Ja, vem kunde tror att kunde se in i framtiden när jag var 19?

"Jag har en egen lägenhet, jag har ett heltids jobb, jag röker, går ut och bestämmer över människor på jobbet. Jag har ansvaret för över 50 000 kronor varje dag, jag har ansvaret över en restaurang 14-23 varje dag. Jag bor i Stockholm. Jag ska eventuellt flytta til London. Jag äger en hund, en dator som jag har köpt för mina egna pengar och en tv. Jag betalar räkningar varje månad. Jag åker till mamma för att äta middag ibland. Jag tvättar, städar och lagar min egen mat. Jag ska snart köpa en bil och flytta ihop med min bästa vän. Jag är vuxen. Jag ska föreställa en vuxen människa.

Jag ska egentligen klara av att vara i ett förhållande, att ha sex, vara nära någon. 
Det gör jag inte. Jag känner mig inte vuxen. Jag vet inte vart mitt liv är på väg. Jag vet inte vad jag vill göra. För att just nu sitter jag och lyssnar på Aerosmith och ser inget roligt framöver alls, förutom samma gamla skit, dag ut och dag in.

Nästa år kommer jag att kunna köpa ut på systemet, och det kommer jag att göra. Köpa vin och sitta och dricka det hemma i min ensamhet, för att jag kommer vara på samma plats, samma jobb, samma lägenhet, samma situation, men med någon annan med långt hår och ett sött leende. För att det är så det är. Och jag orkar inte ens inbilla mig något annat.

För det har aldrig ändrats och kommer aldrig att göra det heller."

Åh nej, hela 19 år var jag dessutom. Så vuxen och så seriös. Trodde att allt skulle vara likadant varje dag, livet ut. Och ja, vad har ändrats egentligen?

Jag har en egen lägenhet (någon annans visserligen men jag bor där). Jag har ett heltids jobb. Jag röker ibland, går ut och bestämmer i visst utsträckning över människor utanför och på jobbet. Jag har ansvaret för en budget på 300 000 kronor per månad numer, och även leverans och kundansvar. Jag bor i Stockholm. Jag ska eventuellt flytta til London. Jag äger fortfarande en hund, en dator som jag har fått via jobbet och en tv (som jag fått av min styvpappa). Jag betalar räkningar varje månad. Jag åker (går) till mamma för att äta middag ibland. Jag tvättar, städar och lagar min egen mat. Jag kommer förmodligen inte att köpa en bil snart och inte heller flytta ihop med min bästa vän. Jag är vuxen. Like for reals. Jag ska föreställa en vuxen människa. Och egentligen känner jag mig som en sådan också.

Jag ska egentligen klara av att vara i ett förhållande, att ha sex, vara nära någon. 

Det gör jag inte, för att jag är ett egoistiskt svin som bara tänker på sig själv och sina önskningar tydligen. Jag känner mig vuxen. Jag vet inte exakt vart mitt liv är på väg, men jag kan ana. Jag vet vad jag vill göra. För just nu sitter jag och lyssnar på Aerosmith och ser inget roligt framöver alls, förutom samma gamla skit, dag ut och dag in. Detta är sant förutom att jag inte lyssnar på Aerostmith längre.

Det är 6 år sedan jag har kunnat börja köpa ut på systemet, och det ska gudarna veta att jag flitigt har gjort dag ut och dag in. Köpt vin och suttit och druckit det hemma i min ensamhet, för att jag tänkt att jag kommer vara på samma plats, samma jobb, samma lägenhet, samma situation, men med någon annan med långt hår och ett sött leende. För att det är så det är. Och jag orkar inte ens inbilla mig något annat.

För det har aldrig ändrats och kommer aldrig att göra det heller.

Tänk att det kan stämma så. Livet. 

"Tänker man på hur universum är uppbyggd så kan man bryta ner det hela i atomer som rör sig till och från varandra i en rasande fart i återkommande cykler. Tid, rum och materia rör sig ifrån varandra, efter att ha imploderat när de pressats ihop i ett tidigare skede (det vi kallar Big Bang, den största cykeln av dem alla (som vi känner till)). Atomerna är i ständig rörelse till och från varandra. Det fortsätter i en oändlighet och ger upphov till planeter, stjärnor, kosmos, jorden och då även liv på jorden, långsamt men säkert. Olika sortens ämnen som i grund och botten beter sig på samma sätt. Partiklar som rör sig mot varandra i en hög hastighet, och rör sig sedan i en rasande fart ifrån varandra. Energi helt enkelt. Evolution. Utveckling. Eller vad man vill kalla det. Men varje cykel har sitt slut, där atomerna faller ihop under det höga trycket från varandra. Stjärnor imploderar och pånyttföds.

Ser man till hur människan är skapad så torde det inte uppstå några frågetecken kring om vi genomgår samma processer. Tittar man på den historiska utvecklingen av mänskligheten så kan man konstatera att vår art i olika tidiga apformer har funnits i miljontals år och betett sig relativt neutralt mot alla andra arter under väldigt lång tid. Vi har sedan på ett blodigt och våldsamt (med mord på många arter) sätt spridit ut oss över jorden i en alldeles för snabb takt, där evolutionen hade ganska liten chans att hinna med och styra upp det hela. Första riktiga "staden", dvs en organiserad större samling av människor dök upp på jorden för bara 6 000 år sedan. Det var i Mesopotamien, som är dagens Irak. Där hade civilisationen sin start, och därifrån började sapiens strömma ut över hela jorden och befolka den.

Vi har på 6 000 tusen år lagt beslag på så gott som all mark och vatten på jorden, mördat, plågat och förslavat tusentals arter på jorden, inte minst varandra. Vi har förökat oss i en rasande fart, allt med start i Mellanöstern. Vi har alltså under dessa 6000 år, rört oss ifrån varandra och expanderat väldigt snabbt. Nu tycks vi se en implodering, i Irak och Syrien området, där miljontals människor flyr från epicentrum. Vi håller på att implodera. Explosionen sker nog knappast imorgon, men jag tror att det absolut kan vara början på det. Cykeln börjar om, därifrån människan fick sin spridning, det det alltid varit mest energi och liv, därifrån flyr nu miljontals in i andra områden, där det redan är fyllt med människor".

Vi kommer att få bevittna en katastrof.