Känner mig rätt dränerad. Inte olycklig, men likgiltig. Inte ledsen, men nedstämd. Dagarna går, klockvisarna skyfflar bort sandkorn från det, än så länge, rätt grunta hål i jorden som jag någon gång kommer att hamna i, och just min klocka stannar, medan världen fortsätter att snurra. Allt är så oviktigt. Så banalt. Har skapat mig det livet jag lever. Bråkar och tjaffsar på automatik, lever på gamla vanor och inrutat beteende. Missar tjusningen i varje sekund, för vill till nästa. Samma tanke slår mig hela tiden, jag borde ha njutit mer. Dömd till att leva ett oroligt liv. 

Tiden går alldeles för snabbt. Men jag, jag är likadan.