Jag har haft bloggar förut. Lagt ut en del av mitt liv i dem, bara föra att senare upptäcka att denna personliga, för hur kan man låta bli att vara personlig, del är till för alla. Även dem närmaste. Jag har aldrig velat det. Jag har velat ha någonstans att få ut dem jobbigaste tankarna. Att kunna reflektera, kunna läsa tillbaka och komma ihåg hur värdelöst och annorlunda allting kändes. Men hur ska man förbli anonym? När varenda person kan googla min mail och läsa allt det som är endast menat för mig själv.

Min erfarenhet har visat att mina svackor kommer och går. Med all min potential har jag en enda stor svaghet (tvillingmånen, men låt oss spara astrologin till senare), min svaghet ligger i min mentalitet. Man talar ofta om mentalitet när man egentligen menar kultur. Men jag skulle snarare kalla ens känslomässiga tillstånd för mentalitet. Och mitt känslomässiga tillstånd sätter ofta krokben för mig. Jag låter mig själv falla för alla frestelser. Och den främsta frestelsen har alltid varit att inte må bra. Att plåga sig själv, att förstöra relationer till människor som är viktiga. Att egentligen förstöra mig själv, framför allt fysiskt. Genom att inte kunna tacka nej till frestelser som mat, cigaretter, alkohol, narkotika, läkemedel, ja allt som kommer i min väg som kan lägga en behaglig dimma över dem känslorna jag inte vill kännas vid.

Problemet är bara att jag ofta tror att jag är starkare mentalt än vad jag är, men allting tar ut sin rätt till slut, och jag sitter ensam, nedbruten, sjuk och ångestladdad. Precis som jag alltid velat.

Jag har länge velat starta en ny blogg, en mix av mina nu mycket vuxnare tankar och funderingar, och såklart min allra största kärlek som hjälper mig att förstå hella min tillvaro; astrologin. Men mer om det senare när jag är på ett mindre sentimentalt humör. Mitt sentimentala humör brukar mynna ut i att jag läser min stenålders (2007) blogg och hittar citat i stil med; "Helvete, jag fyller 20 om två månader. Hjälp."

Ja, hjälp. Nu fyller jag snart 22, och så mycket har hänt på två ynka år. Och så mycket kommer att hända dem nästkommande åren.

Eller den här guldkornen; "Ibland vill jag må dåligt, för att ha en ursäkt till mitt beteende. För att oftast så orkar jag bara inte, orkar inte umgås eller vara social, eller ens bry mig. För när allt kommer omkring så är jag så fruktansvärt självisk. Att bry sig tar kraft, energi som jag inte besitter just nu. Varför gör jag inte det? Allt är ju bra, allt är ju så fantastiskt bra. Kanske. Det är jag själv som får ner mig, det är min personlighet, och mitt tankesätt. Och det är tråkigt."

Att jag för två år sen redan visste vad det var som var (för fel) ovanligt med mig, varför jag var som jag var. Eller nja, själviska människor är nog snarare standard än ovanlighet om jag ska vara ärlig. När jag var yngre var jag helt övertygad om att jag är speciell, hur fan man nu än kan känna sig speciell utan någon specifik anledning. Fast det kanske är så med alla ungdomar, att känna sig speciell är en del av uppväxten.

Jag har väl det mesta nu, pojkvän, jobb, hund, pengar i viss mån, kunskap, utseende. Allt det där som var så himla viktigt för två år sen. Men nu?

Jag vill som vanligt ha mer. Eller rättare sagt jag vill bli av med allting som ger min någon som helst ansvar. Tur att jag aldrig tänkt att skaffa barn..