Senaste inläggen

Av asabovesobelow - 23 juni 2015 13:59

Som vanligt. Aldrig nöjd. Vad har jag gett mig in på. Jag har ju varit där ett flertal gånger, jag vet hur det slutar. Varenda gång så tröttnar jag och vill ha nya astroligiska insikter, nya upplevelser och nya män. Och bakom mig stannar kvar en förstörd själ som hatar mig för att jag var så rätt men betedde mig så fel. 


Jag kan se det framför mig redan nu. "Vilken sommar vi ska ha tillsammans", "jag har letat efter någon som dig", "du är min nu", "jag har redan blivit bedragen". 6 dagar.  


En soldat.

En pianist.

Och en kock.


Alla vi uppe i våra karriärer och arbetsliv, inte så unga längre att vi pluggar eller funderar på vad vi ska göra med livet. Alla jobbar och sliter och väntar på semestern. Vuxna människor som har hittat sin plats i hjulet. 


Behöver jag en öppen dörr till allt det som jag skulle sluta med, som jag redan har genomlevt dem senaste fem åren? Velat genomleva och gjort det till viss del. Men inte fullt ut. Han ger mig allt jag letat efter. Golvliggandet. Fönstret. Dunklet. Musiken. Jimi Hendrix på en söndagsmorgon. Att säga "jag tror att jag är kär i dig" andra kvällen vi sågs. "när jag känner för någon som jag känner för dig så existerar inget annat, inget mitt, utan du får precis vad du vill. Vad vill du ha? Morfin? E? Svamp? Du får allt, bara du gör det med mig. Från och med nu så beskyddar jag dig". Vem fan säger sådant, och vet att det är helt rätt när det kommer till just mig. 


En likadan själ. Blandmissbrukare. Drogromantiker. Hur illa vet jag inte riktigt än. 


Helt plötsligt är inte livet så ensligt längre. Kvarteret är numer bekant, restauranger och cafeér välbesökta, personalen nickar igenkännande när jag kommer in. Asfalten slipas ner gata upp och gata ner, samma gata varje dag. Navigerar genom närmsta Coops gångar som om jag aldrig gjort något annat. Stigarna och lektplatserna välanvända. Beslutsångest. Mycket, mycket beslutsångest. Rutiner. Nya bekantskaper. Jag är hemma. Och det är skönt. Mitt gamla hem som jag har slitit loss från mitt allra innersta och sårbara har nu ersatts. Det tog bara ett år att skapa nya minnen i lägenheten. Sittandet i fönstret, dansandet i dunklet och människor som kommer och går.


Jag måste sluta vara så naiv.

Av asabovesobelow - 18 juni 2015 16:17

Undrar om någon ser alla mina referenser som jag slänger in i mina rubriker och texter. Gamla rader från förr, låtar som skapat minnen, och fraser som berör ända in i själen. Som är riktade mot mig.


Jag börjar på något sätt skapa mig den här atmosfären som jag alltid drar mig mot. Det här melankoliska, lite trasiga och djupa som jag sällan hittar hos andra människor. Liggandet på golvet på en gosig matta i halvmörker, till mjuka toner av sorgsen musik och smattrande regn mot fönstret, med alla muskler så avslappnade att man tror att man svävar. Det är som om jag har hittat ett hem igen. I sällskap. Aldrig ensam på den stigen, men gärna tragiska tillsammans. En lek med ord, gemensamma skratt åt löjligheten hos andra, cynism, realism, och en känsla av att vi delar något som ingen annan förstår. Det jag redan haft. En liknande känsla. Årsskiftet 2012. Ett par år sedan nu. Jag vill så gärna tillbaks till det där tillståndet, den känslan av kärlek. Jag hatar (nåja) det här seriösa livet jag lever. Det här vuxna. Där man inte kan vara ute och gå sommarnätterna långa och sitta i fönstret i en hel dag och dricka vin och röka cigaretter. Jag minns. Jag minns hur det var.  


Men det känns samtidigt som på nytt. Mer moget och vuxet, den här tragiska atmosfären har tagit sig till djupare nivåer. Den är liksom inte barnslig längre. Det är inte fyllebråk och oansvarighet. Det är något annat. Något jag letat efter länge. Någon som mig, som ser det vackra och samtidigt tragiska i allt. Som får rysningar av att stå högt upp på ett berg och blicka ut Någon som ser livet som en teater, ett spel som ska spelas till sitt yttersta. Någon som förstår varför man vill utfoska sinnet, och att vi inte lever detta liv för att göra det vi "ska". Vi lever det för att förstå det. Förstå oss själva och varandra. Vara med varandra. Ensamhet är en förbannelse. En längre stund av ensamhet skulle bryta vilken stark individ som helst. Vi är inte skapta för ensamhet. Någon som vill utforska världen och varandra med mig.


Jag vet inte varför men jag upplever det som om jag har hittat hem. Det här mötet tog verkligen tag i mig. Det är som om allt det gamla som jag har haft och velat ha dök precis upp framför mina ögon, och jag kan inte slita bort blicken. Kan det vara så?


Jag vet inte vad andra njuter av. Bebislukt. Nya kläder. Filmer om andra världskriget. Resultat. Pengar. Att umgås med familjen. Sitta och fika. Jobba dygnet runt. Jag njuter av att ligga på mitt golv berusad.


Jag har undvikit att lyssna på mina spellistor sen jag flyttade till storstaden. Specielt golvliggarlistan. Den bringar så många minnen som skär så djupt i mig att jag inte klarade av det. Men nu är det dags att komma tillbaks till mig gamla jag, och inse att det inte gör sådär ont längre. Det stinger varje gång jag tänker på oss, på det vi har haft, vår musik, våra filmer och våra minnen. Vår gemenskap och vår vänskap framför allt. Våra år. Att det är över.


Hur vi hittade varandra, två likartade själar, helt utan förvarning om att det skulle ske. Men tiden går, tiden läker alla sår, och vi har hittat nya essenser att utforska, men med samma musik, ord, tankar och förhållningssätt. Vi är ju vi och ingen annan.


Jag visste inte ens att jag kunde må så här bra.

Av asabovesobelow - 17 juni 2015 17:41

"Varför ha ett förhållande när man kan träffa vem man vill?"


"Jag behöver hamna på en arbetsplats där jag trivs och som betalar ut lön. Enkelt va? Ja, i viss mån anknutet till min utbildning då jag inte har den for nothing."

 

"Jag vill ha snygga kläder och kunna sminka mig utan att någon dreglar ner mig eller stirrar lystet på min uppknäppta pikéuniform. Jag vill kunna ha på mig min nya diamantring som min fästman gav mig, utan risk för stöld. Jag vill kunna ha en knälång kjol och en kavaj på jobbet. Jag vill kunna ha lagom höga klackar som hörs på lång väg i korridorerna, och hålla föredrag för toppchefer. Du har valt fel utbildning kanske någon skadeglatt rapar fram. Men ärligt talat, är det verkligen utbildningen som gör det"

 

"Alkoholruset väver mig in mig i ett mjukt dis, ett varsamt dun som förhindar min hjärna från att vara alltför aktiv. Tankeverksamheten dämpas, funderingar blir luddigare och diffusare, men ändå mer desperata på något vis. Musiken blir mer melankolisk, tårarna bryr sig inte ens om att komma längre. Jag kisar med ett öga mot skärmen och smattrar på tangenterna, hörlurarna är hårt intryckta i öronen, musiken är på högsta volym. Snart kommer jag att spilla något och krypa till badrummet, för att senare ramla ihop på mattan. Vad skönt det är att vara hemma. Verkligen."

 

Ingenting har ändrats, förutom att jag fick det jag ville ha. Jag har det. Det har gått exakt ett år. Och här sitter jag, invävd i ett mjukt dis, ett varsamt dun. Imorgon ska jag till mitt superviktiga businessjobb i min kavaj och mina klackar. Jag bor centralt i huvudstaden, jag träffar vem jag vill. Jag är där, are we having fun yet? 

 

Det är ett skämt att jag är missnöjd. Hej Alice, var glad någon jävla gång. Var bara glad för det du har, för det försvinner lika jävla fort och forbannat varje gång. Ät den där kakan. Njut. 

Av asabovesobelow - 17 juni 2015 16:33

Jag försöker att inte vara rädd. Jag har sedan ett par år tillbaka gjort en radikal förändring vad gäller mitt förhållningsätt gentemot livet. Det var inget planerat, utan kom helt naturligt, iom att jag blev äldre.


Innan jag fyllde 22 så levde jag i en deterministisk illusion där ledorden var "det som är menat att ske, sker". Detta perspektiv bidrog till att jag i stort sett saknade all form av riskbedömning. Saker som att gå över gatan mot rött precis framför en bil bara för att se om jag hinner över och hen stannar, eller ta en massa piller och se vad som händer, gå hem ensam till obskyra män och supa mig berusad, det var vardag. Trots att jag var mycket osäker och vad man nu skulle kunna kalla för naiv på den tiden, så gjorde jag en jävla massa skit kort och gott. Förmodligen till följd av att jag var just ung och naiv. 


Sen kom en dag i april 2010 då jag återigen öppnade en astrologibok och kunde således ett par månader senare göra en analys av min egna karta. Jag var något chockad, allt det där om så många planeter i Jungfrun som skulle bidra till min pedantism, upphakandet på detaljer, analytisk förmåga, hypokondri och generell ängslighet var inget alls jag kände igen i mig själv. Jag hade inte diskat på närmre ett halvår och tog droger som om det inte fanns en morgondag. Jag var våghalsig, orädd och totalitärt övertygad om att om det var meningen att jag skulle dö, så skulle jag det. Det gjorde inget. 


Det kom en dag för inte alls så längesedan då mitt riktiga jag blommade ut i all sin fulla prakt, och jag sitter nu och pillar på samma fläck i flera timmar tills den är borta, finner riktig ro i att städa, samt oroar mig varje dag för att jag jobbar i en skyskrapa och risken för ett World Trade Center-scenario är påtaglig. Jag har blivit en hypokondriker av rang, tvättar händerna ungefär 22 gånger per dag och försöker att inte röra något som har varit i kontakt med andra människor. Jag är en fantastiskt rolig syn i kollektivtrafik då jag vägrar att hålla mig i något. Jag håller andan när någon går för nära eller nyser/hostar i min närhet. Jag dricker inte från samma flaska eller äter från samma bestick som andra. Jag mäter min puls 5-6 gånger per dag. Jag vet därför att den är något för hög och ligger i snitt på runt 83 slag i minuten.


Jag är fullkomligt hysteriskt flygrädd. Jag är rädd för dem mest obefintliga höjderna, och en orolig tanke slår mig varje gång jag köper färdigmat eller äter rått kött. Kommer jag få i mig en bakterie eller virus som slår ut i en obehaglig sjukdom? Jag skulle aldrig åka till Afrika eller Mellanöstern, och jag skulle INTE för några pengar flyga i Indonesien. Jag går aldrig längst ut på trottoaren, då jag är rädd för att bli överkörd. Står jag vid ett övergångsställe så står jag alltid snett bakom en stople för att ha något form av skydd om en bilförarare tappar kontrollen över sitt fordon. Jag åker aldrig hiss med främmande män. 


Jag åker inte längre nöjesattraktioner (det tog mig ett flertal alkoholhaltiga drycker för att klara av att åka tre varv pariserhjul i helgen, varav ett varv var jag helt övertygad om att det är nu det sker, nu dör jag). Jag undviker extrema folkmassor, och skulle någon ge mig ett fallskärmshopp i födelsedagspresent så skulle jag förmodligen skratta dem högt i ansiktet. Jag skulle aldrig sätta mig bakom någon på en motorcykel om inte jag litade på den personen till 110%. Att han stannar eller saktar ner så fort jag piper. Jag är ständigt uppmärksam på alla risker som kan leda till att jag dör. Man kan kort och gott säga att jag har blivit den jag var menad att bli. Jag förmedlar och känner dem energier som jag kan nå och använda. Det jag består av är också min upplevelse av världen. Jag vill inte vara rädd för allt detta, men min starka Merkurius låter mig tänka i så extremt långa banor att alla scenarionen inbegriper någon form av fara. Jag är subjektivt övertygad om att jag kan dö närsomhelst, i dem mest bisarra situationerna. Det är en så stark övertygelse att jag, som egentligen är oerhört rationell (mer eller mindre), kan inte för något i världen tvinga mig själv att tro något annat. Allt det som folk gör för att "känna att jag lever" är fullkomligt obegripligt för mig. "Men ingen har dött av att hoppa fallskärm på FEMTIO år, det är faktiskt ren statistik". Jaha, och vad är statistik då? Det är det som vi människor har observerat hittills, det finns absolut inget som säger att statistiken inte ändras vilken sekund som helst. Det har aldrig regnat bly, men det finns en risk för att det gör det någon dag. Den risken tar jag inte. 


Men poängen med det hela är att jag har kommit i underfund med vad som gör att jag är så övertygad om att vissa saker händer när just jag är involverad. Det är min Uranus-Sol aspekt. Den är både väldigt exakt och samtidigt harmonisk. Den bidrar till mycket, den aspekten. Dels spenderar jag utomordentligt tid på egen hand, jag skulle till och med kunna sträcka mig till att jag tycker om att spendera tid på egen hand mer än i sällskap. Jag är även en egoist av rang, det som räknas är vad JAG vill, allt annat kan kvitta.


Man kan samtidigt säga att Uranus förmedlar en känsla av "annorluda och speciell" till min identitet, solen. Och ja, jag kan väl tycka att jag inte är en gemene kvinna. Både min bakgrund, mitt utseende och mitt sätt att vara på är utöver.... det vanliga gråa. Jag ÄR annorlunda, på varken gott eller ont. Jag är jag liksom. Vissa gillar det som fan, andra tycker att jag är enormt odräglig. Men denna aspekt bidrar också till att jag upplever det som att sjuka saker kommer att hända, bara för att JAG är involverad. Ett pariserhjul kommer med all sannolikhet inte att välta eller gå sönder, men sitter jag i en av dem där jävla vagnarna, så känns likt förbannat som att det är nu det sker. Dessutom indikerar en Uranus på kuspen av sjunde huset en plötslig död som inbegriper elektricitet eller höga höjder. Ja, med all denna saftiga kunskap så är det lättare att övertyga sig själv om att låta bli att göra vissa saker. Grejen är att jag skulle skratta ihjäl mig om jag i ett skede inser att "javisst jag håller ju på och dör nu, till följd av att jag tog den där jävla risken och hoppade bungyjump". Jag vill liksom inte uppleva den känslan; om jag BARA hade låtit bli, så hade jag levt. 


Många människor som jag pratar med tycker att jag är antigen sjukt tråkig (det är rätt sällan det sker visserligen) eller enormt orimlig som resonerar så här. Men då känner jag så här, VARFÖR ska jag ta en risk som leder till en säker död, OM det sker, när jag kan låta bli. "Men LEV lite då", säger de då. Ja, jag har nog levt så det räcker och blir över. Jag hämtar mitt adrenalin på andra sätt. Jag känner att jag lever när sinnet böjer sig i oförklarliga stigar och kroppen känns som att den svävar. Jag lever när jag tittar ner från femte våningen och både ser och känner tydligt hur jag ramlar ner och slår i asfalt. Jag lever när jag tittar på videon när människor blir stenade till döds, eller halshuggna. Jag behöver inte GÖRA, för att förstå. Mitt analytiska sinne tillåter mig att låta bli att göra. Jag kan föreställa mig. Det räcker.


Men jag försöker att inte vara rädd. Jag åker det där pariserhjulet 9 varv för att tvinga mig själv att inse att inget kommer att hända (skitsamma att jag hade panikångest alla 9). Jag tänker inte låsa in mig själv hemma och vara rädd. Jag kommer att flyga och jag kommer att balansera på ett räcke ganska högt upp i luften, bara för att bevisa att jag kan. Att mitt sinne är förrädiskt, mina tankar tvingar mig själv i onda cirklar där jag mäter puls timme efter timme och tror att hjärtat ger upp när som helst. Jag måste motarbeta mina brister, och fan vet att jag sitter på en hel hög av dessa. Därför kommer jag att göra saker som jag egentligen förhåller mig högst tveksam till, där mitt sinne säger direkt "FARA, gör INTE". Jag kommer absolut inte att hoppa någon jävla fallskärm, för den ångesten är inte värd upplevelsen i sig. Men jag kommer att klättra högre än vad jag egentligen vill från början, jag kommer att sätta mig ensam i ett rum med människor som jag inte skulle ens ta emot pengar för att vara med. Jag kommer att ringa jobbiga samtal, och jag kommer att åka utomlands ensam. För att jag lever. Jag lever.


Än så länge.

Av asabovesobelow - 4 juni 2015 21:41

Saknar att vara förälskad. Nu var det faktiskt rejält längesedan. Jag har nog aldrig gått så lång tid utan att fatta ett brinnande intresse för någon. Jag har ju alltid ett objekt för min uppmärksamhet. En form av besatthet som jag spär på, fantiserar om och njuter av. Har varit så sedan ung tonår. Välja ut objekt. Någon att tänka och titta på, luska om och förfölja. Både digitalt och fysiskt. Ja, all form av psykopatkommentarer undanbedes. Det är bara så jag gör och har alltid gjort. Redan som 11-åring kunde jag cirkla runt någon ung killes hus för att sedan helt sonika plinga på och fråga om Konstantin är hemma. Har alltid varit en udda unge. Kunde sitta med en jävla binokel och försöka se HONOM i ett fönster eller någon annanstans, som det creep jag är.


Det här är faktiskt rätt bisarrt för det här är ett minne som precis flöt upp till ytan, när jag började få ner dessa tankar i skrift. Jag var som sagt redan i femman dödskär i en kille i min paralellklass. Anledning? Han var rysk. Och jag var nyinflyttad i landet, saknade gemenskap och känslan av ett "hem", så han blev mitt byte. Stackaren var gänglig och verkade mest trivas med att sitta i ett hörn och blänga på andra. Men likväl blev han alltså mitt kärleksobjekt och jag förföljde honom flitigt, både i och utanför skolan. Mestadels gick mitt stalkande ut på att hänga utanför hans radhus och vandra gatan upp och ner för att med jämna mellanrum titta upp mot fönstret, och försöka få en skymt. En dag blev tydligen min längtan så stark att jag gick rakt upp till huset och plingade starkt på. Helt otroligt att jag vågade det, så här i efterhand.


En kvinna öppnade och jag frågade blygt om Konstantin är hemma, hon nickade och försvann. Någon minut senare dök han upp med en stor hund i hälarna. Och nu när jag återberättar, så minns jag faktiskt den riktiga anledningen till varför jag kände mig tvungen att plinga på. Det var inte så modigt som jag trodde här till en början. Någon vecka tidigare hade mina kära följeslagare, tillika klasskamrater och bäztizar, i vanlig ordning hängt med mig på hans gata, för att sedan fräckt utmana mig att plinga på, och om inte jag gjorde det, så skulle de se till att det skedde. Det skedde. I motpol till att få detta hemska ögonblick att inte existera så gjorde jag det bästa jag kunde komma på och höll emot hans ytterdörr med all kraft, när han försökte slå upp den till följd av påplingadet, samtidigt som vi alla skrattade och skrek hysteriskt. Mycket obehagligt det hela för alla inblandade, men vad kan man kräva av femteklassare.


Hur som helst, så var jag alltså återigen på hans dörrmatta för att tydligen be om ursäkt för detta incident. Det tyckte jag var en bra idé, och en utmärkt anledning att komma i kontakt med honom. Så jag stammade ur mig något om att detvarhemsktsyndattdetblevsåsistochjaghoppasattdet
ärlugnochattdetäringenfarasamtattvibeteddeossomsrö
vhål. Men i en 11-årings ordalag. Han var tyst och mumlade sedan fram "det är ok". Jag rusade därifrån. Vi pratade aldrig mer med varandra.


Det första av många vågade ögonblick genom livet. Som den gången jag skrev till min eviga kärlek Niklas på Lunarstorm, med den 1a april som täckmantel och berättade att jag gillade honom. När han tackade vänligt och upplyste mig om att han var kär i min bästa vän (samma som plingade på dörrar hos killar jag gillade) heheade jag fram "april april". Ingen gick på det. Många år senare jobbade jag bakom en av många bardiskar och hade blivit lite småkär i en stammis som alltid försynt satt vi bardisken helt ensam och drack och åt samma rätt varje dag. Den gången som jag sprang efter honom med en lapp med mitt telefonr på och sa att han gärna får höra av sig. Mest vågade jag gjort vad fan. Skit i kundmöten och affärer för hundratusen. Det var nervigt. Eller den gången jag satt och envist skar upp min högerarm med en nyvässad kökskniv för att bevisa att jag också var en skadad själ, att jag behövde räddas. För det var viktigt då, i just det spelet. I kärlek är alla vapen tillåtna. Fortfarande tror människor att jag är självmordsbenägen, när jag i själva verket älskar livet. 


Men det jag ville komma till är att jag saknar känslan av att vara förälskad. Synd att den går över så snabbt bara. Det var lättare förr, jag kunde skapa mig någon form av fantasi om en person och på avstånd vara kär och avguda honom. Föreställa mig vårt perfekta liv tillsammans. Jag kom nämligen aldrig längre än så förut. Numer så händer det för det mesta att jag får en möjlighet att börja träffas och redan på andra dejten brukar mina fantasier sorgsamt slåss i spillror. Oftast handlar det om moment som "jag äter inte svamp och hatar att vara ute och gå" eller att han gick före mig i dörren när vi skulle in någonstans. Det kan var saker som att han är under 1.86 eller jobbar som snickare, saknar akademisk utbildning eller bor hemma hos mamma. Det kan vara saker som att han dricker för mycket läsk eller äter ohälsosamt, inte har körkort, eller gillar att slösa sin tid på att sortera mynt. Det finns många scenarion och få är rätt. Inte lätt att vara vuxen. Eller att vara mig. Allt ska vara så som jag vill ha det. Det är mitt stora problem.


Blev totaldissad förra veckan. Vet att jag har bettet mig som antitypen. Ställt mig upp och gått utan förklaring, varit alldeles för flummig och luddig. Oklar så att säga. Mig själv. Det är den direkta motsatsen till vad han attraheras av. Sörjer inte då jag vet att den kartan inte är något att ha. Jag väljer inte människor, jag väljer natala horoskop. Ser jag pontential i kartan så kommer jag att fortsätta umgänget. Om inte, så händer aldrig något. 


Var inte meningen att hamna på obskyra barer idag igen. Så trött på mtt beroende, suget. Trött på att allt kretsar kring att jag får köpa en öl. Fångar mig själv med att söka mig till platser där man kan dricka. Kan aldrig tacka nej till att dricka. 


Man behöver inte vara en förlorare för att bli styrd av denna vedervärdiga drog. Etanol. Hur kan jag stå ut med att hälla detta gift i mig 5 av 7 dagar i veckan? Kan ha haft ett par nyktra dagar sen i höstas. Kanske någon vecka till och med. Men när många säger "nej inte mer, det var så längesen jag drack, så jag kommer att bli skitfull", sveper jag glas efter glas, tittar på allas skelande ögon och inser att det var längesen jag var nykter i mer än ett dygn. Vandrade rakt in i den fällan. Visste inte ens att det kunde bli så här.


Men det är en annan historia.  

Av asabovesobelow - 2 juni 2015 21:44

Min flyktiga natur försöker tuta i mitt tvetydiga jag en massa valmöjligheter och alternativ som inte är genomförbara i praktiken. Just nu åtminstone. Försöker sätta krokben för det jag har och har åstadkommit hittills. Kan liksom inte vara nöjd med det jag gör idag. För att bara nämna några yrkesexempel som jag övervägt de senaste året så har jag kommit fram till att bör jobba som; författare, astrolog (dessa i ett egentligen), utrikesreporter, syssla med teater på heltid, turistguide, tolk, reseledare, jobba på flygplats, flytta utomlands och jobba med sälj eller affärsutveckling (fint ord för sälj). Rätt åskådat om man kliar sig i huvudet och undrar om inte jag förlorat vettet. För jag menar, drömjobb handlar väl sällan om att sitta på incheck på Arlanda?


Men min stigande Jupiter vill annat. Jupiter symboliserar många saker i ett, men alla står nära varandra. I varje individs karta så står Jupiter för den sociala sfären, hur man platsar i den (status dvs), ens lycka och tur i livet kan man väl säga också. Inte på något sätt den inre upplevelsen av lycka utan snarare vilken befattning man tar i livet. Alla kan ju inte vara högrangade till exempel och många som har en svag Jupiter hamnar i låga skikt av samhället.

(Låt oss inte gå in på klassfrågan. Man kan bortse från den hur mycket man vill, men samhällsklasser finns, har funnits och kommer att finnas.)


Så, om månen är vår subjektiva reaktion på den sociala omgivningen, så är Jupiter de facto den sociala omgivningen som vi till slut hamnar i. En stark Jupiter ger också ofta en känsla av att man är "viktig" och står över andra. Kan eller vet mer. Beroende på vilket tecken den hamnar i och hur den aspekteras givetvis. Jupiter expanderar och förstorar. Den står för filosofiska ståndpunkter och den ideologi som man väljer. Den är Esset i kortleken. I och med att den står för expandering så står den även för resande och utforskande av nya sociala sfärer och kulturer.


DÄRFÖR är alla mina "drömjobb" förknippade med utlandet eller resande. Därför är jag själv dubbelkulturell eller hur man nu ska nämna det. Bytt ett land till ett annat. Importerad, eller exporterad. Växlar mellan två kulturer. Bytt den kulturella och sociala kretsen ett ANTAL gånger kan man lugnt konstantera. Astrologifunktionen styr Uranus i sjunde huset över. Starka aspekter från Uranus till personliga planeter ger ofta någon som är duktig på och intresserar sig för astrologi. Att syssla med teater är också förknippat med min stigande Jupiter, den ger nämligen någon som gillar att stå inför en publik och tala. Och det är jag det, i ett nötskal. Jag blir lika jävla nervös varje gång och är HELT säker på att min flackande blick avslöjar min stackars, osäkra KräftASC. Men likt förbannat gillar jag när alla lyssnar på mig. Inte tittar, nej. Utan lyssnar på mina ord. Stark Merkurius ofc.


Jag har noterat att mitt sinne inte fungerar som alla andras. Det visste jag sen innan. För mitt sinne är jävligt skruvat, jag är ganska morbid i tanken (Månen i 12e huset). Men det jag vill komma till är att alla mina tankar och funderingar, slutledningar och associationer. Verkligen allt är förknippat med hur planetepositioner är just nu eller förknippat med någons födelsehoroskop.


Jag är så oerhört tacksam, och tacksam är verkligen inte rätt ord, eftersom jag aldrig är tacksam. Jag är jävligt pessimistisk. Men jag är någon närliggande känsla till tacksam för att jag har fått och tagit möjligheten att fördjupa mig rejält i astrologi. Det ger mig ett analytiskt och träffsäkert verktyg att beskåda min verklighet på. Jag behöver inte lita på min intution eller magkänsla, utan jag ser direkt vad som gäller. Nu är ju knappast min tolkningsförmåga hundraprocentig, men det är ändå bättre än att bara "känna på sig". 


Done.



Av asabovesobelow - 31 maj 2015 22:13

Jag kanske har förbrukat min kärlek. Jag kanske var tilldelad två riktiga kärlekar. Lykliga, ömsesidiga förhållanden. Men problemet var ju att inga av dessa heller kändes helt rätt. Annars hade jag inte avslutat dem. Då. Kunde ha fått det mesta jag velat. Men det är aldrig nog. Aldrig nog. För jag behöver inte gå den vanliga vägen.


Drömmen om barn är en avlägsen fantasi som jag plockar fram och vänder och vrider på ibland. Ibland när jag ligger om kvällarna i sängen så föreställer jag mig en dotter eller en son som liknar mig. Ett litet barn som är som mig. Ett litet barn som bara är mitt. En familj som sitter och myser i soffan på kvällarna. Helgfrukostar och utflykter med barnen. Längtan efter att få komma hem till sina. Ibland somnar jag till den tanken. Drömmen om att få ha en stor familj. 


Och sen vaknar jag till min verklighet. En ensam sådan. En verklighet där jag snubblar in vid 23 varje kväll, ganska påverkad, till högljudd musik som jag somnar till på golvet och vaknar ibland på platser jag inte vet hur jag hamnade på. Sätter på mig en kavaj och vinglar bort till mitt alldels seriösa och allvarliga jobb. En verklighet där jag plockar runt hemma i en evighet och spenderar en hel dag med att vara ute och gå. En egoistisk verklighet. En verklighet som tillåter mig att göra precis vad jag vill.


Jag kommer lämna er alla en dag. Lämna det här landet och endast titta tillbaks för att notera äckliga blöjor och föråldrade ansikten på dem som jag en gång jag kände. Ni gick alla en väg som jag inte behövde gå. Inte kunde gå och inte kunde få. Därför blev jag bättre. Kan bli åtminstone. Jag behöver inte välja bort, jag blir ställd inför ett faktum. Blev ställd sedan många år tillbaka. 


Drömmer om att ligga sängen i skymning, lyssna på plågsam musik, efter en flaska champagne och gosa in sig i någons famn och svindlande lukt. Slumra till och börja kyssas, följt av drömlikt, långsamt sex i halvmörker. i en dvala. En sommarnatt. En natt i juni. Jag är ju bara 25. 

Av asabovesobelow - 30 maj 2015 22:12

Det är lite besynnerligt att veta att det finns ett gäng människor som återkommer för att läsa mina innersta tankar. Det finns en person som förmodligen återvänder med jämn frekvens, och han vet att jag vet. Vi båda vet. Inget som han läser i denna blogg, skulle vara en nyhet för honom. Orden jag använder är självklara och bekanta för att vara mig, och tankarna är vad som har utforskats de senaste tre åren. Han har velat utforska, nystat upp det där mörka för att numer på förhand veta vilken bokstavsföljd som kommer lämna mina läppar, sett i mina ögon långt innan det yttrats. Gåvan av tid. 


Men det finns fler. Fler som återvänder och läser mina stympade resonemang, oftast dem mest negativa, färgade av plötslig melankoli och vodkaafasi. Sällan mitt riktiga jag i sin helhet, men kanske snarare det värsta i någon form av koncentration. Blandat med ren planetterminologi. Förstår ni ens något? Känner jag er? Springer vi på varandra vid kaffemaskinen, eller vet ni vem hon är? Tack för att ni återvänder. Det betyder att mina ord är fängslande. Ryckta ur sitt sammanhang, men likväl tillräckligt intressanta för att vilja läsa mer. 


Jag har alltid varit en ord-människa. En stark Merkurius kommer man inte ifrån. Den ger ofta ett rikt vokabulär, fallenhet för språk och sång, skrivtalang och snabbhet i tanken. Sångare, författare, oratorer, retoriker, journalister är ett fåtal yrken som styrs av Merkurius. Hans bevingade sandaler gör det lättare för människor att sprida information, få ner saker i skrift, lyfta telefonen och lära sig nytt för att föra det vidare. Men Hermes brukar även sno allt som inte är fastskruvat, hitta på saker friskt, ljuga ihop historier för sitt eget bästa och sprida falska påståenden. Varje egenskap är dubbelsidig som bekant. Generösa människor har sällan bra ekonomi, och sparsamma kan upplevas som snåla. Smarta människor har en mindre social krets, och sociala människor kan ibland blott vara ett tomt skal.


Många tankar som snurrar idag, minnesskärvor flyter snabbt och plötsligt upp till ytan, skär ett litet snitt i hjärnväggen och sjunker till botten igen. Blodet som sipprar ut är varmt och kletigt, ångesten. Jag förstod för inte så längesedan varför gamla människor oftast behöver så lite sysselsättning och stimulans. All aktivitet finns i deras tankar, hela livet att tänka tillbaks på. Intrycken, upptagna genom decceniumen håller dem upptagna. Det behövs inga fler, det finns så det räcker. Mitt unga sinne är inte i närheten av att vara påfyllt och färdigt, men redan nu klarar jag mig bra på egen hand med mina tankar. Klarar mig bra vore visserligen en lögn. Så många minnen, så många segment i livet som gör sig påminda. Och det finns inget dåligt att minnas. Inga tårar, inget hat. Bara kärlek, fantastisk musik, ungdomlighet och äventyr. Längre tillbaks än så går jag inte. Där är det inget som skär. Där är bara apati och idioti. Inte jag. Ett okänt barn.


Jag skulle egentligen klaga på livet idag. På att jag är ensam. Inte i fysisk mening. Jag, mitt riktiga jag, som jag är, har varit ensamt sen i höst. Mitt mentala jag som flinar förnöjt och ställer fråga efter fråga och bara väntar på att bli tagen. Av häpnad. Intresse, frågvishet, någon som blir helt till sig över just mig. Jag tänker inte vara ledsen. Vår allas fiende och följeslagare tid tar hand om det. Inte just nu och kanske inte imorgon eller ens detta år. Men det gör inget. För att jag vet bättre. 

Skapa flashcards