Jag önskar att saker vore så där enkelt ibland. Vips är man i ett förhållande, hokus-pokus sambo, simsalabim fick man ett frieri presenterat och så går man runt och bär på en unge. Jag önskar att jag hade den kvinnliga makten att bestämma över det jag har att erbjuda. Men jag är i underläge i varje relation, för att jag inte kan erbjuda det självklara. Det är som att jag skulle ha varit med en man som hade ett avhugget könsorgan.

"men hallå, du är ju av manligt släkte, det är typ det enda du behöver ge mig, och så kan du inte ens det".

Lite så känns det i mitt fall. Och jag är helt skräckslagen över det faktum att jag kommer behöva hantera detta livet ut. Det är liksom chill nu, jag är ännu inte i den åldern där folk tittar snett på mig för att jag inte avlat vidare, men jag kommer att bli 27....32....38... och för varje ny man kommer jag att behöva förklara att "nej jag hoppas att du älskar mig tillräckligt mycket att du kan stå ut med det faktum att du inte får någon fortsättning i form av ungar. Inte från mig iaf". Det är som att jag har megafailat på det mest simpla som någon kvinna har gjort någosin i världshistorien. Och personligen för mig är det skittråkigt, jag är i en paradox där jag älskar mig själv till den grad att jag blir så besviken att inte kunna föra vidare mina fantastiska gener. Snygg nog, smart nog, bra nog. Jag tittar på gravida kvinnor och vissa av dem borde seriöst ha tagits hand om av det naturliga urvalet. Och här sitter jag, skitbra på alla möjliga sätt och vis, men just fantastiska jag har dragit nitlotten. Varför? Varför ens?

Det blir bara ännu mer skrattretande när jag är typ, eller snarare exakt, den allra sista i leden som överhuvudtaget kan föra vidare min familjs anlag. Det finns inga fler, det är bara jag. Och jag kan inte ens göra det. Hur ska jag förklara för min framtida man att kvinnan han älskar inte kommer ge honom en dotter som har faktiska anlag av den kvinnan han älskar? Eller en son som är en avbild av honom? Hur ska man ta diskussionen "du har mammas ögon och pappas leende", "nej du har pappas leende och någon random kvinnans, som du härstammar från, ögon", "du är inte lik mamma överhuvudtaget för att...". Eventuellt. Inte ens är det säkert. Det är liksom det bästa alternativet. Dessutom är mitt utseende tillräckligt exotiskt för att mina äckliga, framtida surrogatbarn inte ska likna mig ens lite, utan ha vidrigt, stripigt rågblont hår och rödlätta kinder, hundramiljarder allergier mot allt som rör sig, och isblå ögon. Ska jag titta på det underverket och känna att det är mitt?

Varför ska jag behöva hantera detta? Kan inte allt vara jättenkelt? Kan inte jag ha hittat min lycka, och så skapar vi vår lilla bubbla. Med VÅRA barn som liknar oss, och som är som oss. Bara sådär. Man bestämmer sig för att man är redo, och så ligger man, och så vips, är man gravid! Det hade varit något. Om det hade varit.