Här kommer en rusrapport som egentligen borde ha utspelat sig vid ett annat tillfälle. Och som jag egentligen inte skulle ha skrivit ner här men wtth.

Dvs inmundigandet av substansen skulle ha skett på säg en festival eller annan fet tillställning. Dvs brukar inte föreviga sådant i bloggar men.

Substansen var hursomhelst rent MDMA. Det har jag tagit tidigare men tyvärr alldels för lite utav. Det är nämligen en skatt som är svår att komma över i vårt karga land. I vanliga fall är MDMA:t utblandat med tjack, vilket get det vanligt förekommande E, som ofta har en bieffekt av att tugga sönder sin mun och vara allmänt oskön, istället för att flyta runt och mysa.

Denna gång var en något ovanlig torsdagseftermiddag. Flera dagars ledighet var i annalkande och en god vän till mig bjöd hem mig till sig med det något kryptiska ”jag har något spännande till dig, se till att ha fått i dig alkohol när du kommer hit”. I vanliga fall brukar vi i gamla seders vanor (vi har känt varandra i 8 år) kicka en fet och chilla fett när tillfälle ges, men detta var alltså något utöver det vanliga verkade det som.

Jag var på väg ut till förorten och uteslöt det ena alternativet efter det andra. Ladd kom jag fram till var ett rimligt alternativ givet premisserna. Runt 21.30 satt jag i hans lägenhet, som han delar med en random syrian som även bistår honom med droger. Vi rökte lite, och vi ca 22.00 delade han upp ett piller och fråga om jag vill ha en halva. Jag tackade då nej, eftersom hans roomies närvaro psykade mig helt. Han hade en sjukt hetsig och påträngande energi, samt pratade en jävla massa om knivrån, vilket inte föll mig i smaken det minsta.

Knappt så jag stod ut, så jag frågade om inte vi kunde ta en promenad, jag och min homie. Sagt och gjort så gjorde vi det och vandrade långt ut utanför bostadsområden, mot vad som skulle kunna benämnas skogsväg/åker/hästhagar. Strax innan vi äntrade den mörka vägen frågade jag honom hur han kände sig. Han svarade ”utmärkt, det kickar på” och frågade om inte jag ville ha den andra halvan.

Jo då, nu var jag redo. Jävligt besk och vidrig sköljdes den ner med medtaget vatten runt 23.00, och vi vandrade på. Allting sig likt fortsatte vägen in i skogen, helt dold från gatubelysning. När vi äntrande den något kyliga stigen så kände jag att jag helt plötsligt kunde smaka den kalla, friska luften. Den smakade blommor, mörker, skog och vår. Jag skrattade till, fan vad härligt och samtidigt läskigt det var att gå här. Jag hade på mig en lång, vit kappa och insåg att jag måste se ut som ett spöke på den mörka stigen. Rusandes fram på stigen skrek jag ”ser jag ut som ett spöke?” till min polare, och galopperade nedför backen. Han bekräftade att mycket riktigt var så fallet. Jag skrattade och sprang i mörkret. Nu hade det slagit till som det skulle.

Luften smakade, himlen glittrade och det enda som jag kunde var att skratta och springa. Vilket försiggick i ca en kvart. Känslan var en dunkande värme som spred sig i hela kroppen. Allt var NICE. Det var mmmmmmmmmmm. Den enda känslan jag kunde frambringa var mmmmmmmmmmmm. Jag såg skyltar som såg ut som människor, träd som lutade sig inbjudande ner över den mest magiska stigen man kunde tänka sig och stjärnor som blinkade till just mig i spektakulära mönster. Det enda som fanns var skratt, ett stort leende av aldrig sinande lycka.

Vi rökte lite till för att boosta det hela och fortsatte vår vandring. Tåg dundrade förbi på det närliggande spåret och himlen lös av stjärnor. Ruset var lugnt. Det var inte studsigt, hetsigt eller uppåt. Det var ett stilla liv av välbefinnande och ren lycka. Vi gick en bra bit och förundrades över hur ovanligt nice allt kändes.

Något omtumlade och påtända ramlade vi in i lägenheten efter den alldeles för långa promenaden. När vi satt i soffan kom plötsligt ett behov av att vara väldigt personlig och ärlig. Vi snackade om allt från barndom till varför ens föräldrar är som dem är och ens tidigare förhållanden till människor.

När jag satt i soffan så var det ungefär ”den bästa känslan i hela världen” blandat med ett ganska långsamt käkarbete, samt ett helt klart avdankande av hjärnkapacitet. När man drack vatten så var det godaste som man smakat. När man rökte så var det så otroligt fantastiskt. Samtidigt upprepade man floskler och hade svårt att hitta sitt ”jag”, dvs hitta sig själv i situationen. Var jag ens där eller var det en dröm.

Runt 3 på natten så började jag dala och fick en återkommande känsla som jag brukar beskriva som ”tankejagande” (den uppstår även när man röker för mycket gräs). Dvs, det är helt omöjligt att få ner tanke i ord, för att man inte kan få fatt på tanken. Inte nog med att man inte får ordning på befintliga tankar, så susar det även runt en massa makabra saker i sinnet, som man sällan brukar få lov att få tillgång till. Oftast är det rätt obehagliga grejer som man annars har sinnesstyrkan nog att hålla borta, men efter E eller MDMA så har hjärnan sin gard rätt lågt, och det är nästintill omöjligt att styra tankeförmågan. Man är lite utav en åskådare till sin tankescen. Dvs ingen påverkan whatsoever utifrån, därför kallar jag det ”tankejagande”. Mycket obehagligt och högst störigt.

Utan möjlighet till att formulera en enda mening till så föll dig sig dags att lägga sig. Men icke sa mitt sinne, och så fick jag lov i vanlig ordning, att vandra runt planlöst i lägenheten tills jag kunde lugna ner mig tillräckligt för att sova. Det skedde vid ungefär 4.30 i symbios med soluppgången.

När jag vaknade vid 10.00 var jag mest trött. Jävligt jävla trött. Jag steg upp och gled bokstavligen ut till vardagsrummet. Utan dunkande huvudvärk, men något dåligt koordinerad, famlade jag mig ut på den soliga balkongen och slog mig ner bland allt skräp som belamrade den. Solen lös på mig och jag MÅDDE BRA. Mycket mycket bättre än en genomsnittlig dag, vilket jag tog för givet att MDMA:t stod för.

Utan att gå in på för alltför många, rätt ointressanta detaljer, så mådde jag jävligt bra den fredagen. Den var lite i slowmo, lite för nice, jag var lite för efterbliven och allting var bara lite för allmänt gött. Vilket jag helt klart skyller på mdma:t. Ingen avtändning, inga vedervärdiga känslor, inget som tedde sig annorlunda förutom att allt var sjukt nice.

Så här i efterhand så borde jag helt enkelt ha tagit mer.

Lek väl kids!