Vet inte varför jag är en så romantisk själ. Borde vara mindre så, men ascendenten är en stark faktor. Hos alla. Ens ascendent är ett av trion som utgör ens persona. Dit räknar man sol, måne och således asc. (din är oxe, oxe, stenbock om du ville veta. jord, jord, och återigen jord. Stabilt).

Jag försummar min. Glömmer bort att min kräftascendent gör mig till en emotionellt flytande varelse som känner av atmosfärer och drar sig tillbaks till sin grotta för att begrunda och känna efter. Underskattar den rätt rejält. Tror mig vara mer seriös än vad jag är. När jag är i själva verket barnslig. Putar med läpparna och bråkar när jag inte får som jag vill, slår mig ner på golvet när saker är motsträviga, reagerar awk på omgivning och är något otroligt naiv. Måste ge mer cred till min första reaktion mot omgivning.

Hur beräknande jag än tror mig vara, så är min första reaktion alltid kräftig. Misstänksam, osäker och lättrogen. Sentimental och nostalgisk, lättstött. Krävande. Kräver att man ska krama mig och ge mig trygghet. Få allt det onda att ta ett steg bakåt, glömma för ett tag. Vara beskyddande.

Under det känsliga skalet finns en hård beräknande kritiker, och motsägesfullt nog, en lättsam, skrattande tjej. Faktiskt. Men första kontakten ger en misstänksamhet och återhållsamhet. Godtroghet. Hoppfullhet. Naivitet.

Sen går de flesta fantasier i kras. Men det är bara jag som vet.

Känner mig riktig nu. Som en riktig person. Inte en person på väg att bli. Utan en färdig sådan. Inte ung. Ändå ung men inte jätteung. Fan vad skönt det är. Jag har inget emot att bli äldre längre. Det kom rätt plötsligt. Men fan vad jag ser fram emot att lära känna mig själv. Ser fram emot åren 30-40. Kommer att bli sentimentalt. Som vanligt.

Som allra vanligast.

Men jag, jag är likadan.