Det här en vedervärdig tid. Så fort något blir någorlunda bra, slutar resten av mitt liv att fungera. Och sen är det inget som är bra. Att sitta hemma och gråta om kvällarna har blivit en vedertagen praktik. Jag minns hur det var i november, precis så här, fast utan allt det andra. Utan tankar på jobb, framtid, boende, vänner och flytt. Det var bara relationerna som var åt helvete, allting annat kunde läggas på is. Men nu är allt åt helvete samtidigt istället. Jag snurrar runt i mitt hjul, stressar och gör saker hela tiden, men kommer ingenvart. Ena dagen är en magister aktuell, andra dagen flytt till malta eller något annat land, tredje dagen vill jag bara jobba och försvinna härifrån.

Jag slits mellan att vilja fly till ett helt nytt liv och stanna förevigt i denna lilla bubbla som har varit mitt liv i tre år. Jag vill ha kvar alla minnen, bekanta gator och torg, samtidigt som jag aldrig mer vill komma ihåg. Jag vill bara glömma bort allt som har hänt dem senaste tre åren. Hur snabbt de har gått. Hur ledsen och lycklig jag har varit. Jag vill hoppa till 2016, och att allt detta är ett minne blott, som jag ibland plockar fram tillsammans med min overall. Jag vill hoppa till det där lugna och njutningsfulla när man efter en god middag kryper upp i soffan tillsammans framför ett tv-program. Där det inte finns några tvivel eller osäkerheter. 

Det är så mycket som sker att jag inte ens vet vart jag ska börja leta i kartorna. Varför har jag inte kunnat förutse denna vidriga period? Jag som alltid har svaren.

Det är vår i luften! Jag brukade alltid bli genuint glad över lukten av vår. Nu bringar den bara ångest, för att för varje dag närmar sig det oundvikliga; en förändring. Och jag har inget emot förändringar, om det är något självvalt. Men att stå inför denna ovisshet är vara plågsamt. Hur gör andra människor det här?

Jag VET att det går över. Thiswillpass. Allt går alltid över, vare sig man vill eller ej. Jag önskar bara att det var styrbart, det som ska ta slut och inte. Jag är bara hela tiden så rädd. Så rädd för att bli lämnad, att leva ett olyckligt liv, att aldrig få chansen att skaffa familj eller ha ett lyckligt förhållande. Att dö ung. Att bli sjuk. Att min hund dör. Min ängslighet vet inga gränser (tack för det planeter i jungfrun).

Jag har alltid blivit behandlad med respekt, och jag har aldrig råkat ut för hemska människor som har sårat mig nämnvärt (en obesvarad kärlek eller två kan nog knappast räknas). Fram tills nu, och jag vet inte varför jag låter det fortgå. Ingen respekt, ingen ömsesidighet, inget snällt eller ens det minsta trevligt. Rent av elakt det hela. Och gång på gång låter jag det vara. Det är som att jag hänger kvar för att jag inte vet vad jag annars ska ta mig till. Och jag förstår inte vad som har hänt med mig. Allt har alltid varit på mina villkor, så hur kan jag låta mig själv bli behandlad så här? Som dessa patetiska tjejer som jag alltid har skrattat åt och givit rådet att hitta något bättre, sluta vara svaga individer och njuta av sin ensamhet. Vart tog allt detta vägen? Och varför? När kommer det tillbaka? När får jag ta ett djupt andetag av lycka igen? Insupa den kommande värmen och solen, le åt att man kan ha bara ben igen och skutta runt i min lägenhet till musik. Fira min examen. Vara tillfreds bara. Istället för att sitta och vara ständigt nära till tårar, som till slut brister ut i något hjälplöst gråtanfall.

Jag vill ha likgiltighet. Jag vill ha tillbaka mitt avstånd till känslor och den kylan jag kan frammana mot folk. Jag vill överhuvudtaget inte känna någonting. Så. Kan jag få detta tack?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När jag första gången fick höra om utmaningen att plita ner 100 saker som man vill uppnå i livet, så blev jag både ledsen och skrämsen. Detta var för två veckor sedan när jag gick till affären och grät samtidigt för att mina dopamindepåer var helt ur...

Qbit är gamet. Önskar att musiken alltid lät och kändes så här.   Hur känns det?   Välmåendesuckar, musikens flow genomsyrar hela kroppen och orden flödar genom sinnet, melodin leker utanpå och innaför. Mer uppmärksam, tuggar till lite då och...

Vet inte varför jag är en så romantisk själ. Borde vara mindre så, men ascendenten är en stark faktor. Hos alla. Ens ascendent är ett av trion som utgör ens persona. Dit räknar man sol, måne och således asc. (din är oxe, oxe, stenbock om du ville vet...

Åt precis den värsta carbonaran jag någonsin har smakat. 165 kronor. Otroligt ovärt. Less på att vara i singular. Ja, singular. Inte för att jag inte tycker om det, men less på att inte få kramas och stå tätt, tätt intill. Hålla hand och andas in var...

Här kommer en rusrapport som egentligen borde ha utspelat sig vid ett annat tillfälle. Och som jag egentligen inte skulle ha skrivit ner här men wtth.   Dvs inmundigandet av substansen skulle ha skett på säg en festival eller annan fet tillställn...