Känns som att jag lever. På riktigt. Vet inte vad som skapade den känslan. Avsaknad av rädsla kanske. Inte för att den är borta, nej. Men jag spottar den i ansiktet, bokstavligen. Känns det jobbigt? Är jag rädd? Fine, då är det så. Det bästa rådet jag har fått, det är att flyta med i känslan. Oavsett vad den förmedlar, så är det bar att acceptera att så känns det nu och då tänker jag uppleva det. Låter banalt och självklart, men har aldrig gjort det förut? Har alltid böjat tänka för mycket, vad händer då, vad händer sen, vad kan hända, kommer jag att dö?

Nu gör jag det bara. Gör först, tänk sen. Känn bara, och acceptera det. Jag känner allt, jag tänker allt. Men jag gör inte allt. Och det är det som begränsar mig, mitt varande och min lycka. Min inre jävla frid.

Mitt liv, min framtid, kommer tyvärr att vara beroende av andra människor. På gott och ont så händer saker i mitt liv till följd av andras verklighet och varande. Därför kommer min mission alltid att vara att skapa kontakt med andra. Varje möte är en eventuell personlig möjlighet. Jag har turen som har fått lära mig det så ung, istället för om 20 år. Tänk om jag successivt hade suttit och tackat nej till allt på grund av rädsla. Då hade jag varit djupt olycklig, ovetandes om vilka fantastiska platser som finns på jorden och ute i världen. Jag är är en jävligt lucky bastard. Allt som har skett i mitt liv har de facto haft i grund i andra människor. 

Jag ser det som att mitt liv började när jag flyttade till Sverige. Innan dess är en diffus, oklar dimma av reflektionslöst varande, märkliga och makabra inslag av vuxenlivet och i stort sett en innehållslös tillvaro.

Min flytt till Sverige berodde på min mamma, min flytt tilll storstaden berodde på henne. Min första viktiga milstople berodde iofs helt på mig själv.

Sen träffade jag min stora, första kärlek. Han var anledningen till att jag började med astrologi, han var anledningen till att jag fann mig själv i Västerås. Han råkade bli anledningen till 4 fantastiska år i den staden, den bästa tiden i mitt liv, otaliga vänner, relationer och människor som förhoppningsvis alltid kommer att välkomna och tycka om mig.

Min mamma såg återigen till att jag fann mig själv i huvudstaden, hon råkade även bli anledningen till att jag har en lägenhet centralt där. Min pissiga arbetsgivare såg till att jag hamnade hos en ny, bättre arbetsgivare. Mina föräldrar tog mig till den bästa platsen på jorden. Där träfffade jag min stora kärlek (han kommer att bli det). Han kommer se till att jag hamnar i staterna. Eller så kommer mitt jobb att göra det. Jag gör bara vissa val ibland, väljer människor. Mitt mål i livet är att knyta an till människor som kan ta mig platser.

Simple life bruh. Sen kan jag inte rå för att jag är allmänt skön. Känner mig bättre nu, hatar inte mitt jag. Hur fan vågade han trycka ner mig så, få mig att tro att mitt jag inte beter mig rätt. People fucking love it, ok. Blir fan upprörd bara jag tänker på det. Hårig fitta.