig med en järnhand. Jag vill ha det. Jag blir exalterad över det. Svaga män får mig att må illa och gå därifrån. Mähän som inte vet vad de vill, och tvekar vi val av ord. Min blixstsnabba reaktion tar inte det. Du får en chans att ta kontroll över mig, sen styr jag. Tar du den direkt, så är jag din. Spelar egentligen ingen roll vem du är elller hur du ser ut. Kan du får mig att vika mig för din styrka, så kommer jag med all sannolikhet att vara din.

Kom ba.

Skulle jag klara av att dö? Skulle jag kunna hantera den vetskapen? Ledsamheten över att inte få vara med längre, få uppleva ny musik och världshändelser. Hur skulle jag hantera en Kristian Gidlund situation?  Jag skulle fördärva mig så klart. Bli känd så snabbt som möjligt. Få morfin utskrivet i stora mängder och ta alla droger jag kom över. Vältra mig i det hela tills ingen var intresserad. Dö ifrån med värdighet, med vetskapen om hur mycket smärta och saknad jag skapar. Vältra lite till. Hur mitt vackra jag, mitt fantatiska själv, så oförtjänt ung och fantastisk, måste försvinna tidigare än väntat. Fy fan vad jag skulle suga musten ur det hela. Och jag hade haft rätt till det. För jag hade ju varit döende. Ung och fantastisk.

Jag skulle vara så avundsjuk. På Melisa. På att hon får vara kvar. På alla 89:or. Jag hade varit för ung. Men jag hade tagit det med en värdighet som hade varit så falsk och genomträngande att människor hade velat hata mig, men inte kunnat, för att jag är döende. För att jag dör ung och det är orättvist.

Jag tror att jag hade kunnat hantera det. Martyrdöden. Vad jag hade plågat alla i min omgivning.

Det började med en öl. 6,2 %. Sen ett glas vin. En öl till. En fyra Irish. En till överstark öl. Ett glas vin. En gin och tonic. Och en öl till.

Hur klarar mitt system av det ens? Det är så oerhört mycket alkohol.

Vi lever. Vi föder barn. Oavsett vilket år eller tionde det är. Allt är som det brukar vara, Men jag står utanför det, inte för barngrejen, tro inte det. Inte därför. För att jag ser över allt det. Jag är inte din random närmsta vanlig tjej. Och kommer aldrig att vara det. Redan nu har jag det som många människor saknar. Kunskapen. Förståelsen. Och med åren kan det bara bli bättre.

Om inte jag dör ung.