Vinterlandet har en bedövande effekt på mig. Allt sover, likaså försöker jag. Sova och berusa mig bort från verkligheten, som jag har så stora drömmar om. Fantasierna kräver inte riktigt samma engagemang från min sida, som faktiska handlingar gör. Vaknar och vill somna om direkt. Höra någon andas bredvid mig, lukten av kaffe och nyrakat aftershave från någon som ska iväg till jobbet. Klockan tickar högt och tomt. Det luktar rök i lägenheten. Det är mitt på dagen, och jag har precis tvingat mig själv att genomlida denna dag också. Jag borde bli författare. 

Jag börjar tvivla. Tvivla på allt. På om jag är för optimistisk eller för pessimistisk. Överskattar jag min förmåga eller underskattar jag att allt kommer bli bra för mig? Så jävla trött på att drunkna i egna avgrundsdjupa tankar, som ett jävla väv av sentimentalitet. Vågar knappt tänka tillbaks på hur saker och ting var, minns bara det som var bra.

Glömmer bort hur mycket piss jag alltid dragit in i mig själv och min värld. Hur mycket onödig ångest jag skapat, hur mycket tid jag har bara... funnits. Och ofta i tveksamt tillstånd. Varje morgon tänker jag att jag har ett liv av hårt kämpande framför mig. Det räcker i ungefär 3 dagar. Allt som oftast söndag-onsdag. Sen har jag gjort "mitt" och kan med gott samvete slösa lite mer tid. NEJ. NEJ.

Alltid detta försök till att skapa en bubbla av misär. Så trött på att bete mig som en hormonstinn tonåring som gillar Emotional Hardcore och hatar världen. Förut kunde jag iscensätta detta tillstånd och leka i det. Numer är verkligheten inte längre pseudotragisk för att det är januari och vinterlandet är tyst. Verkligheten är vad jag gör den till.

Jag skapar mitt sinnestillstånd, men jag har inte makten att styra över det. Jag kan inte styra över mina begär eller vilja. Njutning och lust har gjort mig till sin slav. Åh Afrodite, varför är du så lömsk. Du bringar inte bara skönhet och klass, men även lättja och tanklöshet. Det evigt putsade skalet med perfekt fönat hår, med ett klingande skratt och ett glas vin i handen, sittandes på en barstol, omgiven av beundrare. Du är tom och din fasad är falsk. Du vill inte slita och göra rätt för dig. Du vill bara ha roligt och njuta av sociala gatherings. Du vill klä upp dig och spendera pengar på vackra ting. Du är så stark att resten av mig inte klarar av att rikta energin någon annanstans. Du vill vara älskad, unik, strålande vacker, och du vill ha kul. Fastän det roliga sedan länge borde varit slut.