Du är din vana trogen, fastän vi nästintill har obefintlig kontakt i verkligheten. Den dumma verkligheten. I en verklighet där du har sambo. Vi kunde inte ha undkommit att hamna här, jag sade det så många gånger. Du trodde inte på mig. Men så blev det. Som väntat.

Det har gått två år sen jag låg på golvet sist. Jag ligger inte på golvet i min nya lägenhet. Det känns inte rätt. Det är fel matta och fel ljus i rummet. Musiken är inte densamma. Allt var så ungt och känslofyllt. Plågsamt. Vackert.

Jag gör människor besvikna. Hela tiden numer. Det kanske är för att jag alltid gör vad jag behagar. Det kanske är för att jag inte bryr mig. Så trött på upprepningar. Livets ironi. Att allt upprepar sig. Man blir ihop, gör slut, blir ihop och gör slut. MEd olika människor, men med samma koncept. Man letar efter det där speciella. Eviga. Enfaldiga.

It's all a playground. The whole world is a playground.

Lev livet. Skratta. Njut. Kom ihåg att det alltid var bättre förr, men uppskatta varje sekund. Även dem värdelösa, ty de går över. Inget kommer någonsin att vara sig likt. Och det kommer alltid att komma ny och bra musik. Tveka aldrig. Och framför allt, var inte rädd. Var inte rädd.