Senaste inläggen

Av asabovesobelow - 22 oktober 2015 19:28

Substanserna flödar.

Sinnet gör sitt.

Önskan är påtaglig.

Att inte vara ensam som sig brukar vara likt.

Att allting ska bli sig likt, det som var, den hon var.


Hon har funnits en gång i tiden

Någon som var snabb och skarp

Njutningen kom ikapp

Hon avlade avlat

Stampade på allt hon fick

Naturliga talanger 

Föräldrarnas slit

Men sedan blev hon aldrig riktigt sig lik


Att vara sig själv en så kort stund

Tog för mycket

Kvar är en dunst

Ett skal av trubbiga vanor

Glömska och låga fanor


Det finns inget att hylla längre

Hon önskade om att bli tagen på sängen

För att få sluta och bli frisk

Men verkligheten krävde sitt

Inget är som det var förut

Hon finns inte kvar längre

Det är slut.

Av asabovesobelow - 14 oktober 2015 18:22

Brukar känna ganska tydligt när jag är illa ute på kärleksfronten. Så har det varit tidigare också. Jag läser om andras förhållanden på nätet (läs bloggar), och får tårar i ögonen. På riktigt liksom. Sitter och skrattar och gråter åt alla är så söta och kära, ska ha barn eller gifta sig och verkar ha det allmänt awesome. Är jag superdupersingel så är det lugnt, då är man i den rollen helt enkelt. Singel and having fun. Har verkligen inga problem med det alls om jag bara hade kunnat klara av random närhet. Men icke det inte. Hur som helst, endast om jag befinner mig i en relation som jag vet är på väg åt faders, börjar jag lipa åt andras lycka. Ja, vad gör man. Vad fan gör man. 


Ska gå och gå och gå. 


Har scenariot framför mig. Snart är du borta ut mitt liv. En kort romans som bringade alldeles för lite berusningsupplevelser. Jag hade hoppats på mer. 



Av asabovesobelow - 9 oktober 2015 20:33

Har en riktigt bra kväll tbh. För två-tre år sedan hade jag haft ångest för att jag ligger hemma i min soffa och plågas i min ensamhet och inget annat i sikte. Och nu så har jag slagit mig ner i en nybäddad säng efter en arbetsvecka, ett glas rött, mat på spisen, tvätten snurrar på första våningen, sällskap i antåg och en överraskning på g. Vet ej vad det är, men misstänker droger.


Suckar en njutningssuck. Tänk att allt verkligen går över. När man är uppslukad i stunden så tror man att inget annat finns än det just nu, och kan knappt hantera det. Men så går tiden sin gilla gång och plötsligt är man i ett nytt skede i livet, ett etablerat skede som känns bra på alla sätt och vis.


Jag är nog fan lycklig ändå. Jag är inte ensam. Jag är frisk så vitt jag vet. Jag har onekligen saker att se fram emot. Jag har ett roligt jobb. Jag har en lägenhet som jag trivs i. Lägenheten bär redan så väldigt många härliga minnen. Det är nog det som får en hemmastadd. Ens saker och minnen, saker som hänt i ens bostad. Innan det är det en kall och främmande plats. Men nu kan den likställas med min studentlägenhet. Här är alla mina saker, och här är mitt liv. Upplevelser och minnen .


Jag är inte ledsen. Jag har det jag behöver. Åtminstone just nu.

Av asabovesobelow - 9 oktober 2015 17:58

Här står jag, ensam på kontoret. På hela, hela kontoret är det bara jag. Ett helt våningsplan för mig själv. Blickar ut mot Sveavägen. Skulle inte kunna sitta mer centralt så här. I Stockholm city. Jag tror att det var det här som var drömmen, någonstans latent långt under har jag inte gjort något annat än att drömt om att bli framgångsrik. Ha en pondus i det jag arbetar med. Kunna med stolthet uttala det jag gör. Jag är inte särskilt prestigelös. Status har alltid varit viktigt för mig. Både min egen och den personens som jag är med. Han kan inte vara någon looser.


I en perfekt scenario så hade bara jag och han varit kvart på kontoret, sent in på kvällen hade vi suttit och druckit vin. Sen hade vi bestämt oss för att gå vidare någonstans. Ensamma. Nu undviker vi mest varandra, båda två. Han för att jag beter mig som en 14-årig barnrumpa som vägrar hälsa, prata, möta hans blick och egentligen all form av interaktion. Jag. Kan. Bara. Inte. titta på honom. Jag vet inte vad det är. Helt oförmögen.


Äsch. Gå och lev livet bara. Gör det du ska.  

Av asabovesobelow - 8 oktober 2015 21:26

Okej spam på gång ok. 


Insåg just en sak när jag satt här med min vigselring. Har i själva verket inget att göra med ringen i sig. Däremot funderade jag på hur jävla känslig jag kan vara och hur jävla awkward jag är (pallar inte mer seriöst). Allt är så sjukt jobbigt och allt kallprat får mig att vilja slå sönder spegeln i hissen och börjar snitta upp handlederna på riktigt, samtidigt som jag skrattar hysteriskt med uppspärrade ögon. 


Någon utomstående, med någon förståelse för astrologi, som inte känner till min födelsetid som skulle titta på min karta skulle ge ett rätt krasst utlåtande som inte helt stämmer överens med verkligheten. Personen ifråga skulle säga att jag är en tänkare som hasplar ur mig ord alldels för snabbt, att jag är fåfäng, har svårt att slutföra saker och är ganska strukturerad och förankrad i det mesta aka har svårt att ta mig an nya ting spontant aka trivs i tryggt och bekant. Skulle någon fråga sig, är denna person känslig? Så skulle svaret vara ett rungade nej, ty jag har inga planeter i några vattentecken överhuvudtaget, förutom en lös Jupiter som inte betyder så mycket vid en första anblick.


Tar man då senare reda på min födelsetid och tar en titt på kartan då så ser man plötsligt en kräftascendent som blir gånger hundra pga Jupitern precis där som förstäker och förstorar allt, asc. är allltså allra första reaktionen och uppelvelsen av omgivningen. Man ser även ett VÄLFYLLT fjärde hus (kräftans hus), med nästan alla personliga planeter där. Sen har man min stackars tvillingmåne inlåst i det 12e huset, styrd av fiskarna. Alla planeter är till synes i luft och jord, men har hamnat i vattenhus vilket gör att dem utlöser sina reaktioner på ett högst emotionellt och sentimentalt sätt. Det är all det där kräftskapet som ger mig den obehagliga stelheten och awkwardnessen. 


Sen lär man känna mig och inser hur jävla kall och praktisk jag är. "Blommor kan man inte äta nej, inte romantik heller". Heheheheheh.



Av asabovesobelow - 8 oktober 2015 20:42

Går människor förbi mig bara, ser de inte mig. Ibland lyfter någon blicken, någon som är icke önksvärd. För gammal, för fattig, för tråkig, för ensam, för upptagen, för blyg. Jag är Veronica Maggio.


Det finns verkligen ingenting att klaga för. Äntligen börjar jag få långt hår. Som jag har drömt. Bär en vigselring på vänster ringfinger. Många frågar om jag har förlovat mig. Ja, säger jag då, mytomanen i mig myser. Föreställer mig en perfekt tvåsamhet. Blir gråtfärdig när jag tänker på min. Ibland brukar jag fantisera om att något händer honom. Som igår. När hans telefon gick vidare till telefonhimmlen. Då trodde jag på allvar att något hade hänt, att han låg död i min säng, eller hade blivit överkörd av en buss. Till en början var tanken skamset lockande. Ett par tmmar senare ville jag spy, gråta och skjuta mig själv på en och samma gång.


Jag är bara så oändligt trött på att behöva bevisa vem jag är hela tiden. Jag har en rätt enhetlig bild av mig själv numer, tack vare min ålder, insikt och mina astrologiska kunskaper. Jag känner mig själv och mina reaktioner ut och in, baklänges och fram. Jag vet ALLT om mig själv. Allt.


Och så har jag lyckats träffa någon som hela tiden ifrågasätter och påstår annat än vad jag vet om mig själv. "Alla som känner dig vet att du inte kan göra två saker samtidigt". Eh.... alla som känner mig vet framför allt att jag jämt och gärna gör flera saker samtidigt och misslyckas förmodligen fatalt med alla på en och samma gång, genom att tappa majoriteten, eller snubbla på min egen fot och ramla pladask.



"Nej, du har fel igen. Du kan ingenting. Du är korkad. Hänvisa inte till din utbildning eller ditt "seriösa" jobb *klapp klapp på huvudet". 


"Fråga bara vem som helst, DU HAR FEL". 


Hur kan jag vara så osäker på mg själv? Tvivla så starkt på det jag vet och känner till. Flera år av uppbyggande håller nu på att raseras. Nåja. Ingen knäcker mig. Inte idag. Jag vacklar till, gråter och plågas, och vaknar dagen efter desto mer säker på min sak. Han är en psykopat och jag har rätt. Jag ska fortsätta leva mitt liv, tills den dagen allt jag är och har varit lämnar min fysiska uppenbarelse. Jag hoppas att den dagen inte kommer snart. 


Eller så blir jag det tragiska exemplet. Den som gick bort ung. Den som alla kommer ihåg då och då bara och tänker att "det var ju rätt synd, hon var ju rätt sprakande". 


Inget ger mig energi än att hänga med mina "gamla vänner" numer. Dem som känner mig, sådan som jag var innan jag blev nedbruten av det riktiga livet och människor som inte känner mig. Min raka approach som inte alls är menad att vara elak, men som ofta misuppfattas så för att jag driver så fasligt. 


Ming vigselring glimrar i skenet av röda lampor på en sunkig krog. Jag föreställer mig att ha någon att gå hem till.


En bästa vän.







Av asabovesobelow - 8 oktober 2015 14:53

Är väl inte känd för att inte vara bitter. Dem flesta tycker att jag är en pessimist av rang. Andra kallar mig cynisk, kall och empatilös. Ej sant det minsta. Gråter av fluffiga djur och hjärtat skär sig när gamla människor skakar sig fram på gatorna. Mitt hat mot människoarten är iofs väldigt befogat kan jag tycka.


Jag har hur som helst nått nya bitterhetsnivåer idag. Det började redan imorse när en bakfull och kokainsnorig varelse i min säng väste fram "har du några kontanter? Jag har inge cash", för att direkt efter torka av sina drypande, nyvakna och kisande ögon med mitt nytvättade påslakan.


- Nej, du vet att jag inte använder kontanter. Har du redan slut på pengar?


Det hade han. Vart dessa har tagit vägen behöver jag inte ens ana, utan jag vet nog vad priset för knark är. Skulle kunna köra budgetvarianten kan man tycka, men det duger inte åt fint folk, nej det gör det inte. Istället ska det snortas fint och dyrt, fastän ens nettoinkomst är i runda slängar mindre än studiebidraget, och man inte vill jobba heltid.


Huttrande och irriterad begav jag mig till mitt påfrestande jobb och kände en viss glädje över att ha varit borta från all skit som har förpestat min hjärna och kropp i så lång tid. Jag har än så länge, på eget bevåg, klarat mig i snart FYRA dagar. omgsuccess. 


Torde inte blivit värre idag kan man tycka, men jo då, det blev det. Jag har en löjlig crush på en kollega på samma våning som är helt fantastiskt otroligt snygg och har världens bästa karta osv. 


Nu råkar jag ju inte bara veta att han har tjej, utan har efter noga internetstalking, fått reda på att de varit ihop sen 2007 och verkar sälja sin gemensamma bostad. Detta kunde såklart bara betyda två saker; köp av ny gemensam bostad eller separation. Hoppet lyfte på sin vidriga nos, men det visade sig idag att, efter en helt slumpmässig tjuvlyssning, att lyan ska bytas mot en trea för att paret väntar TILLSKOTT. Ja men precis, nu är inte ens chanser körda för att "killen gillar inte mig" längre utan nu snackar vi vuxengrejer for realz. 


De väntar barn. Friskt disktuerades det med kollegorna hur "papparollen" är så främmande och hur man bara kan "lämna bort" andras barn, och hur "oförberedd" han är, medan jag stod runt hörnet som ett tvetydigt mongo och inte visste om jag ska stiga fram eller stå kvar. Jag small i toadörren lite väl högt och vandrade lugnt förbi.


Fan också. Ska jag bara göra slut med åbäket och ge mig ut på marknaden igen? Ensam, desperat och eländig. How will I manage even. När alla andra (läs 88:or) skaffar barn och köper bostadsrätter till höger och vänster.


Ja, alla kommer att skaffa barn förr eller senare omkring mig. Så är det ba. Det visste jag att det skulle komma. Så, idag fortsätter bitterhetskalaset. Kanske ska man köpa en flaska rödvin och dricka upp den i ett nafs i soffan och smeta in sig med Ben&Jerrys i sann singelanda, för att sedan somna på golvet med sminkavtryck på badrumsmattan och välkomstmattan som huvudkudde? Bara för att känna på singellivet lite igen. Ha mina handdukar ifred och inte behöva byta sängkläder varannan vecka. Bara ha vinglas och knivar i disken och komma hem till en tom, mörk och kall lägenhet. Somna ensam varje kväll och framför allt, INTE LIGGA regelbundet. Buuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuu.


Eller så ska jag ska bli ascool, skitsnygg och allmänt awesome. Sluta vara awkward och snubbla nerför trappor, undvika ögonkontakt och stå och trampa från fot till fot i mingelsammanhang. Nej, det är fan för sent. Jag är jag, på gott och ont. Någon kanske tycker att det är askul att jag verkar vara skitotrevlig fram till kl. 10 på morgonen, när jag i själva verket inte kan sätta ihop en tanke till en mening.


Idag är en sådan dag ok. 

Av asabovesobelow - 24 september 2015 16:44

Ja, vem kunde tror att kunde se in i framtiden när jag var 19?


"Jag har en egen lägenhet, jag har ett heltids jobb, jag röker, går ut och bestämmer över människor på jobbet. Jag har ansvaret för över 50 000 kronor varje dag, jag har ansvaret över en restaurang 14-23 varje dag. Jag bor i Stockholm. Jag ska eventuellt flytta til London. Jag äger en hund, en dator som jag har köpt för mina egna pengar och en tv. Jag betalar räkningar varje månad. Jag åker till mamma för att äta middag ibland. Jag tvättar, städar och lagar min egen mat. Jag ska snart köpa en bil och flytta ihop med min bästa vän. Jag är vuxen. Jag ska föreställa en vuxen människa.


Jag ska egentligen klara av att vara i ett förhållande, att ha sex, vara nära någon. 
Det gör jag inte. Jag känner mig inte vuxen. Jag vet inte vart mitt liv är på väg. Jag vet inte vad jag vill göra. För att just nu sitter jag och lyssnar på Aerosmith och ser inget roligt framöver alls, förutom samma gamla skit, dag ut och dag in.

Nästa år kommer jag att kunna köpa ut på systemet, och det kommer jag att göra. Köpa vin och sitta och dricka det hemma i min ensamhet, för att jag kommer vara på samma plats, samma jobb, samma lägenhet, samma situation, men med någon annan med långt hår och ett sött leende. För att det är så det är. Och jag orkar inte ens inbilla mig något annat.

För det har aldrig ändrats och kommer aldrig att göra det heller."

 

Åh nej, hela 19 år var jag dessutom. Så vuxen och så seriös. Trodde att allt skulle vara likadant varje dag, livet ut. Och ja, vad har ändrats egentligen?

 

Jag har en egen lägenhet (någon annans visserligen men jag bor där). Jag har ett heltids jobb. Jag röker ibland, går ut och bestämmer i visst utsträckning över människor utanför och på jobbet. Jag har ansvaret för en budget på 300 000 kronor per månad numer, och även leverans och kundansvar. Jag bor i Stockholm. Jag ska eventuellt flytta til London. Jag äger fortfarande en hund, en dator som jag har fått via jobbet och en tv (som jag fått av min styvpappa). Jag betalar räkningar varje månad. Jag åker (går) till mamma för att äta middag ibland. Jag tvättar, städar och lagar min egen mat. Jag kommer förmodligen inte att köpa en bil snart och inte heller flytta ihop med min bästa vän. Jag är vuxen. Like for reals. Jag ska föreställa en vuxen människa. Och egentligen känner jag mig som en sådan också.


Jag ska egentligen klara av att vara i ett förhållande, att ha sex, vara nära någon. 


Det gör jag inte, för att jag är ett egoistiskt svin som bara tänker på sig själv och sina önskningar tydligen. Jag känner mig vuxen. Jag vet inte exakt vart mitt liv är på väg, men jag kan ana. Jag vet vad jag vill göra. För just nu sitter jag och lyssnar på Aerosmith och ser inget roligt framöver alls, förutom samma gamla skit, dag ut och dag in. Detta är sant förutom att jag inte lyssnar på Aerostmith längre.

Det är 6 år sedan jag har kunnat börja köpa ut på systemet, och det ska gudarna veta att jag flitigt har gjort dag ut och dag in. Köpt vin och suttit och druckit det hemma i min ensamhet, för att jag tänkt att jag kommer vara på samma plats, samma jobb, samma lägenhet, samma situation, men med någon annan med långt hår och ett sött leende. För att det är så det är. Och jag orkar inte ens inbilla mig något annat.

För det har aldrig ändrats och kommer aldrig att göra det heller.

 

Tänk att det kan stämma så. Livet. 

Skapa flashcards