Åt precis den värsta carbonaran jag någonsin har smakat. 165 kronor. Otroligt ovärt. Less på att vara i singular. Ja, singular. Inte för att jag inte tycker om det, men less på att inte få kramas och stå tätt, tätt intill. Hålla hand och andas in varandra. Luta sig in mot någon och andas in hans doft. Någon som virar in sig i mitt hår.

Ligga och kramas i sängen, andas simultant. Så jävlas less på att vara i avsaknad av det. Fan vilken dyr carbonara. Jag hade tillagat en bättre hemma utan att någonsin ha gjort det. För salt. Gjord på leksaksmakaroner (classy), utan ägg. Vad är problemet. Vad är problemet. 

Jag är tragiken. Jag bara väntar och väntar. Sitter still och väntar på att någon ska komma och plocka upp mig. Men ingen tar sig tiden. Folk stannar till, tittar lite roat på mig, och vandrar sedan vidare. Någon greppar tag i de och drar dem därifrån, andra fortsätter vandra på självmant, med en konfunderad blick. Vissa tittar inte ens ner.

Men ingen slår sig ner och frågar, undrar eller kramar om. Enstaka oönskade besökare förekommer. Som vill exploatera, använda sig utav och vandra vidare. Vissa slår sig ner ett tag och försöker övertyga mig. Inte tillräckligt övertygande, inte tillräcklig intressanta. Ställer sig upp och går, tittar sig om, och fortsätter. Jag sitter kvar i mitt soliga hörn, omedveten om hur jag egentligen ser ut där på marken, och kisar mot förbipasserande. Kanske han? Nej, bakom honom uppenbarade sig hans tjej. Kanske han? Nej han har ju en ring på fingret. Kanske han? Tittade inte ens ner åt mitt håll. Kanske han? Ett skrattande barn dök upp bakom ryggen och tjöt "papppaaa".

Min scen är min scen. Ibland fångar jag åskadarnas blick, men den är sällan långvarig. Vissa står kvar och stirrar. Intensivt och obehagligt. Vissa kommer in och går snabbt ut igen. Ointresserade. Ingen försöker ta sig upp på scenen och ställa sig bredvid mig. Täcka mina ögon från det starka ljuset, vifta bort alla andra. Ingen har kommit och gjort det på tre år. Och kansker kommer han aldrig.

Kvar sitter jag och dinglar med benen på scenkanten, tittar ut i den så gott som tomma salen, beundrar mina nyfunna skrattrynkor i spegeln på väggen, blir visare och mer vild.

Ensam sitter jag kvar på scenen.