Jag lever i en märklig värld. I en värld där jag vet exakt vad jag borde göra, men gör precis motsatsen och hoppas på det bästa. I min märkliga värld blir jag dessutom behandlad på ett sätt som jag inte är van vid, och det är ganska frigivande.

Jag svävar runt i min lägenhet, stirrar ner på bilarna som åker i regnet i flera timmar, dansar runt till musik och rullar runt på golvet. Har tillbaka den här vilken-tragisk-värld-det-här-är affekten. Det är nog det bästa med hösten, att vara ensam i det här vädret och knalla runt på dystra kykogårdar till dyster musik och stirra dystert upp mot molnen. Ha en släng av inte-utav-denna-värld känslan hängandes över sig hela tiden. Jag känner mig stel idag.