Qbit är gamet. Önskar att musiken alltid lät och kändes så här.

Hur känns det?

Välmåendesuckar, musikens flow genomsyrar hela kroppen och orden flödar genom sinnet, melodin leker utanpå och innaför. Mer uppmärksam, tuggar till lite då och då. Tuggar till desto mer, flera timmar senare. Är söndertuggad dagen efter.

Snabb.

Slarvig.

Tankarna är lugna, men skiftande. Intressanta. Fingrarna slinter vad de än tar sig för, men är precisa. Känner en viss tyngd i kroppen, en tyngd i sinnet som är svårt att förbise, en försmak på vad som komma skall när det hela går ur kroppen. Har redan känt på den vidriga känslan, och värre skall det bli. 

Men musiken, alltså musiken. Djup, känslofylld, magisk. Det är som om jag känner varje not, rysningar går igenom hela kroppen, andas ut. Musiken sitter kvar i mig. Jag följer mig i texten, beatet, melodin. Man blir ett med ljudet, det är helt absurt fantastiskt.

En viss sentimentalitet infinner sig då och då, vet inte om det är ruset i sig eller jag som reagerar på ruset. Förmodligen jag som reagerar på det hela. Men fan vad jag älskar det. Kärlek vid första rysningen. Farligt.

Blir rätt avtrubbat till slut, men ändå njutningsfull. Precis så som jag gillar. Varför gillar jag att vara avtrubbad? Jag undrar detsamma. Önskar att Freud hade någon enkel förklaring till detta. Men fuck you Freud, jag har Klaudios Ptolemaios förklaring istället. 

Det är tufft att ha planeter i 12e huset. Speciellt en så vardaglig planet som Månen; vår initiala, spontana reaktion på omgivningen, våra vanor, vår barndom och det som format oss,  prototypen och ekot av modersfiguren, vår vardag och djupt sittade rädslor och drömmar, som vi absolut inte kan styra över på något sätt. Månen styr över det vi drömmer på natten. Månen är det som har funnits där och agerat innan man blev en självmedveten varelse.

Hälften av det jag består av, hälften av min persona, den vill ta reda på allt. Verkligen allt. Det finns inga rätt eller fel på min informationsradar. Vissa situationer eller saker, kanske man inte behöver utforska skulle en annan något normalare människa tänka, och undvika saker som inte har plats i ett vanligt liv. 

Men nej inte så, säger min nyfikna tvillingmåne och utforskar Fiskarnas hus så gediget det går. Fiskarnas härskare Neptunus ler förnöjt, han lockar ju till fantasier, berusning, grumligt vatten och det fördolda. Fantasier om kärlek, drogromantik, berusningromantik, orimliga förväntningar, psykisk labilitet och hjälplöshet. Allt detta stött av en kräftascendent som månen härskar över (månen styr kräfttecknet och är mest hemma där, tillika oxen), och har en direkt förbindelse med. Ffffffffuck you.

Svåraspekterad Venus som får folk att hata eller älska mig. Inget däremellan. Osäkert yttre. Noll temperament, noll eld. Bara en  snabb tankeverksamhet, tillsammans med iskall rationalitet och en nyans av naivitet. Det är jag det. Opassionerad, naiv, lättrogen, slarvig, obeständig, självupptagen och alltför självsäker (there you go stigande lyckoplaneten Jupiter exakt på ascendenten). 

Jag har tur som känner till mina nackdelar. Och andras. Det finna inga typer av människor, det finns en skala av människor. Och den skalan kan man köra i botten eller höja till skyarna, beroende på hur man använder den genom livet.

Djävulsdrog. 

Vet inte varför jag är en så romantisk själ. Borde vara mindre så, men ascendenten är en stark faktor. Hos alla. Ens ascendent är ett av trion som utgör ens persona. Dit räknar man sol, måne och således asc. (din är oxe, oxe, stenbock om du ville veta. jord, jord, och återigen jord. Stabilt).

Jag försummar min. Glömmer bort att min kräftascendent gör mig till en emotionellt flytande varelse som känner av atmosfärer och drar sig tillbaks till sin grotta för att begrunda och känna efter. Underskattar den rätt rejält. Tror mig vara mer seriös än vad jag är. När jag är i själva verket barnslig. Putar med läpparna och bråkar när jag inte får som jag vill, slår mig ner på golvet när saker är motsträviga, reagerar awk på omgivning och är något otroligt naiv. Måste ge mer cred till min första reaktion mot omgivning.

Hur beräknande jag än tror mig vara, så är min första reaktion alltid kräftig. Misstänksam, osäker och lättrogen. Sentimental och nostalgisk, lättstött. Krävande. Kräver att man ska krama mig och ge mig trygghet. Få allt det onda att ta ett steg bakåt, glömma för ett tag. Vara beskyddande.

Under det känsliga skalet finns en hård beräknande kritiker, och motsägesfullt nog, en lättsam, skrattande tjej. Faktiskt. Men första kontakten ger en misstänksamhet och återhållsamhet. Godtroghet. Hoppfullhet. Naivitet.

Sen går de flesta fantasier i kras. Men det är bara jag som vet.

Känner mig riktig nu. Som en riktig person. Inte en person på väg att bli. Utan en färdig sådan. Inte ung. Ändå ung men inte jätteung. Fan vad skönt det är. Jag har inget emot att bli äldre längre. Det kom rätt plötsligt. Men fan vad jag ser fram emot att lära känna mig själv. Ser fram emot åren 30-40. Kommer att bli sentimentalt. Som vanligt.

Som allra vanligast.

Men jag, jag är likadan.