Det var längesen jag var här. Det var längesen jag var mig själv. Det var längesen jag kände igen mig själv. Har varit ett par omvälvande veckor... månader till och med.

Jag fick mitt till slut. Jag "fick" honom. Frågan är om det var värt all den mentala smärta jag har fått utstå sen dess. Han är ju nybliven singel och har dessutom en del tvilling i sig (måne, merkurius). Framför allt är månen som symboliserar ens fysiska liv här på jorden i tvillingar. Och vad gillar tvillingar? Mångfald. Dem gillar alla som kommer i deras väg, dem vill liksom testa på allting minst en gång. Och hur kul är det att vara kär i en man som sopar ner och drar hem allt som kommer i hans väg? Speciellt när det går bra också, eftersom han kan snacka (konjuktion merkurius/måne).

På det lägger vi på en mars i fall, alltså i kräftan, där mars känner sig vääääldigt svag, så hans manlighet är inte så påtagbar. Det är inte så att han inte är manlig i sättet... utan mer hur han hanterar sin omgivning och dem problem som uppstår. Det är inga raka puckar här inte, det är mer.... äsch, jag tar det som det kommer, det löser sig av sig självt. NEJ DET GÖR DET INTE OM DU HAR TVÅ TJEJER SAMTIDIGT.

Så. Nu mår jag ju mycket bättre.

Situationen är alltså som följande; killen jag gillat i hudra år typ (okej, ett år). Killen som jag passar perfekt ihop med, och han med mig, han är alltså nu singel. Men ute på en jävla liggturné. Inte bara, utan det är nån liten flicka som är efter honom som en jävla igel. Jag är inte sån. Jag pallar inte. Dem får komma till mig.