ensådandärfyndigihopskrivenstart. Känner mig dryga 17 år gammal återigen. Fast betydligt mer påläst och smart. Eller särskilt smart har jag väl aldrig varit, däremot har jag kunskaper som jag tidigare inte besatt... besuttit.. och vem fan vill vara 17 igen egentligen. Värdelöst.

Önskar att dessa (kunskaper) kunde komma till användning någon jävla gång. Tre korta år har rusat förbi. Jag vänder mig till alla jag känner och dem jag känner betydligt mindre; "har du fått något jobb?", "vad gör du i sommar?". Boendestödjare, personliga assistenter, kriminalvårdare, butiksförsäljare, servitriser, samt kyrkogårdsskötare? Alla sitter i samma sjunkande skepp. Tur det.

Jag mår bättre för en sekund. Äsch, alla har vi ju det likadant, det är inte jag som är misslyckad. Men alla andra verkar klara av att jobba med människor som sitter i rullstol och dreglar, våldtar mindreåriga, missbrukar opium eller är i slutskedet av sitt patetiska liv. Jag vill inte ha batong och larm på mig. Jag vill inte torka någons stjärtskåra. Jag vill inte rensa ogräs på en kyrkogård. Jag vill ha snygga kläder och kunna sminka mig utan att någon dreglar ner mig eller stirrar lystet på min uppknäppta pikéuniform. Jag vill kunna ha på mig min nya diamantring som min fästman gav mig, utan risk för stöld. Jag vill kunna ha en knälång kjol och en kavaj på jobbet. Jag vill kunna ha lagom höga klackar som hörs på lång väg i korridorerna, och hålla föredrag för toppchefer. Du har valt fel utbildning kanske någon skadeglatt rapar fram. Men ärligt talat, är det verkligen utbildningen som gör det?

JAG känner mig själv och JAG vet hur mycket erfarenhet jag har. På vilket allvar jag tagit min utbildning, hur mycket jag faktiskt lärt mig (för det är knappast utbildningen det är fel på). Problemet är att det är endast jag som förstår min kompetens, jag verkar inte kunna förmedla den i ord till arbetsgivare. Bara jag förstår vad jag har att erbjuda och att en apa kan sortera papper på ett kontor. För det krävs inte en 3-årig erfarenhet. För det krävs inte en tidigare chefsposition och tre-årig akademisk utbildning. Det jag vill ha, kräver inte det som dem tror sig vilja ha. Det jag har, mäter med råge det dem vill ha. Men jag kan inte nå fram med den informationen överhuvudtaget.

"Hej, jag heter Elisa och jag är nyexaminerad beteendevetare, jag tänkte höra om...."

"Nej nej nej, vi har inga lediga tjänster alls! Du får gå via den vanliga rekryteringsprocessen om du är intresserad."

Klick.

Jag vill jobba med djur. Jag vill jobba som reseledare. Jag vill jobba på en flygplats. Jag vill ha en egen astrologisk mottagning. Jag vill skriva böcker. Jag vill föreläsa. Jag vill jobba utomhus. Jag vill INTE skava sönder mina knän för en tjänst där man sitter vid ett bord och en telefon dygnet runt. Varför ens? Här slår jag sönder knogar och hjässa i betong. Gråter krokodiltårar (ja jag vet vad det betyder) och har en ständig klump i magen. Över att få matcha cv:n mot kravprofiler?! Are you fucking kidding me.

Alltså jag bryr mig verkligen inte om jag skulle få vara HR-chef från och med imorgon. Jag vill ha en sak. En enda liten sak. Jag vill vakna och med glädje gå till jobbet. Att vakna och känna; fan vad fett att jag jobbar på ett ställe som jag faktiskt mer än gärna vill gå till och spendera min tid på. Det är det enda jag kräver. Ska det vara så jävla svårt. Eller.

I en utopi hade jag gått ner till mitt jobb, mittemot min lägenhet i ett soligt läge. Jobbet hade varit på ABB. När jag slutar vid 16.00, travar jag över vägen och fem minuter senare är jag hemma hos en älskad sambo och våra djur.

Vi står på kö för IVF hos landstinget, kanske redan utfört en eller två sådana. Det är en dröm. Men jag är ju så sanslöst naiv. Jag tror just precis nu, idag, att ett ovanstående scenario skulle skapa den där lyckokänslan som jag jagar. Men jag hade inte varit 100% kyckling (hahaha) (okej jag är full) (lycklig) då heller. För då hade jag gråtit mig till sängs varje kväll över att inte kunna få barn. Människan är en lustig varelse. Ingenting är någonsin bra nog... för att vi, till skillnad från andra primater, alltid kan föreställa oss en hypotetisk tillvaro som är bättre än den som vi har nu. Istället för att gilla det man har liksom. Jag har ju älskat allt med mitt liv i tre långa år. Det är en lång tid.

Jag ringde ett samtal idag. Till solresor. Angående turistguidejobbet (hejdrömjobb). "JA, vi är SUPERintresserade. Kom ner på intervju på en gång. Med start 9/6 är du i Portugal och jobbar som reseledare till tidigast oktober", svarade dem. Åh vad kul, närvarhur undrade jag.

"Nästa tisdag, klockan 10.30, en gruppintervju.... i.... Malmö?!"

"Jag är ledsen, jag kommer nog ha svårigheter att ta mig ner till Skåne tills på tisdag"

"vi återkommer vid ett annat lämpligt tillfälle".

Vilken dröm tänker man. Där har du ju det, ditt drömjobb. Men.... min hund? min lägenhet? min stad? mina vänner? mitt liv? Jag kan inte bara sticka. Och det här exemplet är så EXTREMT talande för min personlighet. Jag vill så mycket, men vågar så lite. Hur ska det bli med det här och det här och det här? Kommer jag ha hemlängtan? Kommer jag att trivas? Vad blir det av min vovve? Min lägenhet? Något viskar "roooookieperioden". Den andra rösten säger skarpt ifrån "är du dum i huvudet? ska du tacka nej till ett jobb för att ännu en gång få vara med under rookieperioden som du ens inte tillhör? vilket jävla skämt". Alltså, dem som börjar i år, tar examen 2017. TVÅTUSENSJUTTON. Går det ens att förstå? Jag började 2011. Ska jag, tre år senare, fortfarande stå där i min overall, som fadder, och välkomna 95:or? Lite patetiskt är det, när jag tänker efter.

Problemet i detta läget är simpelt. Endast jag kan se till att jag lever det livet jag vill. Om jag aldrig kontaktar ett bokförlag, eller what the heck, börjar skriva på den faktiska boken, så blir den aldrig utgiven. Om jag inte åker till Malmö, så blir jag aldrig en turistguide. Ger jag aldrig konsultationer, så kan jag knappast bli en konsulterande astrolog.

Jag sitter på en av dem sista föreläsningar jag har och stirrar tomt på majdugget som förpestar denna onsdag. Mitt stabila, fantastiska liv, som jag njutit av och vältrat mig i dem senaste 4 åren, har nu kommit till sitt naturliga slut. Jag vill inte vara T6, jag vill inte skriva c-uppsats, jag vill inte lämna min förening. Jag vill inte vara historia, som den historia som jag betraktade när jag själv var en färsk rookie. Hur kunde det bli 2014 så snabbt? Hur kunde vi bli den sista kullen så snabbt? Vi är ju kärnan för vår familj. Och nu ska kärnan ta examen. Nu blir de nya småttingarna centralpunkten för föreningen. Jag hade gladeligen lämnat över tyglarna, om det vore så att jag hade några nya att tag i. Men det har jag inte.

Jag är tjugofyra år gammal. Jag har jobbat sen jag var 15. Jag har varit chef. Jag har en akademisk utbildning. Jag är utåtgående. Jag är representativ. Jag är det som ni behöver. Anställ mig. Tack.

(det finns en anledning till all denna pessimism, åtminstone en astrologisk sådan. Månen styr våra affektioner, förnimmelser, reaktioner och det undermedvetna. Ni vet den känslan, när ingenting är bra utan någon som helst anledning? Var ju helt ok igår liksom. Då är det en dåligt aspekterad måne som spökar. Månen är i lejonet idag, inget särskilt "nedstämt" eller "sentimentalt" (alla vattentecken) tecken. Utan mer ett sådant som öppnar upp för kommunikation och umgänge, att stå på scen.  Märkligt är första tanken. Men.... månen är ju endast aspekterad på ett negativt sätt (bara kvadrater och oppositioner). Det tillför en pessimism i sig. Men... månen står ju även i kvadratur till kuliga Saturnus. Där har vi det. Den där tryckande nedstämdheten, känslans av hopplöshet. Där står hemska Saturnus och trycker ner känslor och emotioner med negativitet. Jag blir inte ens förvånad. Men inte desto mer glad dessvärre. Astrolog eller jag, kan inte jag låta blir påverkas av planterpositioner. Jag kan endast känna till orsaken, vilket bara det ger en, en hel del).

Godnattbajsvärlden.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När jag första gången fick höra om utmaningen att plita ner 100 saker som man vill uppnå i livet, så blev jag både ledsen och skrämsen. Detta var för två veckor sedan när jag gick till affären och grät samtidigt för att mina dopamindepåer var helt ur...

Qbit är gamet. Önskar att musiken alltid lät och kändes så här.   Hur känns det?   Välmåendesuckar, musikens flow genomsyrar hela kroppen och orden flödar genom sinnet, melodin leker utanpå och innaför. Mer uppmärksam, tuggar till lite då och...

Vet inte varför jag är en så romantisk själ. Borde vara mindre så, men ascendenten är en stark faktor. Hos alla. Ens ascendent är ett av trion som utgör ens persona. Dit räknar man sol, måne och således asc. (din är oxe, oxe, stenbock om du ville vet...

Åt precis den värsta carbonaran jag någonsin har smakat. 165 kronor. Otroligt ovärt. Less på att vara i singular. Ja, singular. Inte för att jag inte tycker om det, men less på att inte få kramas och stå tätt, tätt intill. Hålla hand och andas in var...

Här kommer en rusrapport som egentligen borde ha utspelat sig vid ett annat tillfälle. Och som jag egentligen inte skulle ha skrivit ner här men wtth.   Dvs inmundigandet av substansen skulle ha skett på säg en festival eller annan fet tillställn...