Människor är inte vanliga. Alla är inte "människor". Vi förmedlar enormt starka energier. Och vi väljer vad vi kan göra med dessa infytanden. Vi föds så enormt subjektiva. Och andra dömmer oss utefter sig själva. Jag undrar hur Putin somnar varje kväll. Hans karta är enormt simpel. Det är bara en enorm samling av planeter i vågen. Den är sammnahängande, men inte alls så spektakulär som jag hade trott.

Min pappa dog den 27e oktober 2014. Han kunde ha låtit bli att dö. Han kunde låtit bli att aldrig lära känna mig.Det är mycket saker som är honom, som är jag. Säger mina nära. Jag ljuger som honom, överdriver, har samma sinne för humor, likadana ögon och kroppsbyggnad. Jag är lika flyktig säger dem. Men våra kartor är inte så extremt lika. Båda min föräldrar är Fiskar, och har har mycket vatten i horoskopet. Fadern hade en Vågmåne, jag har en oerhört stark Vågvenus. Han har en Skorpionmars, och det har jag ofta funnit attraktivt hos män. Men utöver det så finns det inte så mycket mer. Och nu finns inte han längre. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det. Jag har ingen bild av honom att sörja. Han är en främmande man, en människa som jag inte kan sätta ett finger på. Jag har bara bilder från hans umgdom. Och nu finns han inte mer. Jag kommer aldrig längre kunna se mig själv i honom. Ok. Det kunde varit värre. Jag kunde ju ha älskat hans essens.

Jag älskar unga människor. Ingen är så reckless och plötslig som ungdomar. Bara någon i sina tidiga twenties, kommer att sitta och väga på en hög barstol medan han blixtsnabbt smattrar på tangentbordet och sträcker sig samtidigt efter telefonen, utan att tappa balansen. Jag älskar unga män. Jag älskar män överlag. Satt och tänkte på det häromdagen, hur attraherad jag är av män. Deras händer, längd, hår, röst, kropp... allting. Jag önskar att man inte tryckte ner den naturliga manligheten som man gör idag. Män borde få vara män, och vi kvinnor borde få vara kvinnliga. Män som tar tag i en, öpppnar dörren, står med en bred rygg framför, bestämmer och älskar. Det saknar jag. En långd tid har jag varit ensam. Jag är ofta ensam under längre perioder. Jag är kräsen, och jag vill inte ha några lösa förbindelser. Det är inte dem värda, min fantastiska mjukhet och sensualitet får bara vissa ta del av.

Det står skrivet i mina stjärnor. Ensamheten. Det gör att jag både gillar den, och utsätts för den. Det är det som är paradoxen med våra energier. Vi utsätts för det vi har, men det är ofta en så pass integrerad del av vår personlighet, att vi klarar av att hantera det, och även njuta utav det hela. 

Men jag lever i en social ensamhet. Min Venusvåg ser till att det blir så. Jag vill vara ensam bland människor. Eller kanske vill jag att vi ska vara två i den ensamheten, men fan ta dig om du vågar ställa några som helst krav på mig och göra saker som inte jag vill gör. Annorlunda bland alla andra. Förstår och ser världen ur mitt astrologiska perspektiv. Försöker locka, men ingen kommer. Varför? För det är inte meningen just nu. Just nu är det inte meningen att jag ska få leva i en duoidyll. Det kanske aldrig blir meningen. Det finns inte i min karta.

Varken giftermål eller lyckade relationer. Det är mest plötsliga uppbrott och relationer som går utanför normen. Det är ok. Jag är med er, bara i forskningssyfte. Mitt livsmål kanske är att undersöka människor utifrån deras kartor. Och inte mer än så. Kanske är det inte mer än så.