Åhhh så mycket ångest! SÅ mycket ångest får en av att läsa sina tidigare inlägg. Okej, ETT, HUR JÄVLA SNABBT GÅR INTE TIDEN?! TVÅ. HUR PATETISK VAR INTE JAG?! (hoppas på mindre patetisk nu). Det har gått SJU månader (alltså endast, inte ens en full gravididet) sedan maj, då jag funderade över vart livet bär av och hur jag skall överkomma denna plåga av student. Sen dess har jag alltså hunnit med att skriva ett examensarbete, redovisa ett examensarbete och således TA actual examen, ha en drogsommar av DESS rang samt jobba och knarka på en båt, skaffa jobb inom typ actual jobbsektor, FLYTTA till Sthlm, skaffa en egen lägenhet i Sthlm, bli UPPSAGD från jobbet och såledels bli arbetslös igen. Nice. Well done.

Kan någon slå slag för att uppfinna någon form av se-in-7-mån-i-framtiden-redskap-så-att-jag-slipper-vara-patetisk-i-nutid-mojäng?

Det vore uppskattat. Alltså really. Ärligt talat, så har jag bara en sak att förmedla till andra människor och mig själv: må du ej vara så patetisk och osäker, samt tragisk, som du var en gång i tiden, för typ ett halvår sedan. Lycka till.  

Känner mig ofta (för det mesta) viktigare än vad jag är. Förmedlar en bild som inte är sanningsenlig. Jag har ljugit ihop en fasad om mig själv. Alla tror på den. Det är det lustiga. Ett fåtal genomskådar, om ens det. Vissa misstänker. Men vid en snabb anblick, så svischar jag in där; kostymklädd, självsäker, rak och vältalig. Vem är hon? Vart kommer hon ifrån?

Säger sig att hon jobbar med affärer, fastän hon varit arbetslös i en månad. Säger sig kunna, fastän hon ofta gissar, säger saker ut. Alla köper det. Ingen ifrågasätter ett självsäkert yttre och ett självsäkert tal. Jag har min linje, och den drar jag till en omöjlighet. Tills den brister, och jag ramlar ner till allas sulor. Någon tittar nedlåtande ner och tar ett kliv över mig, någon råkar trampa på mig, rakt på mina handleder. Någon stampar extra på min strupe. Ingen bryr sig. Inte än. Det har hänt... och det händer ofta snabbare, oftare, och mer oväntat än vad jag tror.

I cant feel it anymore. Jag lever i en fantastisk tid. Den bästa hittills kanske. Jag blir ställd inför mig själv. Rakt inför. Vad gör DU, vad bidrar DU med, vad går DITT liv ut på? Vad har DU gjort? Det har aldrig tidigare skett, att mina val blvit så ifrågasatta av omgviningen. Av mig själv. Att det jag gjort, gett direkt effekt. Att jag känt, att det jag gör just IDAG, det är av rang. Att det jag INTE gör, det ger direkt effekt också. Jag har aldrig tidigare varit så ansvarig för min tillvaro. Alltid har omständigheterna styrt, lotsat in mig på vägar och gett mig ledning. Det är inte annorlunda nu, chanser och möjligheter hoppar upp som toppslätsskivlingar i september, men MITT val har blivit så betydligt mer påtagligt. 

Vad borde man lära ut till barn? Att det är deras egna val som kommer att ge upphov till den största stressen i livet. Vad är stress? Vad är livet? Vad slösar man mest pengar på som vuxen? Vad borde man inte slösa pengar på? Lär man ut sådant?

Jag känner mig inte maktlös. Tvärtom om. Jag känner att jag på något sätt håller i en källa av energi av discplin, energi, tankeförmåga, ideér och möjligheter, men att.... jag försummar det. Att mitt naturliga jag, min essens, väljer att bajsa över allt som kräver den minsta ansträngning.

Gräver ner mig varje morgon, varje kväll letar jag efter berusning och hjälp att hantera omgivningen. Jag har inte längre någon vilja kvar, den är kuvad. Jag. Intelligent, påläst, analyseradre, reflekterande, full förståelse för inte bara vad jag TROR oss människor vara, men svart på vitt med VAD VI ÄR, följer sina enkla begär. Jag hoppas så innerligt att min berättelse kommer till tals någon gång. Jag vill bli framgånsrik inom mit område, min kunskap och min ledstjärna. Men det blir ju aldrig missbrukare... missbrukare blir inte framgångsrika. Dem blir... skuggor av sig själva. Ett borttryckt jag, gör det lättare att följa detet. Det primitiva och enkla.... Alla dessa kval. 

Ibland önskar jag att jag inte hade levt så mycket. Det är så absurt att tänka den tanken i min ålder, men att hela jag vore simplare. Ett par nivåer ner. Jag skulle aldrig fundera över hur integrerade vi är i solsystemet och varför, eller varför vi låtsas att inte vidröra varandra på tunnelbanan. Allt är... påhittat. Allt vi människor gör varje dag, i närheten av andra, är... påhitt. Av oss själva. Jag önskar att det liksom räckte med "barn och familj" och ett "kontorsjobb", samt Facebook-tester för att avgöra vilken typ av personlighet jag har. Men det kan jag ju inte ha. Varken eller faktiskt. Jag kan ofta vara tacksam för att jag inte kan få barn. Hade säkerligen haft minst tre levande och två döda idag, så ansvarslös som jag är. Därför kanske det är en välsignelse att jag är oförmögen.

Det är en skatt det där. Jag behöver inte lägga ner tid på en annan människa. Någonsin. Sak samma om människan är lik mig (inte ens det) eller mannen jag älskar. Kan jag inte få en liten kopia av mig med lockigt, yvigt hår och blågröna, oskydliga ögon, så kvittar det. Ska JAG uppfostra en avkomma till hälften av en random, medelmåttig kvinna? Nej, jag är inte allvarlig. Men jag känner mig själv tillräckligt väl för att veta att en smygande tanke skulle plåga mig varje dag resten av våra liv... är hon så här för att hennes misslyckande till mamma är sådan? För att hon inte är mig? Det hade jag aldrig tänkt om ungjäveln var hälften mig. Eller, jo. Det hade jag. Men det hade inte spelat någon roll. För jag hade älskat hennes dryghet och överskattning av sig själv. Hennes självsäkerhet och sättet att prata för snabbt. Så hade min dotter blivit. Vacker och vågad. Snyggare än mig och mer vältalig. Mig, fast dubbelt upp. En sådan där som blir av med oskulden vid 13 och har urringning ner till knäna i åldern 12-24. Hade hon haft möjlighet att existera, så hade hon blivit en sådan där utmanande tjej som drar alla blickar till sig, och som är kaxigare än alla andra. Vad jag hade plågats. Oroat mig. Smsat och ringt. Dragit ut mitt grånande hår. Jag hade varit stolt. Hon blev bättre än mig, vackrare och mer vågad. Jag hade drunkat i min avbild. 

Fastän hon aldrig hade blivit sådan, om hon till exempel vore född med en ASC i vatten. Hon kanske hade blivt medlmåttigt ful till följd av mitt val av man, eller sin födelsetid. Jag kan nog glädja mig över att jag har tillräckligt med kunskap för att inte tro att jag hade avlat fram en snyggare och bättre version av mig själv. 

Tur att jag slipper det. För hon existerar inte och kommer aldrig att få möjlighet till det. Hade jag gett bort allt som jag har och kan ha för att denna människa som inte finns, hade fått möjlighet att finnas? Ja. Jag hade velat ha en kopia av mig själv. Inte boktstavligen, men när jag hade tittat på min dotter, så hade jag sett allt det jag aldrig fick vara. Jag har aldrig velat ha en dötter. Jag har allltid drömt om en lång, ståtlig son. 

Den här basala lyckan togs ifrån mig. Jag får vara glad för det. Jag har möjligheten att utveckla mig själv, tjäna pengar, blir det där fantastiska som alla drömmer om. Jag behöver inte hitta det i mina barn. Jag kan det, det vet jag. Inget står i vägen, förutom mig själv. Ingen familj.. inga barn. Ingen möjlighet till det. Jag har en rak väg framför mig att gå. Önskar att jag slutade krypa och smaka av allt på vägen bara.